Nu har jag varit tillbaka i Sverige i tre veckor och inte ett enda blogginlägg har det blivit. Märkligt hur det kan bli. Jag tror att när det har blivit ett ovanligt långt uppehåll växer någon form av motstånd fram. Som om kraven på det första inlägget ökar med tiden. Och det är förstås bara en tanke som alla andra. Men om den får fokus kan den kännas verklig och självklart påverka vardagen. Nu skriver jag i alla fall så är jag igång igen.

När jag skrev om min resa till Fuerteventura nämnde jag att jag inte hade några förväntningar. Så var det verkligen. Och det var fantastiskt skönt att få några dagar i sol och värme. Alla borde få det mitt i vintermörkret. Vi hade också enorm tur med vädret. Jag läste att det har snöat på Kanarieöarna den här senaste veckan. Det är tydligen mycket ovanligt. Det allra bästa – som jag nog nämnt tidigare – var att tillbringa så mycket tid utomhus. Att vakna, gå ut och sedan stanna ute tills det började skymma vid halv sju på kvällen.

Hur gick det då med att komma igång med träning efter resan? Jodå. Jag gör fortfarande de fem tibetanerna (se blogginlägg här) varje morgon. Älskar vad det gör med mina morgnar. Att det blir en rituell, mjuk, stilla start – fast i rörelse förstås. Mantran ljuder lågt från högtalarna, stearinljusen lyser mjukt upp. Ett fokus för dagen, lite smudging. Försiktig genomgång av kroppen med lite stretching. Och så börjar jag med rörelserna. Långa andetag. Dagen, livet, nuet andas in och det förra ögonblicket, det förflutna, andas ut. En ny ren start om och om igen. Det är ju det livet är.

Jag har tagit det försiktigt och har nu kommit upp i att göra varje övning 14 gånger. Så småningom kommer jag upp i 21. Ingen brådska. Det viktigaste är att göra det så inkännande att jag kan fortsätta länge. Och ändå lyckades jag sträcka ett muskelfäste på ena sidan av magen som gör att jag inte kan lyfta båda benen tillsammans. För att detta inte ska ge anledning att sluta gör jag övning nr 2 ändå, fast med ett ben i taget.

Min uthållighet med nya rutiner är inte alltid den bästa. (Jag får akta mig för att skriva det jämnt … Därför gör jag vad jag kan för att skapa en vana som håller. Man brukar säga att en vana tar tre veckor att etablera Och nu är det faktiskt snart en månad och jag känner att det ligger något i det. Det känns väldigt självklart och naturligt att börja dagen så. Det är förstås fortfarande känsligt och skulle jag börja göra uppehåll då och då tror jag att risken är stor att jag slutar. Och då är det förstås också okej. Tills dess fortsätter jag dag för dag.

Att gå med stavar eller att gå till gymmet händer inte oftare än innan resan. Det är uppenbart att det har mycket med vädret att göra. De dagar då det är fint är det också självklarat att gå ut och gå. Så det är som det är och går säkert igång mer i takt med att våren kommer. Med gymmet vet jag dock inte. Vi får se. Jag gick varje dag under resan och gillar det verkligen. Så kanske … Det faktum att jag har så mycket mer att göra nu påverkar förstås också.

Mina dagar är mer intensiva nu efter årsskiftet. Jag började redan i september att sköta Kåre Landfalds (www.zen-coaching.com) administrativa arbete. Något som jag tycker är roligt och vilsamt! Fint att stötta honom och det kraftfulla arbete han gör. 1 januari blev jag också ekonomiansvarig för Kärlingesund Retreat Center (ny hemsida på gång), en kursgård vid havet nära Fiskebäckskil som mina vänner Kåre och Åsa Kullberg äger och driver. En kursgård som jag verkligen älskar och känner ett stort engagemang för. Det känns också så bra och meningsfullt att hjälpa till här. Och det är drygt fem timmar om dagen vid datorn. Utöver det har jag mitt eget arbete, klienter och kurser. Full rulle med andra ord. Speciellt för en som är så trött som jag är.

Så ser min vardag ut. Jag känner mig så oerhört tacksam och privilegierad som få ha detta livet. Att arbeta mycket hemifrån med möjlighet att helt styra över min tid är verkligen fantastiskt. Vissa dagar blir det väldigt mycket arbete framför datorn. Andra har jag klienter hemma också eller åker iväg och träffar klienter. Varierande och inspirerande. Och ibland utmanande när tröttheten sätter in. Då gäller det att gå in och uppleva vad som pågår i kroppen och då visar det sig att det alltid är okej. Oavsett hur det känns eller vad som pågår. Det är tankarnas tolkningar som kan få livet att i korta stunder kännas utmanande. Aldrig något annat. Då blir det också mer självklart att ta hand om kroppen och dess behov.

