Livet är den här upplevelsen. Varken mer eller mindre. Kan jag vara öppen för den som den är? Livets rikedom ligger gömd i detta enkla. Ibland känns det lätt och naturligt. Andra gånger inte. Kan jag då vara öppen för att den upplevelsen är som den är?
Livets olösbara vidöppna gåta ligger gömd i denna enkelhet, i denna tidlösa öppenhet, i denna självklara direkthet. Så magiskt njutbar och avväpnande. Bara detta. Just detta. Det kan aldrig göras till något speciellt. Det orörliga i livets ström. Stillheten vi kallar storm.
Så uppenbart när jag inte går till det jag lärt mig, till mina minnen, till mitt sinne. Stanna upp! Just här! Känner du igen den tysta röst som viskar ljudlöst? Känner du igen den? Omöjlig att beskriva. Och ändå så uppenbar och tydlig.
När du väl ser att ormen som du är rädd för är en pinne (eller i det här fallet en kopparödla 
) kan du inte vara rädd för den längre!
Att veta detta ovetbara är som att lysa in under sängen när du är rädd för spökena där! Du kan inte längre tro på spöken när du verkligen vet att de inte finns. På samma sätt kan du inte längre tro på innehållet i sinnet när du väl vet att du är det som sinnet skenbart framträder i och som. Obegränsad, obunden och fri i och som alla upplevelser. Sann frihet! Inte ett byte till ett renare, finare fängelse utan ett äkta vetande att fängelset inte existerar. Verkligheten som den är. Öppen och omhändertagande. Alltid så mycket snällare och klokare än historien om den.
Can I be open to this experience as it is?
Life is this experience. Neither more nor less. Can I be open to it as it is? Life’s riches lie hidden in this simple. Sometimes it feels easy and natural. Other times not. Can I then be open to this experience as it is?
Life´s unsolvable wide open mystery hidden in the simplicity of this timeless openness, in this obvious directness. So magically enjoyable and beguiling. Just this. Exactly this. It can never be made into something special. The immobile in the stream of life. The stillness we call storm.
So obvious when I do not go to what I have learned, to my memories, to my mind. Stop! Right here! Do you recognize the quiet voice whispering silently? Do you recognize it? Impossible to describe. And yet so evident and clear.
Once you see that the snake that you are afraid of is a stick (or in this case a
copper lizard), you can not be afraid of it anymore!
Knowing this unknowable is like shining a torch under the bed when you are afraid of ghosts there! You can no longer believe in ghosts when you really know that they do not exist. Similarly, you can not believe in the contents of the mind once you know you are what the mind seemingly emerges in and as. Unlimited, independent and free in and as all experiences. True freedom! Not a switch to a cleaner, finer prison but a real knowing that the prison does not really exist. Reality as it is. Open and caring. Always so much kinder and wiser than the story about it.
Share