Vad innebär det “att vara med kroppen” och varför är det bra?

Jag läste i en bok igår om en studie som gjordes på 60-talet vid Chicago universitet där man undersökte frågan: “Varför hjälper psykoterapi vissa, men inte andra?” Man tittade på hundratals bandinspelningar av terapisessioner. Man tittade på alla sessioner med varje klient hos många olika terapeuter. Sedan frågade man både terapeuten och klienten om terapin hade varit framgångsrik. Man gjorde också psykologiska tester för att bedöma framgången. Gruppen delades sedan in i två grupper. De fall där terapin hade varit framgångsrik och de andra där den inte hade varit det. Därefter jämförde man de här två grupperna. Man hittade inga signifikanta skillnader i terapeuternas uppförande. När man däremot jämförde klienterna kunde man – förvånande nog – redan efter första eller andra sessionen avgöra vilka som skulle bli hjälpta av terapin.

Det forskarna hörde som gjorde att de kunde avgöra detta var att de klienter där terapin hjälpte började tala långsammare, blev mindre artikulerade, började sedan leta efter ord för att beskriva vad de kände i stunden. Ofta nämnde klienterna att de upplevde en känsla i kroppen, som t ex “Jag har den här märkliga känslan i magen.” Det visade sig alltså att de klienterna där terapin var framgångsrik hade en vag, svårbeskriven kroppsmedvetenhet. De andra klienterna var välartikulerade genom hela sessionen. De “var mer uppe i huvudet”. De kände inte in i kroppen och de kände aldrig något som var svårt att beskriva.

Det visade sig alltså att oavsett hur mycket de analyserade sina problem, förklarade dem, tänkte på dem, grät över dem så blev inte terapin framgångsrik.

Det här är ju inte så överraskande idag. De flesta av oss vet detta av egen erfarenhet. Ingen större förändring händer för att vi kan förklara eller första något bara intellektuellt även om det kan kännas bättre i stunden. Att däremot vara med kroppen är något som är djupt transformerande på ett väldigt naturligt sätt. Vi behöver inte förstå varför vi har de kroppssensationer vi har. Men genom att uppleva dem rakt av som de är – fullt ut – ändras de ofta. Det är som om kroppen ropar på vår uppmärksamhet – som ett barn. Och när den får det, tystnar den. Nöjd och belåten. Det är förstås inte alltid smärtor t ex försvinner. Men deras karaktär kan ändras. Avslappning kan ske när vi verkligen är med dem.

Det betyder inte att gå in i dem, skapa ett drama och förstärka dem. Snarare att vi bevittnar dem på ett ömsint, kärleksfullt och närvarande sätt. Utforskar dem med ett öppet och nyfiket sinne. Kroppen vet ofta det som sinnet tolkar utifrån sina idéer, kunskap och tidigare erfarenheter. Ska jag välja att lita på den ena, väljer jag kroppen varje gång. Känns det spänt, blockerat är det något där oavsett om tankarna säger att allt är lugnt och okej. Inte något som är fel som måste fixas. Bara något att uppleva – som det är. 

Ibland ger kroppen oss också signaler om vad vi behöver göra just nu.

Det är inte lätt i början. Det är något vi ofta behöver träna oss på. Att uppleva utan att betona tolkningarna eller analyserna. Och när vi väl har upptäckt hur det känns är det ju väldigt naturligt. Det är som om vi behöver träna upp ett “språk” för hur det känns.

När vi väl är med kroppen är det intressant att fråga oss om det är okej att det får kännas precis så här. Ibland är det det. Andra gånger inte.  Är det då okej?

Livet är en kontinuerlig upptäcktsfärd i och som detta nu. Kan vi välja att se det som ett äventyr, uppleva det med nyfikenhet och öppenhet blir det också det. Ännu en gåva i vardagen! Och ibland går det bättre än andra gånger….

Studien hittade jag i: “The Power of Focusing – A Practical Guide to Emotional Self-Healing” by Ann Weiser Cornell, Ph.D.

 

To be with the body

What does it mean “to be with the body” and why is that a good thing?

I read in a book yesterday about a study that was done in the 60s at Chicago University which examined the question “Why psychotherapy helps some, but not others?” They looked at hundreds of tape recordings of therapy sessions. They looked at all the sessions with each client with many different therapists. Then they asked both the therapist and the client if the therapy had been successful. They also did psychological tests to assess the success. The group was then divided into two groups. The cases in which the therapy had been successful in one group and the other group where it had not been a success. Then they compared these two groups. They found no significant differences in therapists’ behavior. But when comparing the clients they could – surprisingly enough – already after the first or second session determine who would be helped by the therapy.

What the researchers heard that enabled them to determine this was that the clients where therapy helped started speaking more slowly, became less articulate, then began searching for words to describe what they felt in the moment. Often the clients mentioned that they experienced a sense of the body, such as “I have this strange feeling in my stomach.” It was thus found that the clients where the therapy was successful had a vague, hard-to-define body awareness. The other clients were articulate throughout the session. They “were more up in the head.” They did not feel into the body and they never felt anything that was hard to describe.

It turned out that no matter how much they analyzed their problems, explained them, thought about them, wept over them – the therapy was not successful.

This is not so surprising today. Most of us know this from personal experience. No major change happens because we can explain or understand something only intellectually even though it may feel better in the moment. Rather to be with the body is something that is deeply transformative in a very natural way. We do not need to understand why we have the body sensations we have. But by experiencing them outright as they are – fully – they often change. It is as if the body cries out for our attention – like a child. And when it gets it, it becomes silent. Happy and satisfied. It is of course not always pain e.g. disappears. However, its characteristics can change. Relaxation can happen when we really are with them.

We don´t need to go into them, creating a drama and strengthen them. Rather, we are witnessing them in a tender, loving and present ways. Exploring them with an open and curious mind. The body often knows what the mind interprets according to ideas, knowledge and past experiences. Should I choose to trust one, I choose the body any time. Is there a tense, blocked sensation then there is something going on there regardless it the thoughts say that everything is calm and okay. Not that something is wrong that must be fixed. Just something to experience – as it is.

The body may even gives us hints about what would be good for us to do at the moment.

It may not be easy in the beginning. It is something we often need to practice on. To experience it without focusing on interpretations or analysises. And once we have discovered how it feels, it ‘s very natural. It is as if we need to train up a “language” for how it feels.

Once we are with the body, it is interesting to ask if it’s okay to feel it just as it is. Sometimes it is. Other times not. Then the question is: “Is that okay?”

Life is a continuous journey of discovery in and as this now. Can we choose to see it as an adventure, experience it with curiosity and openness, then that is how it is for us. An everyday gift!! And sometimes it is easier than other times ..

I found the research in:  “The Power of Focusing – A Practical Guide to Emotional Self-Healing” by Ann Weiser Cornell, Ph.D.

Share