Livet som det är

Vardagliga reflektioner om livet i stort och smått

Om att vara i retreat i Indien

| 2 Comments

Vi har haft några fantastiska dagar. Intensiva och händelserika. I fredags lämnade Sat Shree Tiru. Det blev totalt 37 dagar med honom.  Nu fortsätter programmet med tre meditationer om dagen och några möten med våra smågrupper. Sat Shrees fru, Satyamayi är sammanhållande för gruppen. Tanken är att ge tid för integrering. Förra året kom mycket också upp för deltagarna när Sat Shrees starka energi försvann. Förhoppningsvis gör detta övergången tillbaka i vardagen naturligare och enklare.

Vi i Sverige-gruppen har träffats idag igen för att fortsätta att planera för Sat Shrees besök i Sverige i augusti/september 2017. Vi är så glada att han kommer till oss. Det blir både satsanger och två endagars intensiver i Stockholm samt en 6 dagars retreat på Mundekulla. Dessutom kommer han att ha program i England och Holland. Men vi i Sverige har dragit högsta vinsten.Härliga färger

Några tankar från dessa retreatdagar

Det är så uppenbart hur kroppen är nyckeln. Det räcker inte att ha en upplevelse av transcendens. Det som stoppar, blockerar oss från att leva fullt ut sitter i kroppen, i cellerna. Det som inte upplevts fullt ut, som kanske har förträngts eller helt enkelt tänkts på i stället för att känna de fysiska sensationerna håller oss fångna. För att slippa uppleva det vi inte vill uppleva försakar vi ett närvarande liv. Allt är väl. Inget är fel i detta. Det är som det är tills möjligheten finns att göra annorlunda. Vi gör alla så gott vi kan.

Jag kom att tänka på en uppblåst ballong. När tidningspapper klistras på i lager efter lager skapas något som verkar solitt och verkligt. Så är det med oss också. Det jag ser på som Eva finns inte. Men varje historia som klistrats fast har skapat illusionen av ett jag. Den nuvarande upplevelsen är verklig. Men det finns ingen som äger den. Klistret som håller kvar tankarna är de trossystem vi tror på och klistret för olika känslor är motståndet mot att känna dem.

När jag letar noga hittar jag hörande, olika sensationer som jag lärt mig kalla kroppsupplevelser, seende. Men jag hittar inget som håller ihop allt detta. Som äger det. Det känns befriande.

Under hela retreaten har olika klister visat sig. Strukturer, mönster som skapar en upplevelse av att det finns något personligt som hör till Eva. Det har varit så intressant. Ibland omtumlande, andra gånger mjukt och avslöjande. Bara att fortsätta att vara närvarande i kroppen och låta det vara som är.

Präster vid templet L

Präster på väg mot puja i templet.

Girivalam – fullmånevandring runt Arunachala

Det har varit fullmåne igen och den dagen, efter morgonmeditationen, tog Annie och jag en riksha upp till stora vägen, den som går runt berget Arunachala. Att gå runt berget anses mycket kraftfullt och speciellt att göra det när det är fullmåne. De allra flesta går på kvällen och natten. Då stängs trafiken av och det är tusentals människor som går. Gärna barfota med fokus på sin intention i livet, kanske med ett mantra som sällskap. I tystnad. Det anses främja möjligheten till moksha, befrielse.

Vi gick halva varvet, ca 7 km och det var så fint. Inte så många som gick. Relativt svalt och hela tiden med berget, Shiva, på vår högra sida. Under hela rundan passerar man totalt 36 olika tempel tillägnade olika gudar. Vi började med att besöka vår lärares gurus ashram. En vacker och stilla plats. Sedan gick vi genom några små byar för att så småningom komma in i staden Tiruvannamalai. Vi avslutade vid det stora Shiva-templet och tog en riksha till German Bakery för en stunds vila och tidig lunch. Även här satt vi med utsikt över Arunachala.

Badande familj L

Familj som gör sig fin och badar inför fullmåneceremonin.

Energimässigt var det oerhört kraftfullt. Också fint att se den här delen som vi inte tidigare sett.Vi tog sedan en riksha hem. Den körde den andra halvan av rundan så vi färdades hela rundan.

Livet på landet

Det pågår ständigt något litet drama här på gården. En tupp bryter en vinge och avlivas. En get föder tre killingar och andra dagen dör en.

För ett par dagar sedan kom en grannhund in på natten och jagade våra killingar. Den hör till en engelsktalande kvinna några hundra meter bort. Hon har tre hundar och tre små valpar. Min granne på retreaten lyckades jaga bort den i ficklampans sken. Morgonen efter såg vi en killing som hunden hade dödat. Det var visst inte den första i området.

När jag var på väg hem dagen efter stannade jag för att titta på de söta valparna. Kvinnan kom fram med tårar i ögonen och berättade att valparnas mamma hade dött av en bit förgiftat getkött ute på vägen under natten. Dagen efter när vi gick hem – två timmar senare än vanligt – såg vi ännu en bit hårigt getkött mitt på vägen utanför kvinnans grind. Vi tog med det hem och det är numera nedgrävt djupt i trädgården. Vilken sorglig historia! Vi vet inte vem som har förgiftat, men det verkar vara någon knuten till den här gården på något sätt. Här leker två av våra killingar med min kjol. :)Killingarna leker med min kjol L

Våra dagar ser mycket lika ut. Vi åker in till Tiru ungefär varannan dag för att äta lunch eller frukost, handla frukt och mat till den andra dagen.