Väljer att ta med bilder från Fuerteventura en sista gång. Härligt att se mitt i det gråa utanför fönstret. De har något väldigt smart i Spanien. Puntos gatos. Kattpunkter. Dessa skydd ställs ut med tydliga instruktioner att man inte får ge matrester. Vem som helst kan välja att stödja katternas överlevnad genom att fylla på mat och vatten. Här samlades 5-8 katter varje gång någon kom och fyllde på. Det verkade fungera bra. Som om de som matade tog ansvar för att göra det på bästa sätt.

Tack för att du fortsätter att läsa och har tålamod med de pauser som dyker upp då och då. Jag kan tänka mig att det blir lite mer sällan nu eftersom livet är fullare med annat. Eller inte … Vi får se.

Back home

I have now been back in Sweden for three weeks and have not posted once during this time! Strange how it happens. I think that when there has been an unusually long break there seem to be some kind of resistance. As if the demands of the first post increases with time. And of course it is just a thought like any other. But if it gets the focus, it can seem real and obvious impact everyday life. Well, here is a post anyway, I’m at it again.

When I wrote about my trip to Fuerteventura, I mentioned that I had no expectations. It was so true. And it was great nice to get a few days of sun and warmth. So lucky with the weather too. I hear it has been snowing on the Canaries this last days which is very rare. The very best – as I think I mentioned before – was to spend so much time outdoors. To wake up, go outside, then stay there until it began to get dark at half past seven in the evening.

Did I get started with my training after the trip as was one of my goals? Oh yes. I still do the five Tibetans (see blog post here) every morning. I love what it does to my mornings. That it becomes a ritual, soft, gentle, still start – with movement of course. ;antras from the speakers on low volume, the candles light up softly. A focus of the day, a little smudging. Going through the body gently with some stretching. And then begin with the movements. Long breaths. The day, life, the present is being inhaled and the last moment, the past, exhaled. A new clean start over and over again. That’s what life is.

I have started carefully and now do each exercise 14 times. Eventually I will do them 21 times. No hurry. The most important thing is to make it so empathetic that I can continue for long. And yet, I managed to stretch a muscle attachment on one side of the stomach which makes me unable to lift both legs together. For this to not give reason to stop doing the second exercise I do it with one leg at a time.

My stamina with new routines are not always the best. Therefore, I do what I can to create a habit that lasts. It is said that a habit takes three weeks to set up and now it’s actually almost a month and I feel that there is something to that statement. It feels very obvious and natural to start the day that way. It is still sensitive and if I were to take pauses a day now and then, I think chances are that I would stop. And then that would of course also be okay. Until then, I continue day by day.

Walking with sticks or going to the gym do not happen more often than before the trip. It is obvious that it has much to do with the weather. On days when it’s fine, it is also natural to go out and walk. So it is as it is and will most likely happen more often as spring comes. With the gym, I don´t know. We’ll see. I did go every day during the trip and really like it. So maybe …

My days are more intense now after the start of the year. I started back in September to take care the administrative work of Kåre Landfald (www.zen-coaching.com) administrative work. Something that I really enjoy! Nice to support him and the great work he does. January 1, I also became the financial manager of Kärlingesund Retreat Center, a center by the sea near Fiskebäckskil that my friends Kåre and Åsa Kullberg own and operate. A retreat center that I really love and feel a great commitment to. It feels so fun and meaningful to help out with this. And that is just over five hours a day at the computer. In addition, I have my own work, clients and courses. Full on in other words. Especially for one who is so tired as I am.

That is how my everyday life looks. I feel so incredibly grateful and privileged to have this life. To work from home a lot with the ability to completely control my time is really amazing. Some days there is a lot of work in front of computer. Another day, I have clients at home too, or go out and meet clients. Variation and inspiration. And sometimes challenging when fatigue sets in. Then I go in and experience what goes on in the body and then it turns out that it is always okay. No matter how I feel or what is going on. There may be thought interpretations that can make life in the brief moments feel challenging. Never anything else. It gets more natural when you listen to the body to take better care of it.

I choose to include pictures of Fuerteventura for the last time. Great to see in the middle of  all the grayness outside the window. They have something very clever in Spain. Punto Gatos. Cat points. These shelters are issued with clear instructions on the side that you must not give leftovers. Anyone can choose to support the cats’ survival by replenishing food and water. there were a dozen cats every time someone came in and filled the bowls. It seemed to work well. As if those feeding took the responsibility to do it in the best way.

Thank you for continuing to read and have patience with the pauses that crop up occasionally. I can imagine that I might post a bit more seldom now since life is more busy. Or not … We’ll see.

Share