De allra flesta av oss upplever inte livet riktigt så givande som vi skulle önska. Vi har många olika idéer om hur vi, andra och livet borde vara annorlunda. För mig har dessa trossystem lett till att jag har arbetat med mig själv i princip hela livet. Försökt förbättra mig själv, hur jag tänker, känner, handlar, relaterar. Som jag ser det idag verkar det finnas två vägar.
En successiv väg
– utvecklande, odlande
Detta är det allra vanligaste sättet. Vi ser kvaliteter, egenskaper vi vill ha. Tror att vi inte har dem, att något fattas. Vi försöker då använda oss av olika metoder och aktiviteter för att skapa det vi söker, förändra det vi tycker ska vara annorlunda. Vi går kanske i terapi för att förstå oss själva, bli mer accepterande, icke-dömande och förlåtande. Vi vill kanske vara lugnare, uppleva mer ro och vila. Känna att vi blir bättre människor, mer empatiska och förstående. Så vi börjar meditera varje dag för att uppnå något – vad det nu än är i just mitt fall. Buddha hade många kvaliteter och egenskaper som vi skulle vilja ha. Vi tror då att genom att odla de här kvaliteterna ska vi bli en buddha. Det är den här principen som de allra flesta skolorna/traditionerna bygger på. T ex mindfulness. Vi övar på att bli mer närvarande. Vi tränar oss på att acceptera det som är som det är. Tekniker som fungerar för de flesta. Många har bevisat positiva effekter på vår kropp och hjärna.
Den direkta vägen
– direkt radikalt seende
Sedan finns det ett annat sätt. För de allra flesta har det dykt upp i våra liv efter många år av utövandet av den successiva vägen, den självutvecklande vägen. Jag tror inte att den var så lättillgänglig när jag var ung som den är idag. Den direkta vägen väljer att visa på att det vi söker redan är det vi är. Att det vi söker är det som söker. Genom att om och om igen känna igen den stillhet, kraft och det välbefinnande som alltid är basen i och som alla upplevelser får vi förtroende för att det enda jag behöver “göra” är att känna igen detta. När jag fokuserar på vad tankarna säger om mig – tankar som kommer och går och aldrig stannar – upplever jag också verkligheten så. Jag tror att tankarna säger sanningen. Men om jag låter tankarna vara och bara slappnar av – inte har mitt engagemang i upplevelserna som kommer och går – märker jag att jag alltid finns. Jag försvinner inte när tanken gör det. Jag är – alltid! När jag inser att jag är en buddha – som alla andra odelbart – framträder också de kvaliteterna naturligt mer och mer. Inte tvärtom.
Det ena sättet är inte rätt och det andra fel. Jag bara beskriver hur jag upplever det i mitt liv. Jag var länge på den successiva vägen. Gick många utbildningar och kurser. Hade många olika tekniker som jag utövade. Även om jag kallade det att vara med det som var fanns det en subtil drivkraft i att bli av med det som obehagligt och bjuda in mer av det som kändes bra och rätt. När jag höll på och fixade på det här sättet med mina upplevelser stärkte jag tron på att något var fel, något måste fixas. Och det var perfekt där och då. Inget annat var möjligt. Jag är mycket tacksam för alla lärare jag har haft, alla timmar, dagar, veckor som jag har ägnat mig åt meditation, tystnad, affirmationer, positivt tänkande, terapi, reflekterande, olika andningar, delat m m. Verkligen. Självklart kan man fortsätta att göra olika saker som t ex att meditera – men inte längre som ett sätt att förändra, uppnå eller som ett sätt att nå ett mål. Med förväntningar på att något ska bli bättre (ibland mycket subtilt) eller rädsla för hur livet skulle bli utan det. Däremot kan det så klart hända. Bara att sitta med det som är som det är. Öppet. Eller att göra t ex yoga som är så bra för kroppen.
Och idag är jag så tacksam att jag ser kraften i direkt upplevande. Jag märker också när jag arbetar med andra hur snabbt de känner igen sitt eget välbefinnande, sin kraft och sitt lugn. Det går snabbt eftersom det inte handlar om att lära sig något nytt, träna upp eller förändra. Det handlar ju helt enkelt om att känna igen det som alltid varit, alltid kommer att vara. Inte går att ta bort eller förändra. Det ger ett igenkännande av vår naturliga tillit och trygghet. En visshet om att livet bär. Som vattendroppen som är buren av bladet i min nya bild ovan. Fast inte skild från bladet. Livet är det jag är. Det här igenkännandet ger stor lättnad i vardagen. Stärker det enkla livet. La simpla vita – la dolce vita.
