Må Bra:s reporter lämnade vardagskaoset och åkte på retreat – det nya sättet att koppla av för stressade människor
Text: Mia Berg
Foto: Magnus Gotander
“Jag ska åka på retreat och det pirrar i magen. I tre dygn ska jag vara tyst och göra ingenting. Jag vet inte hur jag kommer att reagera på tystnaden. Tänk om jag förträngt något i mitt stressiga storstadsliv. Tänk om tankarna börjar dansa cancan i mitt huvud. Tänk om jag plötsligt börjar skrika vid middagen, bara för att man inte får …
Torsdagkväll: Hur ska det gå?
Eva Areskog, som ska leda retreaten, plockar upp mig i Lindome, en kvarts tågresa från Göteborg, och kör mig till Solåsen Meditationsgård, som har en vidunderlig utsikt över en tjärn och över skog och ängar. Jag kliver ur bilen och blir stående. Inga fläktar, inget datorsurr, inga störande grannar. När var det egentligen så här tyst omkring mig senast? Vi är sex tjejer som samlas. Ingen av oss har någonsin varit tyst så länge som vi ska vara här och frågorna är många. Vad kommer att hända med oss? Eva säger att vi inte behöver vara rädda för att bryta ihop. Alla våra försvarsmekanismer fungerar och våra kroppar kommer inte att släppa fram mer än vi klarar av. Men många blir väldigt berörda av upplevelsen och gråter, säger hon.
Böcker ska vi helst undvika eftersom de förflyttar oss ifrån nuet. – Det är meningen att ni de här dagarna ska öva er i att bara vara i nuet, utan att göra något och utan att fly bort i tankarna, säger Eva. Det finns ett schema med meditation, qigong och avslappningspass. Vi måste inte följa det, men det finns där som ett stöd eftersom det kan bli jobbigt att göra ingenting. – Ta tillvara era egna behov: vill ni sova så sov, vill ni stirra tomt i luften så gör det. Vi är väldigt bra på att rätta oss efter andra, men det behöver ni inte göra här. Vi går tillsammans över gården till meditationsrummet. Eva ger korta instruktioner i hur vi ska göra och ger oss ett mantra. Så plingar hon i små cymbaler och vi går in i tystnaden. När vi lämnar meditationsrummet en halvtimme senare har något märkligt inträffat. Vi har inte bara slutat prata, vi tittar inte ens på varandra längre. Jag sätter mig i en fåtölj och dricker te och irriterar mig på hur otrevliga alla har blivit.
Tar en promenad i skymningen, några rådjur hoppar skrämt iväg när jag kommer släntrande. Uppe i skogsbrynet skäller bockarna för att locka till sig honorna, det är härligt att stå där. Då plötsligt ramlar rastlösheten över mig. Jag har ingen aning om vad klockan är, men det känns definitivt som ”dags att slå på tv:n”-tid eller ”ringa en kompis”-tid. Men det finns ingen tv, ingen telefon, ingen bok att lösa och ingen att prata med. Vad göra? Jag går och lägger mig.
Fredag: Låt allt bara vara …
Eva väcker oss med små klockor. Skönt att inte behöva prata med någon tänker jag på väg från morgonmeditationen. Otrevlighetskänslan från igår kväll är borta. Frukosten blir vår första måltid utan prat. Tystnaden har redan löst upp normerna. Vanligtvis brukar man ställa sig i kö och ta mat i ungefär samma ordning som de andra. Nu tar en lite yoghurt, några minuter senare tar någon en kopp te eller lite fruktsallad. Vi har helt slutat att rätta oss efter varandra och vi kommer och går som vi vill till matbordet. Sju personer runt ett fyrkantigt bord, tuggandes och stirrandes tomt framför sig. Eva spelar klassisk musik för oss. Jag är lite irriterad över att alla verkar så himla allvarliga. Men jag orkar faktiskt inget annat heller.
