För ett par dagar sedan gick jag på min morgonpromenad ner till ”the Burning Ghats”, den plats där man kremerar sina döda på i Poona i enlighet med hinduisk sed. Det är en vacker plats med utsikt över floden. Under tak utan väggar har man gjutit några hål som är lagom stora för en kropp och ett bål. Många människor var samlade kring ett av hålen, en del stod i närheten eller satt på läktaren en bit därifrån. Fler anlände under tiden som jag stod där. Det var dags för den sista delen. Bålet hade nästan brunnit klart och bara askan var kvar. Man grävde upp lite av askan och la den i en skål som en man bar ner mot floden.

Situationen kändes så vanlig, naturlig och helt avskalad av all dramatik. Ingen sjöng, bad eller gjorde något ceremoniellt. Förmodligen hade det var mycket mer rituellt och känslosamt när man tände bålet. Nu skulle det avslutas. Askan skulle strös över vattnet och ett sista farväl sägas.

Jag stod en bra bit därifrån (där av den dåliga kvaliteten på bilderna). Det kändes mest respektfullt.

Det fick mig att tänka på hur vi i väst gömmer undan döden. Vi bränner också upp de dödas kroppar, fast i skymundan där ingen ser. Vi vet det teoretiskt, men behöver inte konfronteras med det slutgiltiga. Vi pratar inte gärna om döden snarare gör vad vi kan för att förtränga dess självklarhet. För det är ju det döden är – självklar. Ingen människa kan undkomma den. Den är dessutom närvarande hela tiden. Celler dör varje ögonblick. På sju år är alla kroppens celler utbytta. Inget är detsamma som sju år tidigare. Ändå upplever vi att vi finns kvar. Att vi inte försvinner. Det gör vi eftersom vi inte bara är kroppen. Utan något mycket större. Som inte föds och dör som kroppar verkar göra.

Nyare forskning tyder också på att livet inte slutar med döden. Studier i dödens och medvetandets gränsland presenterar fakta som tydligt indikerar att vårt medvetande kan fungera oberoende av den fysiska kroppen och hjärnan. Jag skulle tro att det kommer att komma mycket forskning de närmaste åren som bekräftar detta. Jag läste nyligen i Expressen om en studie som visar att människor som överlevt hjärtstillestånd varit vid medvetande trots att deras hjärnor inte har fungerat. (Här är den artikeln.) För många känns det säkert lugnande.

Personligen känner jag ingen rädsla för döden. (Som kanske är lätt att säga när man inte är nära.) Jag har suttit med flera gånger när kära har gått vidare och det har varit så vackra, kraftfulla och fridfulla ögonblick – heliga. Och sorgliga förstås. Det är andra sidan av myntet kärlek (sorgen alltså). Jag har en stor tillit till att döden är en upplevelse i och som det som upplever och aldrig förändras. Vilket inte betyder att inte rädsla kan komma att dyka upp. Men förhoppningsvis får det vara som det är. Oavsett.

Förmodligen är det mycket enklare i en kultur där man delar tron på att det är kroppen som dör, som eldas upp, medan själen går vidare, d v s reinkarnation. Här är det fullständigt accepterat. Då blir avskedet mer ett “På återseende” än ett slutgiltigt “Farväl”.

 

Elementet eld används i de allra flesta traditioner för att symbolisera transformation. Inom hinduismen (även inom buddismen) här i Indien gör man t ex ofta “homas”  – eldceremonier – för att förstärka olika ritualer. Man bygger upp en homa, tänder en eld, tillkallar en eller flera gudar, sjunger och/eller reciterar ett eller flera mantran och ber om något specifikt. Det är ju så praktiskt inom hinduismen att det finns massor av gudar för olika tillfällen och behov.  Jag har varit med om flera homas förr om åren och det har varit mycket fina upplevelser. Många gånger kan en intention upplevas kraftfullare när något rituellt element läggs till. När man inte bara tänker intentionen utan också rent fysiskt gör något för att manifestera den rent praktiskt.

Här är ett litet tempel i närheten av mig där man nyligen har haft en homa. Efter avslutad homa tas stenarna bort. Dagen efter jag tog de här bilderna var stenarna borta.

 

 

Life and death

A few days ago I went on my morning walk down to “The Burning Ghats”, the place where they cremate their dead in Poona in accordance with the Hindu religion. It is a beautiful spot overlooking the river. Under roof without walls some holes have been cast that are large enough for a body and a bonfire. Many people were gathered around one of the holes, some standing around or sitting in the stands some distance away. More arrived while I was standing there. It was time for the final part. The pyre had almost burned clear and only ashes remained. They dug up some of the ashes and put it in a bowl which a man carried down to the river.

The situation seemed so normal, natural, and completely stripped of all drama. No one sang, prayed or did something ceremonial. Probably it was much more ritual and emotional when they lit the fire. Now was the end. The ashes were to be sprinkled over the water and a last farewell said.

I stood a good distance away there (which is the reason for the poor quality of the pictures). It felt most respectfully.

It made me think about how we in the West hide from death. We also often burns the dead bodies, though in the shadows where no one sees. We know it in theory, but need not confront the final. We don´t like to talk about death rather do what we can to repress its obviousness. For that is what death is – self-evident. No man can escape it. It is also present throughout. Cells die every moment. In seven years, all body cells have been changed. Nothing is the same as seven years earlier. Nevertheless, we feel that we are still there. That we do not disappear. We do this because we are not only the body. But something much bigger. That isn´t born and won´t die as bodies seem to do.

Recent research also suggests that life does not end with death. Studies in the borderland of death and consciousness present facts which clearly indicate that our consciousness can function independently of the physical body and the brain. I would think that it will come much research over the coming years to confirm this. I recently read in Expressen about a study showing that people who have survived cardiac arrest were conscious despite the fact that their brains had not worked. (Here’s the article.) For many, it feels e reassuring.

Personally I don´t feel any fear of death. (Which perhaps is easy to say when you are not close to it.) I have several times been present when loved ones have moved on and it’s been so beautiful, powerful and peaceful moments – holy. And sad of course. It’s the other side of the coin of love (sadness that is). I have great trust that death is an experience in and as what experiences and never changes. Which does not mean that fear may not turn up. But hopefully it can be as it is. Regardless.

Probably it is much easier in a culture where everyone shares the belief that it is the body that dies, is burnt, while the soul goes on, ie reincarnation. Here it is completely accepted. Then farewell is more of a “See you again” than a final “Goodbye”.

The element fire is used in most traditions to symbolize transformation. Within Hinduism (even within Buddhism) here in India they often make ‘homas “- eldceremonies – to strengthen various rituals. You build up a homa, light a fire, call one or more gods, sing and/or recite one or more mantras and pray for something specific. It is so practical in Hinduism that there are lots of gods for different occasions and needs. I have been through several homas formerly and it has been great experiences. Many times, an intention is experienced as more powerful when some ritualistic elements are added. When you do not just think about the intention, but also physically do something to manifest it in practice.

Here is a small temple near me where they recently had a homa. After completing the homa the stones are taken away. The day after I took these pictures it was gone.

Share