I förrgår skulle jag åka till en studentfest. I bilen började jag sjunga ”Sjungom studentens lyckliga da´r”. Det slog mig vilken intressant text den har.
Sjungom studentens lyckliga da´r,
låtom oss fröjdas i ungdomens vår!
Än klappar hjärtat med friska slag,
och den ljusnande framtid är vår.
Inga stormar än
i våra sinnen bo,
hoppet är vår vän,
och vi dess löften tro,
när vi knyta förbund i den lund,
där de härliga lagrarna gro!
där de härliga lagrarna gro!
Hurra!
”Inga stormar än i våra sinnen bo!” Om det ändå hade varit så väl. Visst är det för många en underbar dag då skolans kanske monotoniska dagsrytm och prestationskrav är bruten – ett avslut – och det känns som om världen står vidöppen. För de allra flesta är nog själva studentdagen och tiden kring den en fantastisk tid. Min erfarenhet efter att ha arbetat med handledning också av ungdomar och från att själv ha två barn säger mig att många ungdomar har upplevt massor av stormar i sina sinnen redan innan de kommer till studentdagen. De som kommer dit. Det kan storma hej vilt! Skolan ger så mycket kunskap i många avseenden, men kanske inte alltid de redskap som kan behövas för att förstå hur sinnet fungerar och vad vi kan göra för att hitta en bra relation till sinnet. En relation som tillåter individen att leva fritt och öppet utan det fängelse som en tro på sinnets innehåll innebär. Jag önskar verkligen att det investerades mer i dessa handfasta, användbara ämnesområden.
Sedan kommer nästa strof: ”Hoppet är vår vän och vi dess löften tro …” Ja, nog är det så de flesta lever. Vi tror på hoppet och att det är vår vän. Om inga andra redskap finns och livet utmanar oss rejält är det säkert också så att hoppet är jätteviktigt. Det är det som kan få oss att överleva i situationer som annars hade visat oss på andra mycket mindre tilltalande alternativ. För många ungdomar ser kanske framtiden inte så ljus ut och då är hoppet säkert en stor vän. Någon förälder skrev på ett studentplakat: Grattis xxx. Välkommen till arbetslösheten!” Det var nog inte den mest uppmuntrande, inspirerande och hoppingivande text.
Men hoppet är absolut inte den bästa vännen vi kan ha på livets stig! Att fortsätta att hoppas på att jag, någon annan, livet ska förändras – att något ska hände i en presumtiv framtid – gör lätt att man lever i väntan. Det har jag gjort en stor del av mitt liv. Jag önskar mina medmänniskor stöd och hjälp att i stället allt mer kunna vila i det som är som det är – bortom hopp och icke-hopp. Att få kontakt med den del av oss som är stabil och lugn i livets stormar i stället för att vänta på den stiltje som aldrig varar.
Gårdagens vardagsdrama
Efter lite trädgårdsarbete – med betoning på lite – la jag mig igår i hängmattan. Jag märkte plötsligt märkliga sensationer i örat. Det kändes och lät som om någon/något gick i hörselgången. Det var ingen behaglig känsla. Enkelt beslut. Snabb dusch och så till vårdcentralen. Jag var nu övertygad om att jag hade ett djur i örat.
När jag öppnat dörren och gått in på vårdcentralen (en privat) såg jag mig omkring med förvåning. Det var lite mörkt och det var ett par personer som målade. En var min läkare. Han berättade att det var Nationaldagen och att vårdcentralen var stängd. Ooops. Tänkte inte på det. Han föreslog Ljungby, 10 mil t & r. Men sedan erbjöd han sig att titta i örat. Supersnällt!!! Han tvättade hjälpligt av färgen från fingrarna och tittade in i örat. ”Du har en skalbagge i örat” sa han till slut – inte förvånande. Han fyllde en stor metallspruta med vatten och sprutade in i örat. Ut forsar en massa vatten och en liten skalbagge, ca 6 mm lång. Yippee!!! Så himla skönt. Enkelt och smidigt tack vare läkarens flexibilitet och vänlighet. Vilken tur jag hade!
“No storms rage in our minds yet”
The day before yesterday, I was on my way to a graduation party. In the car, I started to sing “Sjungom studentens lyckliga da’r” (Sing to the happy days of the graduate – a Swedish graduation song). It struck me what an interesting text it has.
Sing to the happy days of the graduate,
let us rejoice in our youth!
The heart still beats healthily,
and the bright future is ours.
Yet no storms rage
in our minds,
Hope is our friend,
and we believe its promises,
…
“No storms rage in our minds yet!” I wish this had been true. Certainly it is for many a wonderful day when the school´s perhaps monotonic daily rhythm and performance requirements are broken – a finish – and it feels as if the world is wide open. My experience after working with young people and from having two children myself tells me that many young people experience a lot of storms in their minds. Storms kan really rage fully! The school provides so much knowledge in many respects, but perhaps not always the tools that are needed to understand how the mind works and what we can do to find a good relation to the mind. A relationship that allows the individual to live freely and openly without what the prison of believing in the contents of the mind entails. So that every student can be the best he / she can be in life. I really wish that more was invested in these areas – on these very useful topics.
Then the next verse: “Hope is our friend and we believe its promises …” Yes, it is the way most live. We believe in hope and that it is our friend. If no other tool exists and life challenges us greatly, it is certainly the case, hope becomes very important. That is what can make us survive in situations that would otherwise have shown us other much less appealing options. For many young people the future may not seem so bright, and then hope can certainly be a great friend – for lack of better options. One parent wrote on a student placard: Congratulations xxx. Welcome to unemployment! “It probably was not the most encouraging and hopeful text.
But hope is certainly not the best friend we could have on the path of life! To continue to hope that I, someone else, life will change, easily make you live in anticipation. I have done that a large part of my life. I wish my fellow life travelers support and help to instead increasingly be able to rest in what is as it is – beyond hope and no hope. To get in touch with that part of us that is stable and calm in the storms of life instead of waiting for the lull that never lasts.
Yesterday’s everyday drama
After a bit of gardening – with emphasis on little – I rested in the hammock. I suddenly noticed strange sensations in one of my ears. It felt and sounded like someone / something was walking around in the ear canal. It was not a pleasant feeling. Easy decision. Quick shower and then to the health center. I was now convinced that I had a bug in the ear.
When I opened the door and entered the clinic (private), I looked around in surprise. It was a bit dark and there were a couple of people who painted. One was my doctor. He told me it was National Day and the clinic was closed. Ooops. Did not think of that. He suggested Ljungby, 100 km return. But then he offered to check my ear. Superlkind! He washed passably paint from his fingers and looked into the ear. “You have a beetle in your ear,” he said at the end – not surprising. He filled a large metal syringe with water and sprayed into the ear. Out gushes a lot of water and a small beetle, about 6 mm long. Yippee! So very nice. Simple and easy thanks to the doctor flexibility and friendliness. I felt so lucky!
Share