Kvart över fem går vi flera stycken tillsammans i den svarta natten mot meditationshuset. Det är tyst och stilla. Vi är tysta. Helt mörkt är det inte eftersom det är fullmåne. En makalös orange rund måne. Vi har en man i gruppen som ursprungligen är från Indien. Han berättar att det finns kobror här så vi ska lysa med våra ficklampor så att vi inte trampar på en. Han menar att de är fredliga, men gillar inte att bli trampade på. Det kan man ju förstå.

Vi sitter stilla en och en halv timme. I början i ljuset av ett stearinljus i mörkret. När vi öppnar ögonen är det alldeles ljust utanför. Under tiden njuter vi av magnifik fågelsång. Alla möjliga olika fåglar vaknar och sjunger ut sin glädje över ännu en dag. Morgonmeditationerna har än så länge alla varit djupa, tysta, stilla och expansiva. Lätt att sitta.  Ingen guidning. Bara sitta stilla med det som är. Inte distrahera sig med att följa våra vanemönster att röra oss.

Direkt utanför The Villa har vi en magnifik vy över Arunachala. Så kraftfull och vacker. Berörande. Lockar fram tårar. 

Igår var det fullt med folk i Tiruvannamalai. När det är fullmåne samlas indier och utlänningar för att gå runt Arunachala som ett sätt att visa sin ”devotion”, hängivenhet. Andlighet är alltid nära i Indien. En integrerad del av livet. När jag gick för många år sedan gick vi på en stig runt berget. Nu har det blivit så många tusen som går att stigarna är avstängda och man går på gatorna som är avstängda från trafik. Det är 13 km att gå. Helst går man på kvällen när det har blivit mörkt.

Här är en video om detta. Jag har själv inte sett den – för att spara internetkapacitet.

Vi har ännu ett par dagar innan retreaten börjar. Då har vi bara meditation morgon och kväll och har dagarna fria att vila, utrusta vårt boende, åka in till Tiru och äta, lära känna varandra lite. Många är från USA och känner varandra sedan tidigare. De flesta har varit på retreat med Sat Shree tidigare. En del bor i Washoe Valley där Sat Shree bor. Det har växt fram en liten gemenskap där med människor som har liknande intention med sina liv. Vi kommer att vara 36 personer tror jag.

Strax efter fem går vi till The Villa igen. Först förbi fälten utanför vårt hus där man odlar chili. Sedan andra fält, några privathus, några ashrams, en stenhuggarfirma, en liten fabrik där man tillverkar rökelse. Men mest fält alltså. Torra sandiga fält med lite kor här och var eller getter. Varje ko verkar ha en häger bredvid sig. Hägern är där för att äta alla små insekter som korna bökar fram.

I mörkret efter meditationen går vi i tystnad tillbaka till våra rum och somnar tidigt. Det enda som hörs är skällande hundar. Jag är ganska försiktig och lite rädd för indiska hundar. Här verkar de dock bo hos sina ägare och vara fredliga. Vi är rekommenderade att inte gå ensamma till och från the Villa när det är mörkt. Och det känns också bäst.

Det blir alltså mycket gående. Minst 2 timmar om dagen när retreaten är i gång. Härligt!

Idag, torsdag, hade vi bestämt att åka till Ramanas ashram och sitta där och meditera lite. Hans grav ligger i ett stort rum av marmor där man kan sitta om man vill.

När vi kommer dit visar det sig vara Ramanas födelsedag. Ett mycket heligt tillfälle för många. Det är pyntat med balustrader och blomgirlander. Det spelas på trummor och andra instrument och det är MASSOR av folk. Det rör sig en långsam ström runt de olika rummen förbi alla små tempel. Man gör pranam (en hälsning av tillbedjan där man lägger sig ner på marken), tänds rökelse och små ljus i halva fruktskal.

Alla bjuds på mat. Donationer tas tacksam emot. Det är en superlång kö dit. Vi går till bakre delen av ashramet för att ta oss ut på bergsstigen som leder upp till några små tempel i grottor, men grinden var stängd. Här sitter några unga indiska män som arbetar på ashramet. Den ene heter Arunachala. De äter sin mat och delar med sig till några av alla aporna som också är här under ett gigantiskt majestätiskt banyanträd.

Någon meditation här blev det inte. Det pågick alldeles för mycket. Vi får komma tillbaka en annan gång. Vi var dock glada att ha fått vara med på Ramanas födelsedag! Personligen är jag så tacksam för Ramana. Inte nog med att jag själv har blivit så inspirerad av hans liv och hans enkla teknik: ”Vem är jag?”, men jag har också haft flera lärare som har haft Ramana som sin lärare.

Imorgon börjar retreaten. Då blir det en session till varje dag kl 11-12.30. Alla är inte meditationer. Ibland har Sat Shree satsang (möte om och i sanning). Här kan vem som vill komma fram och fråga personliga frågor eller be om vägledning. Det är öppna föredrag två gånger i veckan inne i Tiru (tisdag och torsdag kl 16 på Tasty´s om du råkar vara där).

