Igår var det dags att resa vidare. Att lämna lyxen, havet, slapparlivet. Vi åkte fyra timmar på indiska landsbygden. Det är så spännande. Alltid händer det något. Under ett parti av vägen satt det massor av apor på vägbanan. De brydde sig inte mycket om de förbipasserande bilarna.

De olika byarna vi passerade verkar ofta ha sina egna specialiteter. I en by var det fullt av stenhuggare som skapade vackra konstverk, ofta av olika gudar. I en annan gjorde man färgpulver som salufördes i små säckar vid vägkanten. Dessa används sedan till att göra mandalas utanför dörrar, på trappor m m som ett ceremoniellt inslag i vardagen. Mer utarbetade sådana görs till bröllop, enklare framför entrén till en kontorsbyggnad t ex. Det var så vackert att se.

Jag har i tidigare blogginlägg från Indien beskrivit hur att komma hit är som att gå från svartvit film till färgfilm. Så mycket går i gråskala i Sverige så här års och här är det en otrolig färgrikedom. Ljuvligt ljusgröna risfält, palmkronor i olika gröna nyanser. Fantastiska blommor i regnbågens alla färger. Vanliga hus målade i kraftfulla klara färger som lindblomsgrönt, ljusblått, knallrosa. Man blir verkligen glad av att se all denna generositet med färger. Inte minst kvinnorna i sina vackra färgrika saris eller punjabis.

För att inte tala om soluppgångens rosatonade nyanser och solnedgångens varmare toner i gult/orange/rött.

Plötsligt stiger berget Arunachala fram och vi förstår att vi börjar närma oss vår destination.

Tiruwannamalai är en stor stad med cirka en halv miljon invånare, men en stad som inte ännu har rörts så mycket av nutidens moderniteter. Den består fortfarande av massor av små stånd mot gatan där allting kan inhandlas om man bara hittar rätt. Inga shopping malls eller supermarkets som man hittar i storstäderna i Indien.

Vi svänger av från stora vägen i ytterkanten av Tiru och kör ett par kilometer ut på landet. Mot slutet av vägen ligger det vita hus där vi 15 kursdeltagare ska bo. Det är alldeles nytt. Vi är de första som bor här. Ljust och fräscht. Typiskt indiskt har man inte täckt över något när man målar så de nya kranarna är t ex fulla av målarstänk.

Min rumskompis från USA och jag delar på ett rum med ett litet kök i ena änden och ett eget badrum. Det var ganska smutsigt så jag började med att städa och sedan packa upp. Därefter tog vi en riksha in till Tiru och åt middag. Underbar mat som varje dag här i Indien. Passade också på att köpa frukt till frukost och lite småsaker till vårt rum. De flesta amerikanerna var typ 18 timmar försenade p g a storm över San Fransisco så jag fick rummet för mig själv första natten.

I morse gick jag upp kl 04.30 för att göra mig i ordning för meditationen. I mörket gick vi sedan på små stigar och enkel väg till vår meditationslokal, The Villa. Det tog ca en kvart. Meditationen på morgonen är mellan kl 6-7.30, men vi bör vara sittande i tystnad en kvart innan. Sat Shree är förstås med.

Egentligen börjar inte retreaten förrän på lördag, 14 januari, men det är meditationer redan nu för oss som har kommit. Sista dagen att anlända är idag så alla ska få en chans att komma över jetlag och reströtthet innan vi börjar på riktigt. Många av amerikanerna har en tidsskillnad på 13,5 timmar. Det tar lite tid att vänja sig vid. Enklare för oss med bara 4,5 timmar. Än så länge är det alltså bara två meditationer om dagen. Kl 6 på morgonen och kl 6 på kvällen.

Idag har det varit en hel del praktiskt att fixa. Toalettpapper ingår t ex sällan när man hyr rum i Indien. Det är ganska dyrt och man får se till att inhandla själv. Jag har också köpt en handduk. Lakan och örngott köpte jag i Chennai.

Jag åt lunch i Tiru på German Bakery med sju andra. Lunchen kostade 22 kronor och smakade så gott! Jag har turen den här gången att min bästa vän i Sverige är med här. Jag brukar sällan känna någon när jag åker iväg, men vi är faktiskt 7 svenskar av totalt ca 34. Jag har träffat alla av dem tidigare.

Tanken var att vi skulle till Ramana Ashram och meditera lite på eftermiddagen, men vi hade så många påsar med allt möjligt att vi fick skjuta upp det till imorgon. Nu har jag sovit middag. Det blev väldigt lite sömn i natt. Tror att det fanns en viss spänning inför allt det nya som gjorde att sömnen blev lidande. En mygga hjälpte inte heller. En lur på eftermiddagen med fläkten snurrande i taket är inte fel.

Sitter nu på min säng och skriver. Försöker vara så tyst som möjligt så att min rumskompis får sova klart. Hon kom idag på förmiddagen och är naturligtvis supertrött. Jag verkar ha fått en jättetrevlig person att dela de här närmaste sju veckorna med. Det känns bra. Jag har annars inte delat rum med någon på mycket länge.