Tar en kopp te och sätter mig och ser ut över tjärnen. Döstirrar. Och väntar på kaoset av tankar. Men det kommer inget, det är helt tomt. Jag försöker tänka på något som oroar mig hemma – men jag har ingen lust. Vid elvatiden leder Eva ett pass qigong och det är helt underbart. Men efteråt kommer den stora tröttheten. Jag somnar i fåtöljen i väntan på lunchen och efter lunchen släpar jag mig upp till mitt rum. En eftermiddagslur är väl okej?
Jag vaknar tre timmar senare. Då har jag missat både fika och avspänningspasset. Jag som är så van vid att alltid ”sköta mig” drabbas genast av dåligt samvete. Och än värre känns det att jag inte kan förklara mig. Vad kommer de andra att tänka om mig … Men så hör jag Evas ord om att man ska bejaka sina egna behov. Kanske var det så att jag behövde sova? Ja, jag hinner i alla fall ta en promenad före middagen. Framför brasan på kvällen pratar Eva om att leva i nuet och att släppa motstånd mot hur saker och ting är. Nuet är nyckeln, säger hon. Är vi bara just här är just nu så har vi ofta inga bekymmer. Det är när vi tänker på det som varit eller på det som ska komma som vi oroar oss. De flesta av oss lever också i motstånd, vi önskar att livet var på ett annat sätt än det faktiskt är. – Släpp motståndet. Låt saker och ting vara som de är, det är vägen till ett inre lugn, säger Eva.
Lördag: Hela världen har ljusnat
Det börjar kännas bra nu. Tystnaden är skön och rastlösheten har lagt sig. Efter qigongpasset är jag fylld av ett inre lugn. Jag strosar ner till en bänk under en hundraårig ek och sitter där. Och medan jag tittar på änderna som landar på tjärnen händer något med mig. Jag inser plötsligt att jag som skriver och läser hela tiden på jobbet inte har skrivit eller läst en endaste rad de här dagarna. Underbart att känna att jag är någon utan alla de där orden! Jag har knappt ens några ord i tankarna. Jag blir så lättad att tårarna stiger i ögonen. Är det här känslan av berördhet som Eva pratade om? Vi går saktare nu, lugnet har lagt sig.
På avspänningspasset på eftermiddagen använder vi en boll med piggar för att mjuka upp kroppen. Plötsligt börjar det tjuta i mina öron, världen svajar och jag får sätta mig ner för att inte svimma. När jag kan resa mig efter någon minut är huvudvärken som jag haft i flera dagar borta! Eva sa tidigare att man kunde må fysiskt dåligt när spänningar släpper, men det här var väl ändå i starkaste laget? Efteråt har hela världen ljusnat. Jag kommer till middagen och blir riktigt glad över att det står gula tulpaner på bordet, och under en av alla mina promenader inser jag plötsligt vad skönt och nyttigt det är att få behålla alla sina tankar och reaktioner för sig själv. Det som brukar bli en flyktig kommentar om hur en person beter sig blir i stället en tanke som ligger kvar och gror tills jag lär mig något om mig själv … Nu börjar jag bli riktigt fascinerad. På kvällen pratar Eva om att hitta sin egen kärna. Jag är läkare, jag är journalist, jag är fixare, säger vi. Men om vi skalar av allt det där finns en bit kvar som existerar även om vi inte gör ett dugg. Det är den vi ÄR. Med det perspektivet kan vi välja hur vi reagerar när någon kritiserar oss, och inse att det inte behöver få oss att tappa fotfästet. Det behöver inte rubba kärnan.
Söndag: Glädjen bubblar i mig!