Det är helt underbart att åka in direkt efter morgonmeditationen till Ramana Ashram. De har en jättefin ceremoni, puja, kl 8. Vacker mantrasång av småpojkar. Det är starkt. Det är alltid kraftfullt att sitta på ashramet och meditera. Det finns ett litet rum där Ramana brukade halvligga på dagarna som nu är omgjort till meditationsrum. Här finns ett fönster utan glas in till Samadhin (Ramanas gravplats) där ceremonin äger rum. Hela området är grönt och vackert. Stilla och vilsamt. Här finns många apor, påfåglar och hundar. Det är en mycket tillåtande atmosfär. Inga förbudsskyltar någonstans. Hundar får gärna ligga inne på marmorgolvet i Samadhin. Ramana var en stor djurvän och hade bl a en älskad ko, Lakshmi som har sin egen begravningsplats på området. En gång i veckan håller man fortfarande en puja för Lakhsmi.Om Ramana

De första fem åren som Ramana kom till Tiru satt han i ett mörkt källarrum. Ibland fick han lite mat och vatten. Smådjuren åt på honom och till slut flyttades han till ett bättre ställe. Han bodde också länge i några grottor på Arunachala. Här är en bild på källarrummet under det stora Shiva templet.Ramanas källare

Efter de sista tio dagarna kommer jag att åka till havet med några vänner. Sri Aurobindo och The Mother är två stora inspirationskällor för Sat Shree. De byggde upp och verkade i Auroville, nära Pondicherry. Det är i närheten av deras Samadhis och ashram som vi har hyrt rum i ett litet guesthouse. Det blir förhoppningsvis några fina dagar med mycket avslappning och vila innan jag påbörjar resan hem.

Det är mycket varmt nu. Minst 37 grader i skuggan. Att gå till meditationssalen mitt på dagen är ganska krävande. Och det är som det är med det också.Tegelbruk före

Mycket här i Indien görs som det gjorde för länge sedan i Sverige. När man gör tegel blandar man sand och vatten i en form som får torka. Sedan byggs en ugn upp med dessa tegelstenar. Längst ned finns hål för ved. När man har fått den storlek man önskar sätter man eld längst ned och de får brännas. Därefter använder man alla tegelstenarna och börjar om igen. Man har alltså ingen ugn som man använder om och om igen.

Fiffiga lösningar ser man ofta. Här stryker mannen med varma kol i strykjärnet i stället för el.Strykning utan el

Det var mycket idag. Länge sedan sist. Nu är det bara två veckor kvar. Hör att det är lite vårigt i södra Sverige. Härligt.

 

About being in retreat in India

We have had some fantastic days. Intense and eventful. Last Friday Sat Shree left Tiru. We got to have a total of 37 days with him. Now the program continues with three meditations a day and a few meetings with our small groups. Sat Shrees wife, Satyamayi is the coordinator of the group. The idea is to allow time for integration. Last year, much also came up for the participants when Sat Shrees strong energy disappeared. Hopefully this makes the transition back to everyday life more natural and easier.

We in the Swedish Group has met again today to continue planning for Sat Shrees visit to Sweden in August / September 2017. We are so pleased that he will come to us. There will be both satsangs and two one-day intensives in Stockholm and a 6 day retreat at Mundekulla. (These are not announced yet so not possible to sign up for. See www.satshree.org for announcement.) In addition, he will have programs in England and Holland. But we in Sweden have taken the top prize.

Some thoughts from these retreat days
It’s so obvious how the body is the key. It is not enough to have an experience of transcendence. Stopping, blocking us from living fully embodied, in the cells. It is not seen fully, it might have been repressed or simply thought of instead of feeling the physical sensations and hold us captive. To avoid having to experience what we do not want to experience we give up a present life. Everything is good. Nothing is wrong in this. It is as it is until the opportunity to do different arises. We all do the best we can.

I came to think of an inflated balloon. When newspapers are pasted on layer after layer it creates something that seems solid and material. So it is with us too. What I consider to be Eva, is not. But every story that sticks create the illusion of a person. The current experience is real. But there is no one who owns it. The glue that holds the mind is the belief system we believe in and the glue that holds the different emotions is resistance to feeling them.

When I look carefully I find hearing, different sensations that I have learned to call body experiences, vision. But I can not find anything that holds this all together. That owns it. It feels liberating.

Throughout the retreat several different adhesives have appeared. Textures, patterns that create a feeling that there’s something personal belonging to Eve. It has been so interesting. Sometimes bewildering, other times soft and revealing. I just continue to be present in the body and leave it as is – to the best of my ability.

