Vår natur är lyssnande. Inkännande, närvarande, öppen. Naturligt lyssnande utan bedömningar, analyser eller gömda agendor. Det är något magiskt med det lyssnandet. Lyssnandet som bara är en aspekt av varandet, en inbjudan till igenkännandet av vårt naturliga tillstånd. Lyssnandet som inte är ett görande, inte har mål eller avsikt. Lyssnandet som är sig själv nog. Att ge utrymme till lyssnande är djupt helande och bejakar vår självklara intimitet med allt och alla.

Det lyssnandet är något annat än att vara tyst när någon annan pratar. Vi kanske kallar det att lyssna, men jag ser i mitt liv att det många gånger har varit långt från det naturliga öppna lyssnandet. Jag har varit tyst i väntan på att det ska bli min tur. Jag har varit tyst och tänkt på nästa sak jag ska säga, vad det den andre säger påminner mig om,  mina bedömningar och analyser av vad som sägs. Jag har varit tyst och tänkt på annat. Jag har varit tyst d v s min mun har inte yttrat något – men jag har varit långt ifrån tyst inuti. Det har den andre så klart märkt. Inte kanske medvetet, men vi vet när vi är hörda. Vi upplever oss hörda när lyssnande händer. Och det är något magiskt med det. 

I utbildningen jag går nu ingår att vi ska ha sessioner där vi LYSSNAR i 45 minuter på en annan person och där vi blir LYSSNADE på i 45 minuter. Det låter långt. Och i öppet lyssnande är man på något sätt i en tidlös dimension där de vanliga idéerna kring tid upphör. Att vara lyssnande är meditation. Det är så vilsamt, berörande och expansivt. Det är så skönt att upptäcka hur lätt det är att vara lyssnande när det är min intention, när ingen agenda, plan eller görande är inblandat. Det uppstår en djup samhörighet som går bortom orden, beskrivningarna och etiketterna. En upplevelse som går bortom idéer som separation. Det är en gåva att ge och en gåva att få. Att samtidigt mjukt och ansträngningslöst vara närvarande i kroppen och andningen för att bli medveten om något händer här under tiden. Inte för att fixa med det eller göra något åt det. Bara uppmärksamma öppet och utan bedömningar.

Att vara fullständigt närvarande som den som pratar och låta orden få formas som av sig själva är mycket intressant. Långsamt och inkännande med närvaro i kroppen finns utrymme för det som ska sägas att få komma fram. Ibland är det förvånande, ibland självklart. Det behöver inte vara djupa insikter eller speciella visdomsord. Att själv lyssna till det som sägs och vara öppen och accepterande både till det som sägs och det som inte sägs. Att tillåta sig själv att ta det utrymmet. Också meditativt och välgörande.

Tänk om vi hade mer av detta i vårt umgänge. Regelbundet satt ner och gav varandra en viss tid att lyssnas på respektive att lyssna. Så många konflikter, missförstånd och oklarheter som skulle kunna undanröjas. Vilken närhet och tillit vi skulle bjuda in i våra liv genom detta enkla kommunikationssätt. I nära relationer har vi så ofta idéer om vad den andra ska säga, hur den andre är, vad den andre har sagt och gjort i det förflutna att det snarare är som att se på en gammal film än att uppleva nuet som det är. Hur kan vi bjuda in det bästa av vår partner/våra barn/vänner och oss själva med alla dessa förutfattade meningar, trossystem och programmeringar?

Och ändå varje gång vi öppet tillåter det här ögonblicket är allt detta borta. Alla hinder, alla bedömningar och tolkningar försvinner direkt – som såpbubblor i luften. Det här vill jag ha mer av i mitt liv!

Önskar dig fina, närvarande, LYSSNANDE påskdagar!

 

Listening

Our nature is listening. Sensitive, present, open. Natural listening without judgment, analysis or hidden agendas. There is something magical about listening. Listening which is one aspect of being,  an invitation to the recognition of our natural state.  Listening that is not a doing, does not have goals or intentions. Listening in itself is enough. Giving space to listening is deeply healing and conffirming our obvious intimacy with everyone and everything.

Listening is not to only about being quiet when someone else is talking. We might call it listening, but I see in my life that many times it has been far from the natural open listening. I have been silent while waiting for it to be my turn. I have been quiet and thought about the next thing to say, what the other says reminds me of, my assessments and analysis of what is being said. I have been quiet and thought about other things. I have been quiet i.e my mouth has not said anything – but I have been far from quiet inside. The other person notices of course this. Maybe not consciously, but we know when we are being heard. We experience ourselves being heard when listening happens. And there is something magical about it.

In the training I take part in right now,  we have sessions where we listen for 45 minutes to another person and where we then are being listened to for 45 minutes. It sounds like a long time. But open listening is in some way about entering a timeless dimension where the usual ideas of time expires. Listening is meditation. It is restful, touching and expansive. It is so nice to discover how easy it is to be listening when it is my intention, when no agenda, plan or doing is involved. There is a deep affinity that goes beyond words, descriptions and labels. An experience that goes beyond the idea of separation. It is giving a gift and receiving one at the same time. To simultaneously softly and effortlessly be present in the body and the breath to become aware of what is happening. Not to fix anything or doing something about it. Just being openly aware without judgment.

Being fully present as the speaker and letting the words come out  by themselves is very interesting. Slowly and empatheticly with presence in the body there is space for what wants to be said to come forward. Sometimes it is surprising, sometimes obvious. It needs not be deep insights or special words of wisdom. To listen to what is being spoken and to be open and accepting  both  to what is being said and what is not. Allowing yourself to take that space. Also very meditative and soothing.

Imagine if we had more of this in our relationships. Regularly sitting down and giving each other some time to be listened to and to listen. So many conflicts, misunderstandings and ambiguities that could be removed. Imagine the closeness and trust we would invite into our lives through this simple communication. In close relationships we so often have ideas of what the other will say, how the other person is, what the other has said and done in the past that it is rather like watching an old movie than to experience the present as it is. How can we invite the best in our partners/children/friends and in ourselves with all prejudices, belief systems and programming?

And yet every time we openly allow this moment, it is all gone. All obstacles, all the assessments and interpretations instantly disappear – like soap bubbles in the air. This, I want more of in my life!

Wishinf you a nice, present, LISTENING Easter!

Share