När jag var liten trodde jag att jag var mina tankar, att jag tänkte mina tankar och att tankarna sa något som var sant om mig och världen. Det trodde jag länge. Just det trossystemet skapade mycket lidande för mig och andra.
Jag kommer t ex ihåg för länge sedan när min älskade farfar dog. Jag var elva år och han stod mig närmare än min pappa. Jag var hans stolthet och stora kärlek och jag tyckte att han var fantastisk. När han satt i sin stora amerikanska bil med fönstret nedvevat, ena handen på ratten – den andra var försvagad av polio i barndomen – tyckte jag att han var kung. En dag – han var inte så gammal – fick han en tegelsten i huvudet och tvärdog. Det var så otroligt sorgligt!
Jag kommer precis ihåg var jag var när tanken dök upp. Jag stod i vår trädgård, längst ned mot staketet. ”Nu kommer jag inte att få några pengar när jag fyller år mer”. Den hemska tanken. Tanken som gav mig skuldkänslor i många, många år. Hurdan människa var jag som tänkte sådana tankar när min älskade farfar precis hade dött? Vad sa det om mig? Tänk om farfar såg/hörde den tanken?
Länge trodde jag att jag var en dålig människa för att jag trodde att jag hade tänkt den tanken, att jag var ansvarig för vilka tankar som dyker upp. När sanningen är att tankar dyker upp. Och försvinner. Vi kan inte påverka dem. Vi styr inte vilka tankar som dyker upp och de säger absolut inget om oss. När jag fokuserade på den tanken (och skuldkänslan som hörde ihop med den) som tron att jag var fel som hade tänkt den, blev den alltmer sann. Då tolkades andra tankar som bevis på den första slutsatsen att jag var en dålig människa. Handlingarna som följde påverkades av det trossystemet.
Så här med distans och lite mer kunskap kan jag se på den här lilla flickan med stor kärlek, medkänsla och förståelse. Det var inte sista gången det dök upp tankar som beskrev Eva som inte bra nog. Det förklarar mycket och idag är jag tacksam för att allt blev precis som det blev. Här är jag idag. Det är de här historierna som skapar en tro på och en bild av Eva. Tankar som beskriver mig, andra och världen som allt annat än perfekta dyker fortfarande upp. Känslor likaså. Skillnaden är att de idag flyter fram som ett blad på en å. Ena sekunden är det här. Nästa är det borta och det finns inget spår kvar av det. Vattnet får flöda bäst det vill. Känslorna/kroppssensationerna får upplevas den stund de är här. Jag identifierar mig allt mindre med någon specifik del av det. Och håller inte heller något av det på avstånd. Det går ju inte. Inget avstånd finns. Allt, detta ögonblicket ”sker” närmare än nära. Det är det jag är. Livet. Och det är jag outsägligt tacksam för att jag vet.
Jag är inte mina tankar
When I was a child, I thought I was my thoughts, that I was thinking my thoughts and that the thoughts said something that was true about me and the world. I thought so for a long time. This belief system created a lot of suffering for myself and others.
I remember, for example, a long time ago when my beloved grandfather died. I was eleven and he was closer to me than my dad, his father. I was his pride and great love, and I thought he was amazing. As he sat in his big American car with the window down, one hand on the steering wheel – the other was weakened by polio in childhood – I thought he was king. One day – he was not that old – he got a brick on the head and just died. It was so incredibly sad!
I remember where I was when the thought came. I was standing in our garden, at the bottom close to the fence. “Now I will not get any money for my birthday anymore.” The horrible thought. The idea that gave me feelings of guilt for many, many years. What kind of person was I who thought such thoughts when my beloved grandfather had just died? What did it say about me? What if “farfar” (grandfather) saw / heard that thought?
For a long time I thought I was a bad person because I thought that I was responsible for the fact that this thought arose. When the truth is that thoughts emerge. And disappear. We can not influence them. We do not control what thoughts pop up and they say absolutely nothing about us. When I focused on the idea (and the guilt that came with it) as the belief that I was wrong for having thought it, it became increasingly true. Then other thoughts and was interpreted as evidence of the first conclusion that I was a bad person. Actions that followed were influenced by this belief system.
With distance and a little more knowledge I can look at this little girl with great love, compassion and understanding. It was not the last time it showed up thoughts which described her as not good enough. It explains a lot and today I am grateful that everything was just as it was. Here I am today. It is this story and idea that creates an Eva. Thoughts that describe me, others and the world as anything but perfect still pop up. Emotions as well. The difference is that today they appear like a leaf fleeting on a stream. One minute it’s here. Next, it is gone and there is no trace left of it. The water is allowed to flow as best as it wants. Emotions / body sensations may be experienced the moment they are here. I identify less and less with any particular part of it. And do not any try to hold it off. It’s impossible. No distance is. Everything, this moment “takes place” closer than close. That’s what I am. Life. And I am inexpressibly grateful that I know this.
Share