Det är så intressant det här med att så – bokstavligt och metaforiskt. För 4-5 år sedan köpte jag en påse med regnbågslupinfrön. Jag sådde dessa i en odlingslåda och året efter planterade jag ut plantorna lite här och var. Framför allt grävde jag ner många längs med uppfarten upp till mitt hus. Man får vara försiktig med att ha dem i rabatterna eftersom de frösår sig väldigt lätt. Men min trädgård har en uppodlad del och en stor vild del. Här passar de perfekt.

I morse gick jag ut och översköljdes av alla intryck som är – speciellt så här års. Det hade regnat under natten så det doftade helt fantastiskt. När jag såg ner längs med uppfarten blev jag tacksamt påmind om de här små fröna som jag sådde för länge sedan. Hä blommar nu nämligen lupiner i regnbågens alla färger. Otroligt vackert! Här är tydligen deras bästa trivselmiljö. Med varenda strålande blomma talar de om att här älskar de att vara! Här är absolut rätt plats för dem. Otvetydigt och självklart.

Det är så uppenbart att så är det också med allt annat i livet. Vi tror kanske att vi lever våra liv. Att vi har kontroll och bestämmer hur saker och ting ska vara och bli. Och ändå vet vi på något plan att det inte är så. En passande fin liknelse att tänka sig just då är att jag sår mina frön. Jag gör det självklara i varje ögonblick. Och livet visar var den rätta grogrunden är. Vilka frön som ska gro och var.

Ibland känns det som att vi sår och vi sår – till höger och till vänster – och inget gror. Det är lätt då att bli besviken och undra vad som är fel. Vad jag gör för fel? Det är förstås också okej. Vi kan analysera och diskutera. Lära oss mer och utveckla. Och ändå – till syvende och sist – väljer jag inte vilka frön som ska gro. Och kan heller inte veta det i förtid.

Ibland gror frön som spridit sig med vinden eller med fåglarna där vi minst anar det. Oväntade utvecklande möjligheter uppenbarar sig utan att det känns som att vi har gjort någonting för att det ska bli så.

Det blir så uppenbart inte minst i mitt arbete som egen företagare. Jag planlägger och marknadsför olika evenemang. Ibland blir det stort gensvar och ibland händer absolut ingenting. Jag är densamma. Det jag erbjuder håller samma kvalitet. Och tydligen ska jag inte hålla just den kursen just då. Hur vet jag det? Jag får inga anmälningar. Hur vet jag när det är rätt tid? När den blir av. Hur vet jag att absolut rätt personer är med? Här är de! Enkelt och självklart. Plötsliga spontana möten bär oförutsägbar frukt. Ljuvlig söt frukt. Det är som det är. Varken rätt eller fel. Livet är.

Livet blir så mycket lättare och roligare om jag kan se mig som en trädgårdsmästare som gör mitt bästa för att skapa fina förutsättningar genom att så frön på rätt plats, vattna och underhålla, ge näring och kärlek, men som också vet att naturen tar hand om sig själv på bästa sätt. Det blir som det blir. Och det är bra så!

Att vara i krig mot naturen, mot det som är, blir självuppfyllande. Jag upplever då att jag måste kriga eftersom allt händer just mig. Att jag är ett offer, i stället för en person som tar ansvar för mitt förhållningssätt till det som sker genom att låta det här ögonblicket få vara precis som det är så gott jag kan. I korta ögonblick om och om igen. Och när jag inte kan det – när min upplevelse verkligen är att något är fel – kan jag då låta det vara som det är? Utan att betona den historien eller göra något av den. Den dyker upp och försvinner naturligt som alla upplevelser. Något som är svårare att upptäcka när jag fokuserar på historien. Det är här – i att det som är i det här ögonblicket får vara precis som det är – som handlingskraft och lösningsfokus finns. Märkligt nog.

Och det där med att vara en bra trädgårdsmästare är också något som vi gör så gott vi kan. Inget att slå på oss själva för att vi inte gör bra nog. För allting vi gör är alltid bra nog just nu. Utifrån de förutsättningar vi har i just det här ögonblicket. Vi är alltid bra nog. Oavsett vad våra tankar eller vad andra säger. Det är bästa grogrunden för all frön. Öppenhet, vila och kärlek. Det vi alla naturligt faktiskt är.

I denna ljuva blomstertid …

 

Some seeds sprout, others don´t

It is so interesting this with sowing – literally and metaphorically. 4-5 years ago I bought a bag of rainbow lupins. I put them in the soil in a cultivation box, and the year after I planted the plants here and there. Above all, I dug down many along the driveway up to my house. One must be careful to not have them in the flower beds as they seed off very easily. But my garden has a cultivated area and a large wild part. This fits perfectly.

This morning I went out and was overwhelmed by all the impressions that greeted me – especially this time of year. It had rained during the night so it smelled absolutely amazing. When I looked down the driveway, I was gratefully reminded of these little seeds that I sowed long ago. The flowers really live up to their name – a rainbow full of lupins. Incredibly beautiful! This is apparently their best environment. With every brilliant flower, they share their love for this place! This is absolutely the right environment for them. Clearly and obviously.

It is so evident that this is how it is also with everything else in life. We may think we live our lives. That we have control and decide how things should be and become. And yet we know on some level that it is not so. A suitable nice analogy to remind onesel of coule be that I sow my seeds. I do the obvious in every moment. And life shows where the proper breeding grounds are. Which seeds to sprout and where.

Sometimes it feels like we sow and we sow – right and left – and nothing grows. It is easy then to be disappointed and wonder what is wrong. What am I doing wrong? Of course it is also okay. We can analyze and discuss. Learn more and develop. And yet – ultimately – I do not choose which seeds will sprout. And can never know in advance.

Sometimes seeds spread by the wind or by birds and germinate where we least expect it. Unpredicted development opportunities reveals themselves and it does not feels as if we have done anything for that to be so.

It becomes so evident, not least in my work as self-employed. I design and market various events. Sometimes they get big response, and sometimes absolutely nothing happens. I am the same. What I offer has the same quality. And apparently I should not give that particular workshop then. How do I know that? I am not getting any signups. How do I know when the time is right? When the workshop happens. How do I know that absolutely the right people are coming? Here they are! Simple and obvious. Sudden spontaneous meetings give unpredictable fruit. Lovely sweet fruit. It is as it is. Neither right nor wrong. Life is.

Life becomes so much easier and more fun if I can see myself as a gardener that do my best to create good conditions by sowing seeds in the right place, irrigate and maintain, nourish and love, but also know that nature takes care of itself in the best way. It will be as it is. And that is good!

Being at war against nature, against what is, becomes self-fulfilling. I experience when I am at war that everything bad happens just me. I’m a victim, instead of a person taking responsibility for my attitude to what is happening by allowing this moment to be just like it is to the best of my ability. In brief moments again and again. And when I can not be there – when my experience seems really wrong – can I let that be as it is? Without emphasizing the story or do anything with it. It appears and disappears naturally as all experiences do. Something that is difficult to notice when I focus on the story. It is here – in that this moment can be as it is – that action and solution focus are. Oddly enough.

And this with beeing a good gardener is also something that we are doing the best we can. Nothing to beat ourselves up because we are not doing it well enough. For everything we do is always good enough right now. Based on the conditions we have at this very moment. We are always good enough. No matter what our thoughts or what others say. It is the best breeding ground for all seeds. Openness, rest and love. What we all naturally are.

In this delightful time of blossomin … (a Swedish summer hymn)

 

Share