Jag älskar ordet tillit. Det pekar på en naturlig kvalitet hos oss människor. Det är naturligt för oss att vara tillitsfulla. Fulla av tillit. Tillit som är en palindrom. Det spelar ingen roll från vilket håll vi läser ordet. Det är detsamma från båda hållen. Oföränderligt. Självklart.

Vår upplevelse av tillit är inte självklar. Tron på den naturliga tillit som är inbyggd i oss i kraft av att vi existerar kan ha fått sina törnar. De flesta har varit med om många situationer där vi fått anledning till misstro, till att tvivla på om det är klokt att ha tillit. Vi har lärt oss att lägga till villkor till tilliten. Jag vågar bara ha tillit när omständigheterna är sådana att de stämmer ihop med vad jag har lärt mig om säkerhet och urskiljningsförmåga.

Jag ser i mitt liv att det finns en naiv naturlig öppenhet och tillit som har visat sig vid olika tillfällen i livet. Ibland vid de mest oväntade tillfällen har jag bara vetat hur jag ska agera, hur jag kan vara i total öppenhet och tilltro till att jag är omhändertagen och att livet bär.

Vid många andra tillfällen har mina rädslor och osäkerhet tagit över. Jag har agerat på olika sätt i rädsla för att behöva uppleva sådant som jag absolut inte vill vara med om. Det är naturligt att det blir så. Vi hamnar i situationer där vi inte har lärt oss att känna igen och uppleva vår naturliga tillit. Vi har lärt oss att om vi inte reagerar på begränsande tankar och känslor kan det gå åt skogen.

Den tillit jag pratar om här är inte en urskiljningslös tillit. Det är inte en tillit som säger ja till farliga och nedvärderande omständigheter. Det är  en tillit som vet så mycket mer om vad som är bra för mig än mina begränsande program någonsin kan veta. Det är en tillit som visar på oväntade öppningar och möjligheter där mina intränade program aldrig skulle se dem.

Det är en tillit som inte ifrågasätts lika mycket av andra varelser i naturen som inte har ett språk. Deras tillvaro är uppbyggd på och kring tillit. Tillit till den naturliga instinkten och existensens självklara rytm.

I mitten av nittiotalet hade jag nyligen gått igenom en skilsmässa och fick möjligheten att åka till Island med en konferensgrupp. Tack Annie! Där red vi islandshäst vid ett tillfälle och det var helt underbart – även för en sån som jag som inte kunde rida.

När jag kom hem till Sverige såg jag ett anslag om Islandshästens dag. Min 11-åriga dotter tog ridlektioner då och jag ville så gärna visa henne de här små urstarka vackra individerna från Island. När vi står där och tittar på hur de visar upp hästar som är till salu hör jag någon som ropar: ”Jag tar henne”. Min dotter hoppar upp och ner med tårar i ögonen och säger: ”Mamma, mamma – du har precis köpt en häst! Fattar du det?”

Nej, det fattade jag inte. Jag sov inte mycket den natten. Funderade över hur jag skulle klara att ha en häst, var den skulle vara, hur mycket det skulle kosta.

Vanliga Eva med sina inlärda rädslor och begränsande tankar hade aldrig tagit det beslutet. Jag är så tacksam att tilliten tog över i det ögonblicket för jag lärde mig så mycket om mig själv och vad ledarskap är under åren med Röskva. Hon var en ledarhäst och det krävdes mycket av mig för att bejaka mitt naturliga inneboende ledarskap för att vi skulle få en fin och givande relation. Ett exempel på vad jag menar med denna naturliga tillit till livet, till existensen. Till det vi är bortom alla ord och beskrivningar.

 

I love the word “trust”.

I love the word trust. It points to a natural quality in humans. It is natural for us to be trusting. Full of confidence. Tillit (trust) is in Swedish a palindrome. No matter from which direction we read the word. It is the same from both sides. Unchangeable. Evident.

Our perception of trust is not obvious. The belief in the natural trust that is built into us by virtue of our existence may have had its bumps. Most have been in many situations where we have reason to distrust, to doubt whether it is wise to trust. We have learned to add conditions to the trust. I dare only have trust when circumstances are such that they match up with what I’ve learned about security and discernment.

I see in my life that there is a naive natural openness and trust that surfaced at various times in my life. Sometimes at the most unexpected times, I simply knew how to act, how to be in total openness and confidence that I’m taken care of and that life carries.

On many other occasions, my fears and uncertainty have taken over. I have acted differently in fear of having to experience things that I absolutely do not want to be part of. It is natural that this happens. We end up in situations where we have not learned to recognize and experience our natural trust. We have learned that if we do not react to limiting thoughts and feelings, it can go haywire.

The trust I’m talking about here is not an indiscriminate trust. It is not a trust that says yes to the dangerous and degrading circumstances. It is a trust that knows so much more about what is good for me than my limited programming can ever know. It is a confidence that shows me unexpected openings and opportunities where my-trained programming would never see them.

It is a trust that is not challenged as much by other creatures in nature that do not have a language. Their existence is built on and around trust. Trust in the natural instinct and the obvious rhythm of existence.

In the mid-nineties, I had recently gone through a divorce and had the opportunity to go to Iceland with a conference group. Thank you Annie! There, we rode Icelandic horses on one occasion and it was absolutely wonderful – even for someone like me who could not ride.

When I came home to Sweden, I saw a notice about the Icelandic Horse Day. My 11 year old daughter took riding lessons then and I wanted so much to show her these little super strong beautiful individuals from Iceland. As we stood there and looked at a showing of  horses for sale, I hear someone shout, “I’ll take her.” My daughter jumps up and down with tears in her eyes and says, “Mom, mom – you have just bought a horse! Do you get that? ”

Thanks, beloved Röskva! Here she is 26 years old at home with her new owners. Now she is in horse heaven.

No, I did not get that. I did not sleep much that night. Wondered how I would manage to have a horse, where I would keep it, how much it would cost.

Normal Eva, with her learned fears and limiting thoughts, would never have taken that decision. I am so grateful that trust took over at that moment because I learned so much about myself and what leadership is about over the years with Röskva. She was a lead horse and it took a lot for me to embrace my natural innate leadership in order for us to have a smooth and rewarding relationship. An example of what I mean by this natural trust in life, to existence. A trust in what we are beyond all words and descriptions.

Share