Vaknar till ännu en underbar morgon i paradiset. Den sista för den här gången. I eftermiddag åker jag till Chennai, bor en natt på hotell nära flygplatsen och flyger sedan hem imorgon. Det känns helt naturligt och fint. Sinnet är bra med det. Det ställer in sig på det som ska ske och då känns det självklart.
De här dagarna vid havet har varit så värdefulla. Processen har fortsatt. Det har funnits tid att meditera, läsa och att lyssna på Sat Shree vid poolkanten. Kroppen har fått slappna av. Allt har fått utrymme att integreras. Dessutom har det varit mycket njutbart.
I går åkte vi till Pondicherry, 20 minuter med riksha. Besökte Sri Aurobindos och the Mother´s ashram. Deras samadhi, gravar, är där. Vi passade också på att promenera lite i den franska kvarteren. Fika på ett kafé (Le café) som låg precis vid strandkanten och besökte affären FabIndia. Den som har mycket indiskt som vi västerlänningar kan gilla.
Stranden där vi bor har nästan aldrig några badande. Lite märkligt kan tyckas. Man får vara försiktig när man badar. Det är strömt och stora vågor. När man kommer upp känns det som om man har halva stranden med sig innanför baddräkten. Men det är det värt. Däremot är det gott om fiskare. De har två sorters båtar. En som är helt platt. Den står de upp i när de fiskar.
Det är rätt ställe att äta fisk på här. Pinfärska. Här är den italienske ägaren till vårt guest house med morgonens fiskinköp. Som vegan blir det dock andra godsaker. Ingen brist på det heller.
Igår hamnade vi hos en man med en passion. En passion för glass. En indisk man som åkt till Italien för att lära sig allt som finns att lära sig om att göra glass. Han gick på glassuniversitetet i Bologna. Tog med sig in kunskap och passion och öppnade en fin gelateria i Auroville. Il Cono (struten). Glassen är fantastiskt god och två skopor kostar som en hel middag här, d v s 40 kr. Han berättar stolt att den ena glassen kommer från Piemonte, den andra från Sicilien. Roligt att det går att skapa ett liv runt sin passion.
På vägen hem såg vi en begravningsprocession. Det måste ha varit någon prominent person som dött. Mycket blommor, fyrverkerier, människor. Han/hon låg invirad i typ ett vitt lakan på en blomsterprydd vagn. Lite senare ser vi att det ryker utanför vårt guesthouse, på vägen mot stranden. När vi går dit ser vi att det är bålet där den här personen kremeras. Det står bara ett par personer kvar. Jag kommer ihåg från när jag sett detta i Pune att de kommer tillbaka dagen efter, samlar ihop askan och strör den över vattnet. Kanske likadant här. Mycket naturligt och avdramatiserat i alla fall. För de flesta här går själen vidare och man lämnar kroppen som ett skal som har varit nödvändigt för utveckling.
Vid trappan till mitt rum finns en liten damm där det växer lotusblommor. Tänker alltidpå talesättet “In the world, but not of the world”. Så är det med oss människor. Vi lever i den här världen. Den är verklig för oss. Och ändå är vi inte av den här världen. Att ha det här perspektivet i vardagen tror jag ger balans och frihet. Frihet att vara närvarande, levande mitt i livet utan fokus på sinnets tolkningar att det borde vara annorlunda. Jag är så tacksam för den här resan och allt den har givit mig! Kanske återkommer jag till det när jag väl har kommit hem. Jag vill också tacka dig som har följt mig under tiden! <3
On my way to Sweden
Waking up to yet another beautiful morning in paradise. The last one this time. In the afternoon I will go to Chennai, stay one night in a hotel near the airport and then fly home tomorrow. It feels completely natural and fine. The mind is great with that. It focuses on what has been decided and then it feels obvious.
These days by the ocean have been so valuable. The process has continued. There has been time to meditate, read and listen to Sat Shree by the pool. The body is relaxed. Everything has been given the space to be integrated. Moreover, it has been very pleasurable.
The day before yesterday we went to Pondicherry, 20 minutes by rickshaw. Visited Sri Aurobindo´s and the Mother’s ashram. Their samadhis (graves) are there. We also took the opportunity to walk a little in the French Quarters. Breakfast at a cafe (Le cafe) which was right on the water fron and visited the store Fabindia. The store that has much Indian things that we Westerners may like.
The beach where we live almost never have any bathers. Seems a bit strange. One must be careful when swimming. There are strong currents and big waves. When coming up, it feels like you have half the beach inside the swimsuit. But it’s worth it. However there are plenty of fishermen. They have two kinds of boats. One that is flat. It is the top of where they fish.
It is the right place to eat fish in here. The freshest. Here is the Italian owner of our guesthouse with the morning fish purchases. As a vegan, I turn to other goodies. No shortage of that either.
Yesterday we ended up meeting a man with a passion. A passion for ice cream. An Indian man who had traveled to Italy to learn everything there is to learn about making ice cream. He went to the icecream university of Bologna. Brought that knowledge and passion and opened a nice gelateria in Auroville. Il Cono (the cone). The ice cream is really good and two scoops cost as a full dinner here, that is, 40 SEK. He says proudly that one of the ice creams comes from Piedmont, the other from Sicily. Wonderful that it is possible to create a life around your passion.
On the way home we saw a funeral procession. It must have been a prominent person who died. Lots of flowers, fireworks, people. He / she was wrapped in a white sheet on a flower-filled wagon. A little later, we see that there is smoke outside our guesthouse, on the way to the beach. When we go there we see that it is the the burning ghat where this person is cremated. There are only a few people left. I remember from when I have seen this in Poona that they come back the following day, gather the ashes and sprinkle them over the water. Perhaps the same here. Very natural and undramatic in all cases.
At the stairs to my room there is a small pond where there are lotus flowers. Always reminds me of the saying, “In the world, but not of the world”. So it is with us humans. We live in this world. It is real to us. And yet we are not of this world. Having this perspective in everyday life, I think gives balance and freedom. Freedom to be present, live my life fully without focusing on the mind’s interpretation that things should be different.
I am so grateful for this journey and all it has given me! Maybe I will return to what that is when I get home. I also want to thank you who have followed me this time! <3
Share
2 Comments
Leave a reply →