Sista dagen känns det lite sorgligt. Det här vackra stället har fått en plats i mitt hjärta och jag vill inte åka hem. Men det är som det är, tänker jag, släpp motståndet och njut av nuet. Jösses, jag har visst lärt mig något! Vid det här laget är alla så djupt insjunkna i sig själva, jag har inte en tanke kvar att tänka. Jag njuter av att ta fyrtiofem minuter på mig att dricka en kopp te, jag tar en sista promenad i skogen, står med armarna rakt ut i luften och ser upp i himlen mellan trädkronorna. Jag drar in doften av våt jord och känner glädjen bubbla i mig. Vi avslutar retreaten som vi började, med meditation. När vi bryter tystnaden går det först trögt, sedan väller reaktionerna fram. Så otroligt skönt, säger någon. Jag vill inte börja prata igen, säger en annan. Det känns som om jag träffat mig själv för första gången, säger en … Alla är överens om att de kommer att se annorlunda på sina liv när de kommer hem. Min värld har klarnat. Det känns som om jag vaknat upp ur en lång dvala, för första gången på flera år är jag fullständigt utvilad.
När jag kliver på tåget för att åka hem, ringer min pojkvän. Han frågar om jag vill ha fika när jag kommer hem. Jag känner efter och säger: – Du, jag vet faktiskt inte vad jag vill om tre timmar, vi kan väl se då…
I was silent for three days! An article for the magazine MåBra 2001 about being in retreat at Solåsen Meditationsgård
The reporter from MåBra left the everyday chaos and went on a retreat – the new way to relax for busy people
Text: Mia Berg
Photo: Magnus Gotander
I´m going on a retreat and it tingles in my stomach. For three days I’ll be quiet and do nothing. I do not know how I will react to the silence. What if I have repressed something in my stressful city life . What if the thoughts will dance cancan in my head. What if I suddenly start screaming at dinner, just because you can´t …
Thursday Evening: How will this pan out?
Eva Areskog , who will lead the retreat , picks me up at the Lindome, a 15 minute train ride from Gothenburg, and drives me to Solåsen Meditation Center, which has a breathtaking view of a lake and across woodland and meadows . I step out of the car and remain standing . No fans, no computer humming , no noisy neighbors . When was it so quiet here around me later ? We are six girls congregate. None of us have ever been silent so long as we are to be here and the questions are many. What will happen to us? Eva says that we need not be afraid to break down. All our defense mechanisms work and our bodies will not give us more than we can handle. But many get very moved by the experience and cry, she says.
We should preferably avoid reading books because they move us away from the present. – The idea is that you see these days should practice to just be in the moment , without doing anything and without escaping with thoughts, says Eva . There is a schedule of meditation, qigong and relax sessions. We must not follow it, but it is there as a support as it can be hard to do nothing. – Take car of your needs: do you need to sleep sleep, do you want to stare blankly into the air then do it. We are very good at adjusting to others, but don´t do that here. We walk together across the yard to the meditation room . Eva gives brief instructions on how to do it and gives us a mantra. She then rings small cymbals, and we go into the silence. When we leave the meditation room half an hour later, something strange happened. Not only have we stopped talking , we ‘re not even looking at each other anymore. I sit in a chair drinking tea and it irritates me how nasty everyone has become.
Taking a walk at dusk, some deer jumps scared off when I come. Up in the woods bucks barl to attract the females, it is wonderful to stand there . Then suddenly restlessness falls over me. I have no idea what time it is, but it definitely feels like ” time to turn on the TV- time” or ” call a friend ” time . But there is no television, no telephone, no book to read and no one to talk to. What to do? I go to bed .
Friday: Let it all just be …
Eva wakes us with small bells . Nice to not have to talk to someone , I think on the way from morning meditation. The unpleasant insecurity feeling from last night is gone. The breakfast will be our first meal without talking. Silence has already tripped up standards. Usually you get in line and take your meals in approximately the same order as the others. Now you take a little yogurt , a few minutes later someone takes a cup of tea or some fruit salad. We have completely stopped to conforming with the others and we come and go as we please to the dining table . Seven people around a square table , chewing and staring blank ahead. Eva plays classical music for us. I’m a little annoyed that everyone seems so damn serious . But I can actually not be otherwise either.