Girivalam – the full moon walk around Arunachala

It was full moon again and that day, after the morning meditation, Annie and I took a rickshaw up to the main road, the one that goes around the mountain Arunachala. To walk around the mountain is considered very powerful and especially to do it when it is full moon. Most people go in the evening and night. They turn off the traffic and there are thousands of people walking. Preferably barefoot with a focus on the intentions in life, perhaps with a mantra as company. In silence. It is promoting the possibility of moksha, liberation.

We went half wat, about 7 km and it was so nice. Not so many were walking. Relatively cool all the time with the mountain, Shiva, on our right side. Throughout the walk you pass a total of 36 temples dedicated to different gods. We started by visiting our teacher´s guru´s ashram. A beautiful and tranquil place. Then we went through some small villages to eventually get into the town of Tiruvannamalai. We finished at the great Shiva Temple and took a rickshaw to the German Bakery for a moment of rest and early lunch. Again we sat overlooking Arunachala.

Energetically, it was incredibly powerful. Also nice to see the part that we have not previously seen.Vi then took a rickshaw home. It ran the second half of the round so we traveled the whole round.

Life in the country
There is ongoing a little drama here on the farm. A rooster breaks a wing and is killed. A goat gives birth to three kids and one dies after a day.

A few days ago, a neighbor dog came in during the night and chased our goat babies. It belongs to an English-speaking woman a few hundred meters away. She has three dogs and three puppies. My neighbor on the retreat, managed to chase away the dog in the light of her flashlight. The morning after, we saw a goat baby who had been killed by the dog. It was apparently not the first in the area. Hearsay – I don´t know.

When I was going home the day after I stopped to look at the cute puppies. The woman came forward with tears in her eyes and told me that the puppies’ mother had died of a piece of poisoned goat meat on the road during the night. The following day when we went home – two hours later than usual – we saw a bit hairy goat meat in the middle of the road outside the woman’s gate. We brought it home and it is now buried deep in the garden. What a sad story! We do not know who has poisoned the dog, but it seems to be someone linked to this farm in any way.

Our days look very similar. We go into Tiru about every other day for lunch or breakfast, shop for fruits and food for the second day. It’s wonderful to go directly after morning meditation to Ramana´s ashram.  They have a beautiful puja, ceremony at 8.

Energy was very strong. It is always powerful to sit at the Ramana ashram and meditate. There is a small room where Ramana used to lie back in the days that is now transformed into a meditation hall for the public. There’s a window without glass into the Samadhi (Ramanas burial place) where the ceremony takes place. The whole ashram area is green and beautiful. Pacific and restful. There are many monkeys, peacocks and dogs. It is a very permissive atmosphere. No prohibition signs anywhere. Dogs are welcome to stay inside on the marble floor in Samadhin. Ramana loved animals and had a much loved cow, Lakshmi.She has her own burial in the art. Once a week is still a puja for Lakhsmi.

The last week, I will go to sea with some friends. Sri Aurobindo and the Mother are two major sources of inspiration for Sat Shree. They built up a community in Auroville, near Pondicherry. It is here they have their Samadhis and ashram And we have rented rooms in a small guesthouse 20 minutes car ride away. There will hopefully be some fine days with plenty of rest and relaxation before starting the trip hem.

It is very hot now. 100 in the shade. To go to the meditation hall at midday is quite demanding. And that is as it is too.

A lot of things here in India are done they way they were in Sweden a long time ago. When making bricks, they mix sand and water in a form and let it dry. Then they build an oven with these bricks. At the bottom there are holes for firewood. When you’ve got the size you wish you start a fire at the bottom and they are burned. Then, you use all the bricks and begin again. So they have no oven that is used over and over igen. You often see smart simple solutions. This man irons with hot coals in his iron instead of electricity.

Energetically, it was incredibly powerful. Also nice to see the part that we have not previously sett.Vi then took a rickshaw home. It ran the second half of the round so we traveled the whole round.
There is ongoing a little drama here on the farm. A rooster breaks a wing and killed. A goat gives birth to three kids and one day die.
A few days ago, a neighbor dog into the night and chased our kids. It belongs to an English-speaking woman a few hundred meters away. She has three dogs and three puppies. My neighbor on the retreat, managed to chase away the flashlight. The morning after, we saw a kid who had killed the dog. It was certainly not the first in the area.
When I was going home the day after I stopped to look at the cute puppies. The woman came forward with tears in his eyes and told me that the puppies’ mother had died of a piece of poisoned goat on the road during the night. The following day when we went home – two hours later than usual – we saw even a bit hairy goat in the middle of the road outside the woman’s gate. We brought it home and it is now buried deep in the garden. What a sad story! We do not know who has been poisoned, but it seems to be someone linked to this farm in any way.
Our days look very similar. We go into the Tiru about every other day for lunch or breakfast, shop for fruits and food for the second day.
It’s wonderful to go directly after morning meditation to Ramana Ashram. They have a really nice ceremony, puja, at 8. Beautiful mantra singing of little boys.

Share

2 Comments

  1. is the cost of living there expensive?

  2. No, not at all. Defintitely compared to Swedish prices. But prices have gone up during the years I have come. Of course. If you eat talli where Indians eat, it is very inexpensive. Where Westeners usually eat higher prices. :)

Leave a Reply

Required fields are marked *.


[+] kaskus emoticons nartzco