Under den sex veckor långa retreaten kommer vi att vara i tystnad. Förutom för praktiska saker, som att beställa mat på restaurangen. Det ska bli skönt. Ingen ögonkontakt. Det brukar vara utmanande för många i början. Att inte bli bekräftad eller sedd. Och samtidigt har jag så många gånger hört att det uppskattas efteråt. Att inte ta ansvar för någon annan än sig själv. Att stanna i sina egna processer och inte låta dem bli urvattnade genom samtal med andra. Vi kommer att delas in i fyra mindre grupper som träffas då och då för att dela och stötta varandra.

Detta gör dock att jag förmodligen inte kan blogga så mycket. I alla fall inte med ord. Bilder kanske. Vi får se.

 

Into the retreat and the silence

Quarter past five, several of us walk together in the black night to the meditation house. It is quiet and still. We are silent. It is not totally dark, because it is full moon. An incomparable orange round moon. We have a man in the group who is originally from India. He says that there are cobras here so we should turn our flashlights on so that we do not step on one. He believes that they are peaceful, but do not like being stepped on. That is understandable.

We are silent and still for one and a half hours. In the beginning, in the light of a candle in the darkness. When we open our eyes, it is quite light outside. Meanwhile, we enjoy the magnificent bird song. All sorts of different birds wake up and sing out their joy of another day. Morning meditations have so far for me all been deep, quiet, tranquil and expansive. Easy to sit. This are not guided meditations. We just sit quietly with what is. We do not distract ourselves by following our habitual patterns to move.

Directly outside The Villa we have a magnificent view of Arunacha So powerful and beautiful. Touching. Brings out tears.

Yesterday it was full of people in Tiruvannamalai. When it is full moon Indians and foreigners gather to walk around Arunachala as a way to show their devotion. In India spirituality is always close – an integrated part of life. When I walked many years ago we went on a trail around the mountain. Now it has become so many thousands that the trails are closed and you can only walk on the streets that are closed off from traffic. It is 13 km. Ideally, you go in the evening when it is dark.

Here is a video of this. I myself have not seen it – to save on my Internet.
We still have a few days before the retreat begins. So we still only have just the meditation morning and night and day free to rest, equip our homes, go into Tiru and eat, get to know each other a little. Many are from the US and know each other already. Most have been on the retreat with Sat Shree earlier. Some live in Washoe Valley where Sat Shree lives. There has emerged a small community there with people who have similar intentions with their lives. We will be 36 people, I think.

Shortly after five, we go to The Villa again. First past the fields outside our house where people grow chilli. We then pass lots of fields, some private houses, some ashrams, a masonry, a small factory where they make incense. But mostly fields. Dry sandy fields with some cows here and there or goats. Each cow seems to have a heron beside her. The heron is there to eat all the small insects like cattle grubs fram.chili

In the darkness after the meditation we go in silence back to our room and go to sleep early. The only sound is the barking dogs. I’m pretty careful, and a little scared of Indian dogs. It seems, however, they have owners here and are friendly. We are recommended to not to walk alone to and from the Villa after dark. And it also feels the best to do.

So a lot of walking. At least 2 hours a day when the retreat is running. Lovely!

Today, Thursday, we had decided to go to Ramanas ashram and sit there and meditate. His tomb is located in a large room of marble where you can sit if you want.

When we get there it turns out to be Ramanas birthday. A very sacred time for  many. It is decorated with balustrades and flower garlands. People played on drums and other instruments and there are LOTS of people. It is a slow stream around the various rooms past all the small temples. People do Pranams (a greeting of worship where you lie down or sit on your knees  on the ground), light incense and small candles in peels from a small fruit.

All is offered food. Donations are appreciated, but not necessary. It is a super long queue there. We go to the back of the ashram to take us out on the mountain path that leads up to a few small temples in caves, but the gate was closed. Here is some young Indian men who work at the ashram. One is named Arunachala. They eat their food and share with some of the monkeys who are also here under a giant majestic banyan trees.

Somhow meditation did not happen. It was simply too busy. We’ll come back another time. However, we were pleased to have been part of the Ramanas birthday! Personally, I am so grateful to Ramana. Not only that I have been so inspired by his life and his simple technique: “Who am I?”, But I have also had several teachers who have had Ramana as their guru.

Tomorrow the retreat starts. Then there will also be a session every day at 11-12.30. All will not be meditation. Sometimes Sat Shree has satsang (meeting in truth). Here, anyone who wants to come up and ask personal questions or ask for guidance can do so. There are also open lectures twice a week in Tiru (Tuesday and Thursday at 16 on Tasty’s if you happen to be here).

During the six-week retreat, we will be in silence. Apart from practical things, like ordering food at the restaurant. It will be nice. No eye contact. That tends to be challenging for many in the beginning. To not be confirmed or seen. And while I have so often heard that it is so appreciated afterwards. To not take responsibility for anyone other than yourself. To stay in your own processes and not let them get dilluted by talking about them. We will be parted into four smaller groups that meet now and then for sharing and supporting each other.

This may mean that I will not be blogging so much. At least not with words. Maybe only photos. We´ll see.

 

 

Share