Här kommer sista inlägget från Pune. Jag har precis vaknat och ska snart börja packa för hemresan. Packa när man ska åka hem är ju alltid enkelt. Inga beslut behöver tas om vad som ska packas. Nu är det bara en fråga om allt kommer att få plats och rymmas inom den viktgräns flygbolaget anger som acceptabel. Jag har lite mer jag skulle vilja berätta om innan jag stänger kiosken för den här gången. Framför allt blir det några bilder till. “En bild säger mer än tusen ord.”

Att fråga en indier om något, t ex rickshaföraren om han hittar dit jag vill åka är, är alltid utmanande. En indier säger aldrig att han/hon inte vet. De säger inte heller gärna nej. Om de skakar på huvudet lite från sida till sida betyder det inte nej utan ja. Om man får ett ja kan man alltså inte vara säker på att det betyder att de vet vart jag vill åka. Man får vara lyhörd för kroppsspråk och be om lite förklaringar ibland. Oftast går det bra! Men om en ricksha stannar för att höra om du vill ha skjuts och du skakar på huvudet så stannar han och blir irriterad när du inte hoppar in. Bra att veta att man bör förstärka sina huvudskakningar med ett nej eller att vifta med handen så att de kör vidare.

En europeisk kvinna som bor permanent i Indien är av den bestämda uppfattningen att indier inte bryr sig. Det jag tolkar som att man här är bra på att låta det som är vara som det är tolkar hon som att det inte spelar någon roll, att man inte bryr sig om varandra. Ett exempel hon gav var att det inte finns något nödnummer i Indien, som vårt 112. Det är intressant hur allting alltid kan ses ur olika perspektiv beroende på tidigare erfarenheter och vad vi har lärt oss. Inga uppfattningar är rätt eller fel ur ett absolut perspektiv. De bara är som de är. Skönt och enkelt!

På vägen till skräddaren såg jag den här stenen som målats orange. När jag frågade skräddaren vad det är berättade hon att man anser att detta är en gud som man tillber. Kanske är det för att stenen ser ut som ett liggande djur. Intressant att man ser gud i och som vad som helst. Dock fortfarande något utanför mig som jag ska be till.

Överallt man går ser man den här typen av vagnar. Man pressar sockerrören genom den här pressen för att få ut söt vätska som man sedan säljer i små glas.

Här är menyn på McDonald´s här i Pune. Inget nötkött på menyn som du ser. Kor är fortfarande heliga. Mycket annat gott dock. Priset är lågt för oss västerlänningar (drygt 20 kr för en McSpicy), men mycket högt för många indier. Paneer är en form av färskost som används mycket i den vegetarisk matlagningen här. Mycket gott!

 

Jag hade hoppats på att kunna besöka Osho Ashramet när jag är så nära. De har dock slutat med sina rundvandringar. Jag tänker att det kanske har med de två bombattentaten på German Bakery. Om jag skulle vilja tillbringa en dag på ashramet, kanske vid den fina poolen av olympiska mått, hade jag varit tvungen att skaffa mig en lång vinröd klänning, göra ett HIV-test och betala ca 160 kr för en dag. Tydligen var inte mitt intresse så stort även om jag känner stor tacksamhet för Osho som inspirerat och influerat så många av oss! Jag har haft flera lärare som har varit gamla Sannyasins.

Det här är Chandra, 43 år, vår Head Ayua. Ayua är något som de flesta som har råd har i sitt hem. Det är en person som tar hand om hemmet, städar, tvättar, lagar mat.

Ja, det får avsluta den är skildringen av mina intryck från Pune och Indien det här året. Jag vill varmt tacka dig som har följt mig på resan. Det har varit så fint att få dela detta med dig! Allt det bästa till dig!

 

Bye, bye, Pune!

Here is the last post from Pune. I’ve just woken up and is about to start packing for the trip home. Packing when going home is always easy. No decisions need to be taken on what to pack. Now it’s just a matter of  if everything will fit in the suitcase and fit within the weight limit the airline specifies. I have a little more I would like to tell you about before I close the kiosk for this time. And more pictures to post. “A picture says more than a thousand words.”

To ask an Indian about anything, eg the rickshaw driver if he can find where I want to go is, is always challenging. The Indians never say that he / she does not know. They preferably do not say no. If they shake their heads a little from side to side, it does not mean no, but yes. If you get a yes, one can not be sure that it means that they know where I want to go. One must be sensitive to body language and ask for some explanations sometimes. Most often, it works out fine though! But if a rickshaw driver stops to see if you need a ride, and you shake your head he stops and gets irritated when you do not  jump in. Good to know that you should confirm your head-shaking with a no or waving your hand so that they can drive on.

A European woman who lives permanently in India is of the firm belief that the Indians do not care. What I interpret as that here are good at letting what is be as it is she who interprets it does not matter to them, that they do not care about each other. One example she gave was that there is no emergency line in India, our 911. It is interesting how everything can always be viewed from different perspectives depending on past experiences and what we have learned. No beliefs are right or wrong from an absolute perspective. They just are what they are. Nice and easy!

On the way to the tailor, I saw this stone painted orange. When I asked the tailor what it was she told me that they believe that this is a god to worship.

Here is the McDonald´s menu here in Pune. No beef as you can see. Cows are still holy. A lot of other nice dishes though. The price is low for us westeners (about 3 USD for a McSpicy), but very high for most Indians. Paneer is a type of fresh cream cheese that is often used in vegetarian cooking here. It tastes really nice.

I had hoped to visit the Osho ashram when I’m so close. However, they don´t have any tours any longer. I think it might have something to do with the two bomb attacks on German Bakery. If I would like to spend a day at the ashram, perhaps at the nice pool of Olympic size, I would have to buy a long burgundy dress, do an HIV test and pay about 160 SEK (about 25 USD) for one day. Apparently my interest was not that big even though I feel great gratitude for Osho who inspired and influenced so many of us! I have had several teachers that were old Sannyasins.

Interesting that you see God in and as whatever. But still something outside of me that I should pray to.

This is Chandra, 43 years, our Head Ayua. An ayua is something that most people who can afford it will have in their home. It is a person who takes care of the home, cleaning, washing, cooking.

Yes, this will end my impressions from Pune and India this year. I warmly thank you who have accompanied me on the trip. It has been so nice to share this with you! All the best to you!

Share