För ett par dagar sedan kom jag hem efter en vecka på Irland, i Cork. Min son bor ju där med sin familj. Det var mycket praktiskt fix eftersom familjen hade köpt ett hus som de flyttade till i helgen. Det var en stor gåva att få vara med vid flytten, att ha fått lära känna det nya huset och deras liv i det. Ett hus som jag tyckte mycket om. Så hemtrevligt och mysigt. Trädgården blev jag speciellt förtjust i. Den var som den hemliga trädgården. Omgärdad av murar med stora blommande buskar framför. Som ett alldeles eget litet paradis. Vincent, 4 år, älskar speciellt växthuset där vi sådde salladsfrön. Det blir spännande för honom att se något växa fram som han sedan kan äta.

Att tillbringa tid med honom var förstås det allra bästa med resan. Han är en underbar liten kille. Så kärleksfull och pratsam. Det är något visst med att få lyssna till vad en fyraåring pratar om. Mitt emot det nya huset, på andra sidan gatan, ligger en stor fotbollsplan och en lekplats. Perfekt! Där var vi en liten stund mest varje dag. Ett par hundra meter längre bort låg en kyrka. Dit ville han gå varje dag. Han var så fascinerad av byggnaden och känslan där. Där satt vi och pratade om livet och döden. Han undrade t ex när jag skulle få en ny pappa eftersom min, så sorgligt, hade dött. Ja, det var verkligen värdefulla stunder.

Irland är så vänligt. Människorna är mycket hjälpsamma och trevliga. Det är lätt att få kontakt med dem. Tempot upplevs mer långsamt på något sätt. Det känns som en bra, lugn och trygg plats för en liten pojke att växa upp på. Och det är mycket som också upplevs som gammalt. Som det var här för kanske 10 år sedan. På gott och på ont.

Om några veckor börjar Vincent skolan. Eller mer korrekt – förskolan. Den riktiga skolan börjar man när man är fem år. Han kommer att gå i en skola bara ett par hundra meter hemifrån. Skolan är katolsk och har 30 minuters religionsundervisning varje dag. Häpp!  Han kommer också att få lära sig irländska. Det är det lag på. Alla skyltar står på både engelska och irländska. Skolan är bara för pojkar. Det ligger en flickskola bredvid. Det känns förstås utmanande att tänka sig att separera pojkar och flickor på det sättet. Som om de vore olika sorters människor. Nu håller Irland tydligen på att gå över till könsblandade skolor och förhoppningsvis blir det en sådan från Secondary school, då han är typ 12. Det är inte helt klart att han får börja på den här skolan eftersom han inte är döpt. Vi får väl se hur det blir med det. En fördel är dock att han kommer att gå i skolan med sina kamrater, de som bor i närheten av honom och slipper långa resor.

Som du kanske vet är abort förbjuden på Irland. Det innebär att de som vill göra abort måste ha tid och råd att åka till England. Detta innebär ökade risker och senare aborter.. och förstås stora familjer med många barn. Det kan inte heller vara lätt att åka bort ensam för att göra abort. Abort är inte ens tillåten om fostret är skadat på något sätt eller om det innebär risker för mamman. För inte så länge sedan fick just ett sådant fall en hel del publicitet. Mamman fick inte tillåtelse till abort och dog också senare. Svårt att föreställa sig det som vi tar som självklart.

Dessutom är det inte lätt för kvinnor att kombinera barn med förvärvsliv. Det finns inga subventionerade dagis. Att arbeta heltid och lämna bort sitt barn till en “childminder” kostar nästan 10.000 SEK/månad. Då ska man vara väldigt motiverad och tjäna bra för att det ska bli ett alternativ. Någon pappaledighet att tala om verkar inte heller att finnas. Om man inte arbetar på ett internationellt företag.

Irland har dock bättre förmåner än t ex USA. Om du får barn på Irland har kvinnor rätt till 26 veckors betald och ytterligare 16 veckors obetald föräldraledighet. I USA (och i två andra länder i världen) finns inga krav på arbetsgivarna att ge betald föräldraledighet. 12 % har rätt till betald föräldraledighet i USA.  25 % av mödrarna i USA går tillbaka till arbetet 10 dagar efter födelsen. Något som känns helt omöjligt att föreställa sig.

