Igår dök en strof från en låt som ofta går på radion upp om och om igen. ’”Perfect imperfections”. Det säger så mycket om livet. Tankarna kan kalla både det ena och det andra för ”imperfect” – inklusive oss själva. Men det här ögonblicket, det nuvarande upplevandet är alltid precis perfekt som det är. I kraft av att det är. Och det är ju tur eftersom det redan är borta och aldrig går att ändra. Om jag inte lyssnar till sinnet är min upplevelse att det aldrig har hänt.

I igenkännandet av alltings ”perfect imperfection” finns stor avslappning, öppenhet och frihet. Öppenhet och frihet att njuta, att vara okej i och som allt som verkar uppstå. Oavsett vad tankarna säger om det. Ingen anledning längre att undvika eller förtränga den nuvarande upplevelsen. Den får helt enkelt vara som den är. Även om den nuvarande upplevelsen är en tanke som säger: ”Det här vill jag inte känna, det här klarar jag inte, NEJ”. I öppenheten som alltid är ett ja till det som är behöver ”Nejet” inte ändras.

Rymden i det här rummet behöver inte, kan inte, säga ja eller nej till den person som kommer in i det. Den är alltid naturligt öppen. På samma sätt är det med det här ögonblicket. Det är alltid vidöppet. Det som verkar uppstå gör det i och som denna öppenhet utan varken motstånd eller acceptans.

Oavsett hur lite perfekt det här ögonblicket verkar vara ur tankarnas perspektiv är det just det det är. Inte perfekt jämfört med något annat. Utan helt perfekt just som det är. För att det är. Att tveklöst veta det öppnar för kraft, kreativitet och initiativrikedom. Naturligt.

Ja, så blev det ännu ett blogginlägg. De senaste dagarna har jag inte varit säker på det. Det har inte funnits någon rörelse mot att skriva något. Och inte heller någon känsla av att det kommer att ändra sig. Och plötsligt skrivs något. Sån´t är livet.

För några dagar sedan hälsade jag på en vän som håller på att renovera ett underbart hus på landet nära Steninge. Vi gick på upptäcktsfärd i hennes nygamla trädgård. En helt ljuvlig trädgård. I det vilda växte gammeldags perenner. På de vackra stora stenhällarna tåliga olika sedum. Verkligen helt underbart. Bilderna i dagens inlägg kommer därifrån. Den första bilden, skeppssättningen, hittade jag på vägen hem till henne. Jag kan aldrig låta bli att stanna när jag passerar en skeppssättning. Det är något magiskt med dem. Alltid vackert placerade. Starka energier. Den här var inget undantag.

Och så denna lite anspråkslösa buske med sina exotiska vackra blommor som jag inte alls visste vad det var (se ovan). Nu när jag har undersökt och läst vet jag att det är en buskmagnolia. Alltid roligt att lära sig något nytt. Naturen är verkligen en bra påminnelse om “perfect imperfections”.

Imorgon är förresten sista dagen att anmäla sig till retreaten som börjar 12 juni.

 

Perfect imperfections

Yesterday a verse from a song that is often played on the radio  right now appeared over and over again in my mind. “‘ Perfect imperfections “. It says so much about life. The thoughts may call both this and that for ” imperfect ” – including ourselves. But this moment, the current experiencing is always perfect just as it is. Simply because it is. And that ‘s a good thing because it is already gone and is never going to change . If I do not listen to the mind it is my experience that it never happened .

In the recognition of all things´ “perfect imperfection ” there is great relaxation, openness and freedom. Openness and freedom to enjoy, to be okay with whatever seems to arise. Whatever the thoughts may be saying about it. No need anymore to avoid or repress the current experience. It may simply be as it is. Even though the current experience may be a thought that says , “I don´t want to feel this, I can´t handle this, NO.” In the transparency that is always a yes to what is, ” The no ” does not need to change.

The space in this room does not need to, can not, say yes or no to the person who enters it. It is always naturally open. Similarly, it is with this moment. It is always wide open . What seems to arise does it in and as this openness without either resistance or acceptance.

No matter how little perfect this moment seems to be from the thoughts perspective, it is just what it is. Not perfect compared to anything else. Simply absolutely perfect just as it is. Because it is . This doubtless knowing opens up to power, creativity and initiative . Naturally.

Okay, so yet another blog post. The last few days I have not been certain that this would happen. There has not been any movement toward writing something . Nor a feeling that this would change. And suddenly writing happened. That’s life .

A few days ago I visited a friend who is renovating a wonderful country house near Steninge. We went exploring her new old garden. An absolutely lovely garden. In the wild, grew old fashioned perennials. On the beautiful large stone slabs rugged sedums. Really quite wonderful. The pictures in today’s post come from that day. The first picture, the stone ship , I found on the way to her place. I can never resist stopping when I pass a stone ship . There is something magical about them. Always beautifully placed. Strong energies. This was no exception. Just imagine that it was created at the Bronze Age.

And this little unassuming shrub with its exotic beautiful flowers that I had no idea what it was ( see above). Now that I have researched and read about it, I know it is a shrub magnolia. Always fun to learn something new. Nature is really a great reminder of  “perfect imperfections ” .

Tomorrow is the last day to sign up for the retreat that starts on June 12th.

Share