Så härligt att vara hemma igen! Resan gick verkligen bra på alla sätt. Jag hade en intressant taxiresa till flygplatsen, 3,5 timmar, med mannen från Abu Dabi. Jag kunde inte låta bli att fråga ut honom om hur livet ser ut Förenade Arabemiraten. Abu Dabi är en mycket modern stad. Det är lite otroligt att det inte fanns en stad där överhuvudtaget för fyrtio år sedan.

När jag var inne i en butik och handlade en paschminascarf några dagar tidigare i Pune berättade mannen, Moussur, som ägde butiken att han har två fruar. Det är fantasieggande att tänka sig för en som är uppvuxen i en kultur som bygger på att äktenskap är något mellan två personer, oavsett kön. Jag frågade om detta i bilen. Min vän berättade att det inte var så vanligt längre. Det hände oftast bara om det inte funkade med den första frun av någon anledning. I stället för att skilja sig och lämna frun och barnen ensamma fortsätter de att leva tillsammans fast nu med ännu en fru. Ur det perspektivet låter det ju inte så illa. Det är bara det att den första frun oftast inte har mycket val. Min vän erkände att de flesta nog ville vara den enda frun. Tacka sjutton för det! Det skulle jag vilja. Fast det är så lätt att tro att man vet när man inte har den bakgrunden och inte är i den situationen.

På flygplanet från Istanbul till Köpenhamn satt jag bredvid en man som arbetat tre år i Dubai. Det blev en intressant fortsättning på diskussionen från taxin. Han berättade om hur utstött en skild kvinna kan bli och att det därför ofta är ett bättre alternativ att vara kvar även om mannen tar sig ännu en hustru. Han nämnde också att det var svårt att planera sitt arbete i Dubai. Ofta kunde den han bestämt möte med komma flera timmar för sent till mötet. Detta trots att man anser sig vara mycket exakt med tider. Grannen menade att det stämde – bara det att prioriteringen alltid är islam först, sedan familjen och sist arbetet. Man missar aldrig en tid för bön t ex.

När jag i incheckningskön i Mumbai kl 3 på morgonen kom en dam från Turkish Airlines fram och berättade att de var överbokade och att hon ville erbjuda mig en natt på lyxhotell och resor inom ett år för 600 Euro om jag kunde vänta till dagen efter att resa hem. Jag svarade direkt att jag ville hem nu. När jag väl checkat in undrade jag om jag verkligen hade gjort rätt val. Det var ju en fantastisk kompensation för ett dygns försening. Fast det hade blivit ännu en natt utan sömn. Jag åkte ju kl 11 från Avirams och planet gick vid 6. Det var nog ett klokt beslut trots allt. Hur som haver så var det ett beslut då och där.

När jag satt på tåget från Köpenhamn 17.40 gjorde jag två reflektioner. Den ena var att det fortfarande inte var helt mörkt, vilket var annorlunda från när jag åkte. Våren är verkligen på väg och med den ljuset!

Den andra reflektionen var att landskapet såg ut som en akvarellmålning där konstnären till slut täckt hela målningen med ett grått lager. Så vackert! Efter alla intensiva färger i Indien såg det helt färglöst ut. Och i denna färglöshet framträder sakta så många nyanser och schatteringar. Mycket njutbart.

Huset var 14 grader. Jag hade för första gången satt ner värmen när jag åkte. Med vattenburen golvvärme har jag blivit rekommenderad att inte göra några stora förändringar. Det hade jag inte heller gjort, men det fick stor konsekvenser på termometern. Jag väntade med att gå lägga mig en timme så att jag kunde elda i brasan, ha många tända ljus, lägga en elektrisk madrass i sängen. Så skönt att till slut ligga i min egen säng igen! Klockan var då halv tre på morgonen, indisk tid, och 26 timmar sedan jag lämnade Avirams kl 11 på lördagkvällen.

Idag när jag vaknar är det så vitt att jag nästan behöver solglasögon. Genom alla mina stora fönster lyser den vita snön starkt. Nu börjar solen komma fram och då blir det snabbt varmt här inne. Ännu en härlig dag för livet att leva i och som mig! Tacksam!

 

At home!

So wonderful to be home again! The trip went really well in every way. I had an interesting taxi ride to the airport, 3.5 hours, with the man from Abu Dabi. I could not resist asking him about how life is in United Arab Emirates.  Abu Dabi is a very modern city. It’s almost unbelievable that the city was only there for 40 years.

When I was in a store and bought a paschminascarf a few days earlier in Pune the man, Moussur, who owned the store told me that he has two wives. It is fascinating to think of for one who has grown up in a culture where marriage is between two people, regardless of gender. I asked my friend about this in the car. He told me that it was not as common anymore. It happened usually only if it did not work out with the first wife for some reason. Instead of divorce, leaving the wife and children alone, they continue to live together but now with another wife as well. From that perspective, it sounds not so bad. It’s just that the first wife usually does not have much choice. My friend confessed that most probably she wanted to be the only wife. You bet she did! I’d like that too. But it’s so easy to think that you know when you do not have the background and are not in that situation.

On the plane from Istanbul to London I sat next to a Swedish man who spent three years in Dubai. It was an interesting continuation of the discussion from the taxi. He talked about how outcast a divorced woman can be and that it is often a better option to stay in the marriage even if the man takes another wife. He also mentioned that it was difficult to plan their work in Dubai. Often it could be that his business contacts were several hours late for the meeting. This despite the fact that they consider themselves to be very accurate with times. The neighbor said that it was true – just that the priority is always Islam first, then family and finally work. They would never miss a time for prayer, for example.

When I checked in Mumbai at 3 in the morning a lady came from Turkish Airlines to and told that they were overbooked and that she wanted to offer me a night in a luxury hotels and travel within a year for 600 Euros if I could wait until the day after to go home. I responded immediately that I wanted to go home now. Once I checked in, I wondered if I had really made the right choice. It was a great compensation for a day’s delay. Though it had been another night without sleep. I went the 11 o’clock from Avirams and the plane was at 6. It was probably a wise decision after all. Anyway, it was a decision then and there.

As I sat on the train from Copenhagen 17:40 I made two reflections. One was that it was still not completely dark, which was different from when I went. Spring is really on its way, and with it the light!

The second reflection was that the landscape looked like a watercolor painting where the artist eventually covered the entire painting with a gray shade. So beautiful! After all the intense colors of India it looked absolutely colorless. And in this colorless emerges slowly so many shades and hues. Very enjoyable.

The house was 14 degrees C – cold. I had for the first time lowered the heat when I went. With underfloor water heating, I have been advised not to make any major changes. I had not made a big change when I left, but it had a major impact on the thermometer. I was waiting to go to bed an hour so that I could light a fire in the fireplace, have many lit candles, put an electric mattress in the bed. So nice to finally be in my own bed again! It was then half past two in the morning, Indian time, and 26 hours since I left Avirams 11 o’clock on Saturday night.

Today when I woke up it is so white that I almost need sunglasses. All of my large windows illuminate the white snow intensely. Now the sun came out and then it will quickly be warm in here. Another lovely day for life to live in and as me! Grateful!

Share