Allt detta är en påminnelse om hur bra vi har det i Sverige i många avseenden. Jag tänkte på det under min resa. Med vit hy och svenskt pass är det väldigt enkelt att resa. Du blir sällan stoppad eller ifrågasatt. Det är läskigt att se hur olika förutsättningar vi har redan från starten. Jag såg en skrämmande video på Fb (vet inte hur tillförlitlig den är, men det känns inte otroligt) där barn fick välja mellan ett svart och ett vitt ansikte och olika beskrivningar. Vem är vackrast, smartast, ljuger mest, stjäler m m. Både svarta och vita barn valde konsekvent att para de negativa beskrivningarna med det svarta ansiktet och tvärtom. Hur lång tid kommer det att ta att bryta upp de här trossystemen?

Tyvärr funkar det inte att ladda upp nya bilder så jag fick ta två gamla. Beklagar. Hoppas det löser sig snart.

 

Ireland

A few days ago I came home from a week-long trip to Ireland, Cork. My son lives there with his family, in Cork. The trip had a practical focus since the family had bought a house and moved there while I was there. It was a great gift to be part of the move, having gotten to know the new house and their lives in it. A house which I enjoyed very much. So homely and cozy. I was particularly fond of the garden. It was like a secret garden. Surrounded by walls with large flowering shrubs in front. As its very own little paradise. Vincent, 4 years, especially loves the greenhouse where we planted lettuce seeds. It will be exciting for him to see something grow that he then can eat.

To spend time with him was of course the very best of the trip. He is a wonderful little boy. So loving and talkative. It is something very special to listen to what a four year old has to say. Opposite the new house, across the street, is a big soccer field and a playground. Perfect! We were there most every day. A few hundred meters from the house was a church. Where Vincent wanted to go every day. He was so fascinated by the building and the feeling there. We sat there and talked about life and death. He wondered, for example, when I would get a new dad since my dad so sadly had died. Yes, these were really precious moments.

Ireland is so friendly. The people are very helpful and pleasant. It is easy to make contact with them. I perceive that love flows on more slowly somehow. It feels like a good, quiet, safe place for a little boy to grow up. And there is much that is perceived as old. As it was here maybe 10 years ago. For better and for worse.

In a few weeks, Vincent will start school. Or more accurately – preschool. The real school starts when he is five. He will attend a school just a few hundred meters from home. The school is Catholic and has 30 minutes of religious instruction each day. Okay ….! He will also get to learn Irish. It is required by law. All signs are in both English and Irish. The school is only for boys. There is a girls’ school next door. Of course it is challenging to imagine separating boys and girls in that way. As if they were different sorts of people. Now, Ireland is apparently switching to coed schools, and hopefully it will be one from secondary school, when he is about 12. It is not entirely clear if he can start at this school because he is not baptized. We’ll see what happens. One advantage is that he will go to school with kids that live near him so that they can play after school and he will avoid long journeys.

As you may know, abortion is banned in Ireland. This means that those who want an abortion must have the time and money to go to England. This involves increased risks and later abortions .. and of course large families with many children. It can not be easy to travel abroad on your own to have an abortion. Abortion is not even permitted if the fetus is damaged in any way or if it poses a risk for the mother. Not so long ago, a case like that a lot of publicity. The mother was not permitted to have an abortion even though it put her life at risk. And she died later. Hard to imagine something that we take for granted.

Moreover, it is not easy for women to combine children with professional life. There are no subsidized daycare. Working full time and leaving your child to a “childminder” cost almost 10 000 SEK / month. Then you have to be very motivated and make a lot of money for this to be an option. Some paternity leave to speak of does not seem to exist. If you do not work in an international company.

Ireland, however, has better benefits than for example the United States. If you have children in Ireland, women are entitled to 26 weeks of paid leave and 16 weeks of unpaid parental leave. In the US (and in two other countries in the world) there are no requirements for employers to provide paid maternity leave. 12% are entitled to paid maternity leave in the United States. 25% of mothers in the United States go back to work 10 days after birth. Something that seems impossible to imagine.

All this is a reminder of the benefits we take for granted in Sweden. I thought about it during my travel. With white skin and a Swedish passport, it is very easy to travel. You will rarely be stopped or questioned. It’s scary to see how different conditions we have right from the start. I saw a horrifying video on Fb (do not know how reliable it is, but it does not feel unlikely) where children were allowed to choose between a black and a white face and match the face with different descriptions. Who is the most beautiful, smartest, most lying, stealing, etc? Both black and white children consistently chose to pair the negative descriptions with the black face and vice versa. How long will it take to break up these belief systems?

Unfortunately it does not work to upload new pictures so I have inserted two old ones. Hopefully it works soon again.

 

Share