Taking a cup of tea and sitting and looking out over the little lake. Staring blankly. And waiting for the chaos of thoughts. But it does not happen, it is completely empty . I’m trying to think of something that worries me at home – but I have no wish to. At eleven o’clock Eva leads us in qigong and it is absolutely wonderful . But afterwards, the great fatigue. I fall asleep in the chair while waiting for lunch and after lunch drag myself up to my room. An afternoon nap is okay, right ?
I wake up three hours later. I missed both refreshments and the relaxation session. I ‘m so used to always “being good” so it hit immediately with a guilty conscience. What´s worse is that it feels that I can not even explain myself . What will the others think of me … But I hear Eva’s word on that one should take responsibiility for your own needs. Maybe it was that I needed to sleep ? Yes, I have time anyway to take a walk before dinner. By the fireplace in the evening Eve talks about living in the moment and letting go of resistance to the way things are . The present is the key , she says. When we’re just right here right now we often have no worries. It is when we think about what has happened or what is to come that we are concerned . Most of us also live in resistance , we wish life was in a different way than it actually is. – Let go of the resistance. Let things be as they are , it is the path to inner peace , says Eva .
Saturday: The whole world has brightened
I´m starting to feel good now. The silence is beautiful and the restlessness has subsided . After the qigong session I am filled with inner peace . I wander down to a bench under a century-old oak and sit there . And while I’m watching the ducks landing on the lake, something happens to me. I suddenly realize that I that is busy writing and reading all the time at work have not written or read even one line these days . Wonderful to know that I am someone without all those words! I’ve barely even a single word in my mind. I am so relieved that the tears rise in my eyes. Is this the feeling of being touched that Eve was talking about ? We are moving more slowly now , peace has settled.
On the relaxation session in the afternoon , we use a ball with spikes to loosen up the body. Suddenly it starts howling in my ears , the world sways and I get to sit down in order not to faint. When I can get up after a minute or so is the headache that I have had for several days is gone! Eva said earlier that you could feel physically ill when tensions disappears , but this was surely a bit too strong? Afterwards , the whole world has brightened . I’m going to dinner and get really happy that there are yellow tulips on the table, and during one of all my walks I suddenly realize what a pleasure and how beneficial it is to keep all of your thoughts and reactions to yourself. That which tends to be a fleeting comment about how a person behaves instead becomes a thought that stays and grows until I learn something about myself … Now I’m starting to get really fascinated. In the evening talking Eve to find your own core. I’m a doctor , I ‘m a journalist , I’m fixer , we say. But if we peel off all that something is left in existence even if we do not do a thing. That’s who we ARE . With this perspective , we can choose how we react when someone criticizes us , and realize that it does not need to cause us to lose our grip . It does not upset our essence.
Sunday: The joy is bubbling in me !
The last day I feel a little sad. This beautiful place has got a place in my heart and I do not want to go home. But it is what it is , I think , drop resistance , and enjoy the present. Jeez , I’ve certainly learned something! By now everyone is so deeply in themselves , I have not a thought left to think . I enjoy taking forty-five minutes for me to drink a cup of tea , I take a last walk in the woods, standing with my arms straight out in the air and looking up in the sky between the tree tops. I draw in the scent of wet earth and feel the joy bubbling inside me. We conclude the retreat as we began , with meditation. When we break the silence , at first slowly , then pour the reactions forward . So incredibly comfortable , someone says. I do not want to start talking again , says another . It feels as if I’ve met myself for the first time , says a … All agree that they will look different on their lives when they come home. My world has become clearer. It feels as if I have awoken from a long slumber , for the first time in years , I am fully rested.
When I get on the train to go home, I call my boyfriend . He asks if I want a snack when I get home. I consider it and say – Hey, I do not really know what I want in three hours , let´ssee then ..
Share