Igår kväll började jag på yoga här i Markaryd. Det visar sig att Skandinavisk Yoga och Meditationsskola, Håå, bara ligger 4 mil härifrån. En lärare därifrån kommer hit en gång i veckan. Det var härligt! Glad och tacksam att jag har nio gånger kvar i höst. Det var en mjukt och inkännande yoga med andningsövningar och en längre yoga nidra, djupavslappning. Härligt att kunna njuta av den rikedom som livet erbjuder när saker och ting inte längre görs för att uppnå något eller som ett led i ett sökande. Ingen utövare eller utövande. Bara naturligt upplevande. I och som alla vardagliga aktiviteter.

Gråter när jag förstår att Kristian Gidlund dog igår. Jag har följt Kristians blogg av och till ett tag. Hans sätt att skriva om tiden efter beskedet om cancer 2011 har varit otroligt ärligt, avskalat och berörande. Han är en ordmästare som vackert beskriver det sköna likväl som det fula. Igår avslutade han med raderna:

”Så föll ett långsamt regn genom trädgården.

Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst.”

Det är uppenbarligen något mycket trösterikt i att läsa en så uppriktig berättelse om det som är så centralt i våra liv: att leva och att dö. Något som det ofta inte pratas om. I alla fall inte så öppet och naket. Dessutom kanske det är lättare att läsa om det när det inte är någon som man känner privat. Det är nära, men inte så nära att det gör för ont. Christians nästsista inlägg har 1570 kommentarer. De allra flesta präglas av stor tacksamhet! Genom Kristians blogg, bok och sommarprat har utrymme och tillfälle skapats att mötas kring, diskutera och kommentera vår oförmåga att kontrollera våra omständigheter, vår rädsla för sjukdom och död – vår egen och våra närståendes. Många berättar också om hur Kristians delande har inspirerat till att njuta mer av dagen som är. Han ger uttryck för mycket livsglädje och levnadsvisdom! I många traditioner mediterar man varje dag på döden för att påminna sig om alltings förgänglighet. Om vi har hela vårt fokus i det som kommer och går kommer vi att må därefter. Om vi påminner oss om det som alltid är detsamma – det som inte föds och dör – öppnar vi upp för ett helt annat sätt att förhålla oss till livet och döden. Ett sätt som inspirerar till ett öppnare och rikare liv just nu – i och som det som är just nu.

Jag kan inte veta hur det är för andra. Jag har personligen känt mig privilegierad att då och då få läsa om hur det kan vara för en annan person att gå igenom dessa livsomvälvande omständigheter. Läsa om hans förtvivlan och glädje. Hans blogg är faktiskt mycket ljus och hoppingivande.

Kristian var inte rädd för döden. Han var rädd för hur det skulle bli fram till dödsögonblicket. Hur sjukdomen skulle förändra honom och hans livssituation. Det tror jag han har gemensamt med många. Fast de flesta är kanske också rädda för döden i sig själv. (Kristian har också gett ut en bok baserat på sin blogg: I kroppen min: Om resan mot livets slut och alltings början. Vilken häftig titel!)

Jag är inte rädd för döden. Just här och just nu. Det betyder inte att inte rädsla kommer att dyka upp. Det kommer det alldeles säkert att göra. Men jag vet att det som upplever rädsla är fullständig oräddhet. Då blir det lättare att bara låta rädsla vara som den är. Kroppssensationer med en historia. Fast hur det blir i skarp läge vet jag ju inte förrän jag är där. Till dess fortsätter jag att låta känslor och tankar komma och gå. Att i det enkla, vardagliga, lilla få förtroende för det som är fullständigt pålitligt och oföränderligt.

 

About yoga and the death of Kristian Gidlund

Last night I started on yoga here in Mararyd . It turns out that the Scandinavian Yoga and Meditation School , Håå , just is 40 km from here . A teacher from there comes here once a week . It was delightful! Happy and grateful that I have nine times left this fall. It was a soft and compassionate yoga with breathing exercises and a longer yoga nidra , deep relaxation. Great to be able to enjoy the richness that life offers when things are no longer done to achieve something or as part of a search . No practitioner or exercise . Just naturally experiencing . I and as all everyday activities.

Crying when I understand that Kristian Gidlund died yesterday .(Kristian is a 29 year old musician and writer with a popular blog and a book.)  I have followed Kristian’s blog now and then for a while. His way of writing about the time after the news of cancer in 2011 has been incredibly honest , unadorned and touching . He is a master of  words which well describe the beauty as well as the ugly. Yesterday , he ended with the lines:

“So a slow rain fell over the garden.

And I went out to quench an invincible thirst. “

There is obviously something very comforting about reading such a candid story about what is so central in our life : to live and die. Something that is often not talked about . At least not as openly and nakedly . Moreover, maybe it’s easier to read about it when it’s not someone you know privately. It’s close but not so close that it hurts too much . Kristians penultimate post has 1,570 comments . Most are characterized by great gratitude! Through Kristian’s blog , book and Summerhosting the space and opportunity was created to meet around , discuss and comment on our inability to control our circumstances , our fear of illness and death – our own and our loved ones´ . Many also talk about how Kristian’s message has inspired to enjoy more of the day that is. In many traditions you meditate every day on death to remind you of the fact that everything is transiencent . If we have all our focus in the coming and going , we will feel accordingly. If we remind ourselves of what is always the same – that which is not born or dies – we open up a completely different way of relating to life and death. One way that encourages a more open and richer life right now – and which it is right now.

I have personally felt privileged to occasionally read about how it can be for a person to go through these life-changing circumstances. Reading about his despair and joy. His blog is actually very bright, wise and hopeful .

Kristian was not afraid of death . He was afraid of what would happen until the moment of death . How being sick would change him and his situation. I think he has this in common with many . Though most are perhaps afraid of death itself as well. (Kristian also has a book out based on his blog: In my body: The journey towards life´s end and everything´s beginning. Amazing title! So far only in Swedish!)

I am not afraid of death . Right here and right now. That does not mean that fear will not show up. It will most certainly will . But I know that experiencing fear happens in and as complete fearlessness . Then it will be easier to just let fear be as it is. Body sensation with a story. Though what happens in sharp mode knows I do not until I’m there. Until then , I continue to let feelings and thoughts come and go .To gain confidence in what is totally reliable and unchangeable, my nature, in the simplicity of everyday life.

Share