Förra veckan fick jag ett mejl från en person som har varit med i en av mina ledarskapsgrupper – efter de tre första träffarna. Så här skrev hon: “Tack så här långt, tycker att jag tagit ett stort kliv till en bättre vardag 
. Ett större lugn och att prioritera rätt, ta hand om mig själv bättre. Stå på mig och äntligen kunna skärma av mig mer mot mina invanda tankemönster. Blir en bättre människa mot andra oxå!!” Härligt att få den här feedbacken så snabbt. Det visar på hur direkt igenkännande ger resultat (trots att det inte har något mål) även om jag i början kanske tror att jag behöver (eller kan) hålla undan eller förändra. Med tiden ökar förtroendet för att eftersom allt är väl varje gång jag känner igen det är det nog så även när jag inte känner igen det, när tankarna säger att något är fel, när jag har känslor som jag upplever som obehagliga. Att det faktiskt inte handlar om att förändra någonting. Bara känna igen mitt naturliga tillstånd som alltid är okej. Att allt alltid är väl – oavsett vad trossystem och idéer säger. Allt är redan accepterat, förstått, förlåtet och tillåtet. Mitt naturliga tillstånd dömer inte oavsett vilka dömande tankar som dyker upp. Inget fattas eller saknas. Jag finns i tillfredsställelse – inte för tillfredsställelse. Enkelt och naturligt. Jag är oerhört tacksam.
(… vet inte om det heter La simpla vita, men det lät bra. )
La dolce vita – la simpla vita
The vast majority of us do not experience life quite as rewarding as we would like. We have many different ideas about how we, others, and life should be different. For me, these belief systems led to me working on myself basically all my life. Trying to improve myself, how I think, feel, act, relate. As I see it today, there seems to be two ways.
A gradual path
– development, cultivation
This is the most common way. We see the qualities, characteristics we want. Think we do not have them, something is missing. We try to use different methods and activities to create what we seek, change what we think should be different. Maybe we do therapy to understand ourselves, become more accepting, non-judgmental and forgiving. We may want to be calmer, experience more peace and rest. Knowing that we become better people, more empathetic and understanding. So we begin to meditate every day to achieve something – whatever it is in precisely my case. Buddha had many qualities and characteristics that we would like to have. We think then that by cultivating these qualities we will become a buddha. It is this principle that the vast majority of schools / traditions are based on. For example mindfulness. We practice to become more present. We train ourselves to accept what is as it is. Techniques that work for most people. Many have also proven to have positive effects on our body and brain.
The direct path
– Direct radical vision
Then there’s another way. For the vast majority this may have appeared in our life after many years of practice of the gradual way, the self-development path. I do not think it was as accessible when I was young as it is today. The direct path shows that what we seek is already what we are. That what we seek is what is seeking. By again and again recognizing the peace, strength and well-being that is always the base in and as all the experiences we gain confidence that all I need “do” is to recognize this. When I focus on what the thoughts say about me – thoughts that come and go and never stop – I experience them as the reality. I think that the thoughts are saying the truth. But if I let the thoughts be and just relax – let my involvement in the experiences that come and go be – I notice that I’m always there. I do not disappear when the though does. I am – always! When I realize that I am a Buddha – like everyone else inseparably – the qualities naturally appear more and more. Not the other way around.
One way is not right and the other wrong. I just describe how I experience it in my life. I was on the gradual path for a very long time. Took many programs and courses. Had many different techniques that I practiced. Even though I may have called it “to be with what is” there was a subtle striving to get rid of what was uncomfortable and invite more of what felt good and right. When I held on to and fixed in this way with my experiences, I strengthened the belief that something was wrong, something needed to be fixed. And it was perfect then and there. Nothing else was possible. I am very grateful to all the teachers I’ve had, all the hours, days, weeks, which I have devoted myself to meditation, silence, affirmations, positive thinking, therapy, reflection, different breathing tecniques, sharing etc. Really. Of course you can continue to do various things such as meditation – but no longer as a way to change, gain or as a way to reach a goal. Without expectations for something to get better (even sometimes very subtle) or fear of what life would be without it. However, it may simply happen of course. Just sitting with what is as it is. Openly. Or do yoga for the body for instance.
And today I am so grateful that I see the power of direct experiencing. I also notice when I work with others how quickly they recognize their own well-being, their strength and peacefulness. It’s fast because it is not about learning something new, practicing or changing something. It’s all simply about recognizing what has always been, always will be. You can not remove who you are or not be. It provides recognition of our natural trust and security. A certainty that life carries. As a drop of water is carried by the leaf in my new image above. Though not separate from the blade. Life is what I am. This recognition gives great relief in everyday life. Reinforces the simple life. La simpla vita – la dolce vita.
Last week I received an email from a person who is been in one of my leadership groups – after only three meetings. This is what she wrote: “Thank you so far, I think that I have taken a big step to a better life . A greater peacefulness and prioritizing rightly. I take better care of myself. I stand úp for me and am finally able to distance myself more to my habitual thought patterns. I have become a better person towards others too!! ” Great to get this feedback so quickly. It shows how direct recognition delivers results (in spite of the fact that this is not the goal) and even if I in the beginning may think that I need to (or can) distance myself to thoughts or change. Over time, confidence increases that since everything is well every time I recognize that so, it is probably so when I do not recognize it, when thinking says that something is wrong, when I have feelings that I experience as unpleasant. That it actually is not about changing anything. Simply to recognize my natural state that is always okay. That everything is always well – no matter what belief systems and ideas say. Everything is already accepted, understood, forgiven and allowed. My natural state does not judge regardless of what judgmental thoughts that come up. Nothing is missing or lacking. I am in/as satisfaction – not for satisfaction. Simple and natural. I am extremely grateful.