När jag öppnar dörrarna till balkongen idag på morgonen märker jag att det är kallt ute. Härligt, svalkande, skön kyla. När jag kollar på klart.se ser jag att det är 13 grader ute. Tänk att något så varmt kan kännas så kallt. Stengolvet är iskallt. Jag tänker på alla som inte bor utomhus, på kalla trottoarer eller innanför oisolerade plåtväggar. Det måste kännas väldigt kallt för dem.

Varje dag ser jag människor som ligger och sover på trottoaren. Ibland invirade i en filt. Ingen verkar reagera. Man går bara runt dem. På varje obebyggd tomt här i Koregaon Park har tillfälliga bostäder byggts upp. Byggmaterial är vad man har lyckats komma över, t ex papp, plåt eller plast. Soptippar finns överallt till korna, getterna och hundarnas glädje. Det är dessa soptippar som gör att de kan överleva. Återigen är det sådana kontraster här. Mellan två nybyggda eleganta muromgärdade bostadskomplex ligger en egen liten stad för människor som annars hade varit hemlösa. Ingen verkar reagera över att det är på det här sättet.

Fast efter att ha sett resultaten av polisernas härjningar undrar jag om det kanske går till på samma sätt med dessa oauktoriserade hemmabyggen. En dag demoleras de och samma dag byggs de upp någon annanstans. Jag skrev en av de första dagarna jag kom till Indien om hur människor här verkar gilla läget. Det syntes verkligen efter polisens framfart. Dagen efter såg det nästan likadant ut igen. Inga dyra kylskåp utanför affärerna, men massor av varor som är till salu.

Hundar finns överallt. Ibland ser man människor som är ute och går med sina hundar, men oftast driver de runt utan ägare och utan omhändertagande. De sover där de hittar en plats som känns lite skyddad. Eller inte. Jag har flera gånger sett hundar ligga och sova mitt ute i gatan. Bilarna kör försiktigt runt dem utan att tuta. Märkligt! En del av vardagen här. En gång har jag sett en butiksägare kasta sten efter en hund. Annars har jag bara sett ett stilla accepterande av att de finns här. Jag har följt den här hundfamiljen under min tid här. Mamman tar så väl hand om sina ungar. De bor nära entrén till en park och får lite mat då och då av vakterna där. De har det bra även om mamman varje dag måste slås med andra hundar för att få behålla maten och sin skyddade plats.

Varje dag här i Indien präglas av tacksamhet. Det finns så oändligt mycket att vara tacksam för. Varje ögonblick är en gåva som när som helst kan vara det sista. Så tacksam!

 

Grateful!

When I open the doors to the balcony this morning I notice that it is cold outside. Beautifully, cool, comfortable cold. When I look at the weather app I see that it is 13 C degrees outside. How can something so warm can feel so cold? The stone floor feels icecold. I think of all those who live outdoors, on cold sidewalks or inside uninsulated metal walls. It must feel very cold for them.

Every day I see people that are sleeping on the sidewalk. Sometimes wrapped in a blanket. No one seems to react. They simply walk around them. Every vacant lot here in Koregaon Park has temporary housing. Building material is what you have managed to come by, such as cardboard, metal or plastic. Dumps are everywhere to the cows, goats and dogs delight. It is these dumps that enable them to survive. Again, these contrasts here. Between the two newly built elegant walled-in residential complexes you find its own little town for people who would otherwise be homeless. No one seems to react to it in this way.

Though after seeing the results of the police demolitions, I wonder if perhaps it is the same way with these unauthorized home constructions. One day demolished the same day they are built up elsewhere. I wrote, one of the first days  after I came to India, about how people here seem to accept what is. It really seemed like this after the police rampage. The day after it looked almost the same again. No expensive fridges outside the shops, but plenty of goods for sale.

Dogs are everywhere. Sometimes people are out walking their dogs, but usually they run around without owners and without care. They sleep where they find a place that feels a bit protected. Or not. I have repeatedly seen dogs lying asleep in the middle of the street. The cars drive carefully around them withoutng honking their horns. Strange! A part of everyday life here. One time I watched a shopkeeper throw stones at a dog. Otherwise, I have only seen a quiet acceptance that they are here. Like with the homeless people.  I have followed this dog family during my time here. The mother takes such good care of her puppies. They live near the entrance to a park and get some food from time to time by the guards there. They have a good life! But the mother has to fight off other dogs every day.

Every day here in India is characterized by gratitude. There are so infinitely much to be thankful for. Every moment is a gift that may at any time  be the last. So grateful!

Share