Nu väntar jag på att få internet. Jag har beställt en egen liten hotspot som ska komma snart. Då har jag internet var jag än är. Vi har också sett att alla de ställen vi har ätit på också har internet. Men då blir det mest en snabbkoll om det finns något som ska fixas akut.

Jag har med mig mina administrativa arbetsuppgifter för Zen Coaching och Kärlingesund Retreat Center. Men Kåre har semester i fyra månader och Kärlingesund är stängt för vintern så förhoppningsvis blir det inte så mycket att göra. Någon faktura att betala eller skriva. Några uppdateringar av hemsidorna. Några mejl att besvara. Ska försöka samla och göra det en gång i veckan. Vi får se.

Det är riktigt varmt här på dagen, 28-30 dagar. Nätterna är lite svalare. Det kan bli ändå ner till 18 grader på natten. Skönt! Det varar inte länge. Det kommer att bli allt hetare ju längre tiden går.

Allt gott till dig som läser! Jag publicerar detta imorgon när jag har internet och återkommer med nytt blogginlägg när möjlighet ges. Då ska jag skriva mer om meditationerna.

Tyvärr tog det ett par dagar innan det här kunde komma iväg. Ingen internet

 

Arrived

Yesterday it was time to move on. Leaving the luxury, ocean, lounging life. We rode for four hours in rural India. It is so exciting. Always something happening. During a part of the road there were lots monkeys on the road. They did not care much about the passing cars.

The different villages we passed often seem to have their own specialties. One village was full of stonemasons who created beautiful works of art, often of different gods. In another village they made color powder marketed in small bags at the roadside. These are then used to make mandalas outside the doors, on the stairs, etc. as a ceremonial element in everyday life. More elaborated made for  weddings, simple in front of the entrance to an office building, for example. It was so beautiful to see.

I have in previous blog posts from India described how getting here is like going from black and white film to technicolor film. So much are into grayscale in Sweden this time of year, and here there is this incredible richness of color. Lovely bright green paddy fields, palm crowns in different shades of green. Fantastic flowers in a rainbow of colors. Typical houses painted in strong bright colors like lime green, bright blue, bright pink. It will be really happy to see all this generosity with colors. Not least the women in their beautiful colorful saris and Punjabis.

Not to mention the sunrise pink tinted hues of sunset and warmer tones of yellow / orange / red.

Suddenly the mountain Arunachala appeared and we understand that we are approaching our destination.

Tiruwannamalai is a large city with about half a million people, but a city that has not yet been touched so much of contemporary modernity. It still consists of lots of small stalls to the street where everything can be purchased if you just find the right. No shopping malls or supermarkets that can be found in major cities in India.

We turn off the main road in the outskirts of Tiru and drive a few kilometers into the country. Towards the end of the road is the white house where we are 15 participants staying. It’s brand new. We are the first to stay here. Bright and fresh. Typically Indian- nothing is being covered when painting so the new faucets are, for example, full of paint splashes.

My roommate is from the United States and I share a room with a small kitchen at one end, and a private bathroom. It was quite dirty so I started to clean up and then unpack. Then we took a rickshaw to the Tiru and had dinner. Wonderful food every day here in India. Also took the opportunity to buy fruit for breakfast and some little things to our room. Most Americans were kind 18 hours late due to storm over San Francisco so I had the room to myself the first night.

This morning I got up at 4:30 to get ready for meditation. In the dark, we went on small paths and easy route to our meditation room, The Villa. It took about fifteen/twenty minutes. The meditation in the morning is between 6-7.30 pm, but we should be sitting in silence quarter before. Sat Shree is understood with.

Actually the retreat starts on Saturday, January 14, but there are meditations now for us who have come. Last day to arrive today so everyone will get a chance to get over the jet lag and reströtthet before we start for real. Many of the Americans have a difference of 13.5 hours. It takes some time to get used to. Easier for us with just 4.5 hours. So far it’s thus only two meditations a day. At 6 in the morning and at 6 in the evening.

Today has been a lot of practice to fix. Toilet paper is included, for example, often when renting rooms in India. It is quite expensive and you can be sure to purchase yourself. I also bought a towel. Sheets and pillowcases I bought in Chennai.

I ate lunch in the Tiru German Bakery with seven others. The lunch cost 22 crowns and tasted so good! I am fortunate this time that my best friend in Sweden is included here. I usually do not know anyone when I go away, but we are actually seven Swedes total of about 34. I have met any of them before.

The idea was that we would Ramana Ashram and meditate a bit in the afternoon, but we had so many bags with everything that we had to postpone it to tomorrow. Now I slept dinner. It got very little sleep last night. Think there was a certain excitement about all the new things that made sleep suffered. A mosquito did not help either. A nap in the afternoon with the fan spinning in the ceiling is not wrong.

Now sit on my bed and writes. Trying to be as quiet as possible so that my roommate gets to sleep of course. She arrived this morning and is obviously super tired. I seem to have got a very nice person to share these next seven weeks with. It feels good. I do not otherwise shared a room with anyone in a long time.

Now I’m waiting to get online. I ordered a small private hotspot that will come tomorrow. Then I have internet access wherever I am. We have also seen that all the places we have eaten in also have internet access. But then it will be mostly a fast track if there is something

Sorry for the English.I dont have time to go over it. This is the google translation.

 

Share