Förra veckan var jag tillbaka på Kärlingesund för att vara kursvärd och delta i en fördjupningsworkshop för Zen Coacher. Det var lika underbart som alltid att vara i de här vackra omgivningarna, inre såväl som yttre. Det var första gången jag upplevde Kärlingesund i vit vinterskrud. Det var inte mycket tid att vara ute eftersom jag både var deltagare och kursvärd. Det fantastiska ljuset var dock lika njutbart inifrån.

Den här workshopen tog bl a upp hur vi har en hel grupp av inre röster som alla har sitt ursprung i tidig barndom. “Perfektionisten” t ex är den röst som klargör vilken standard som gäller, idealen. Den avgör vad den inre kritikern kommer att tjata om. Alla våra borde och borde inte är den inre kritikern som talar om hur vi bör vara för att leva upp till perfektionistens krav. Dessutom har vi en “pusher” som tycker att vi bör göra mer, oftare och bättre. Tillsammans bildar de, med många andra, en hel inre kommitté som kommenterar, bedömer, analyserar och kräver.

När vi tror på de här rösterna blir vi ett offer för deras budskap. Om vi väljer att vara vårt medvetna jag, känna igen det vi är bortom personligheten och dess olika identiteter, innebär det oftast kontakt med vår sårbarhet. Något som vi ofta undviker genom att stanna i offerrollen eller t ex dissociera, lämna, “spaca” ut. Vi vet att vi är ett offer för dessa inre röster, tror på vad den inre kritikern säger när vi upplever motstånd, spänningar i kroppen. Det första är att bli medveten om att vi är utsatta för attack av den inre kritikern. Att det inte är sanningen som talar. Det lönar sig inte att gå i debatt med den inre kritikern. Det är bara att ge den mer energi och kraft. Det handlar mer om att byta fokus, tydligt säga nej. Att ifrågasätta sanningshalten. Om man inte är medveten om att det är detta som pågår är det lätt att tro på vad rösten säger. Ja, jag borde verkligen skärpa mig. Vara bättre. Göra mer. Eller andra borde verkligen vara annorlunda än de är. I stället kan vi välja att först ta avstånd från rösten, bli medvetna och så gå in i kroppen och lägga märke till vad som känns där just nu. Tillåta sårbarheten och våga möta det som vill kännas. 

Vi lekte lite med kuddar, typ voice dialogue. En kudde var perfektionisten, en den inre kritikern och “the Pusher”. När vi stod på respektive kudde fick vi uttrycka det som vi är så vana att höra inom oss. Sedan fick vi stå på en kudde som representerade offret, den som tror på rösterna. Det var tungt. Energilöshet och trötthet. Här har vi den vanligaste förklaringen till när vi känner oss helt slut. Det tar massor av energi att lyssna på den inre kommittéen. Att sedan betrakta det hela från det medvetna, vuxna, mogna jaget var befriande och gav mycket medkänsla. Roliga och insiktsgivande lekar och övningar. Tack, Kåre, för allt du delar med dig av,  allt du är!

Sista morgonen fick jag förmånen att guida en 45 minuter lång meditation för gruppen. Så här underbart såg rummet ut när vi samlades tidigt på morgonen i stillhet och tystnad.

Kåre berättade om Charles Bukowski, en poet som jag skam till sägandes inte känner till. Charles blev slagen av sin far genom hela sin barndom. Han blev tidigt alkoholiserad, men skötte ett arbete på posten under hela sitt liv. Han började också tidigt att skriva något varje dag som ett sätt att bearbeta sin barndom. Regelbundet skickade han in några alster och fick dem refuserade. Tills plötsligt en dag han blev publicerad. Först i olika tidskrifter och sedan sina egna böcker. 60 böcker har publicerats. Han blev riktigt populär och åkte mycket runt på olika föreläsningar,  bokläsningar m m. Han fortsatte att dricka, skriva och jobba på posten tills han en dag klarade att leva av sin poesi.. Hans poesi är mycket jordnära och handlar om vardagen för sådana som han som levde i enkla omständigheter. Oftast ganska mörk och ruff.

Här läser Charles en av sina egna dikter, den berörande “The Blue Pearl”.

Här är en annan av hans dikter:

The Blue Pearl

Last week I was back at Kärlingesund to be host and to participate in a deepening workshop for Zen Coaches. It was wonderful as always to be in these beautiful surroundings, inside and outside. It was the first time I experienced Kärlingesund white winter dress. There was not much time to be outside because I was both participants and host. The great light was equally enjoyable from the inside though

This workshop was, among other things, about how we have a whole group of inner voices that all originate in early childhood. “The Perfectionist” for example, is the voice that clarifies which standard goes, the ideals. It determines what the inner critic will rave about. All our shoulds and should nots is the inner critic talking about how we should be to live up to the perfectionist´s demands. We also have a “pusher” who thinks we should do more, more often and better. Together, they, with many others, constitute a big internal committee commenting, assessing, judging, analyzing and demanding.

When we believe in these voices, we become a victim of their message. If we choose to be our conscious self, recognizing that we are beyond the personality and its different identities, it usually means contact with our vulnerability. Something that we often avoid by staying in the victim role or, for example, dissociating, leavinge, spacing out. We know we are a victim of these inner voices, believe in what the inner critic says, when we experience resistance, tension in the body. First vi notice that we are under attack from the inner critic. That it is not truth speaking. It does not pay to go into debate with the inner critic. It will just give it more energy and power. It’s more about changing the focus, clearly saying no. To question the truth in the message. If one is not aware that this is going on, it is easy to believe what the voices say. Yes, I should really get on top of things. Be better. Do more. Or others should really be different than they are. Instead, we can disengage from the inner critic´s voice, become conscious and choose to be aware of the body and notice what is happening right now. Allowing vulnerability and courage to face whatever is arising.

We played a bit with pillows,  like Voice Dialogue. A pillow was the Perfectionist, another the Inner Critic and The Pusher. We  moved from one pillow to another giving voice to what this voice wanted to say. Then we stood on  a pillow that represented the victim, the one that believes in the voices. It was heavy. Lethargy and tiredness. This is   one of the most common explanation to why we feel exhausted. It takes lots of energy to listen to the Internal Committee. Then we moved to the conscious I, the adult, the mature me was liberating and gave much compassion. Funny and insightful rewarding games and exercises. Thank you, Kåre, for all you share and are.

The last morning I was privileged to guide a 45-minute meditation group. This is how wonderful, the room looked like when we gathered in the early morning in stillness and silence.

Kåre told us about Charles Bukowski, a poet that I am ashamed to say I did not know of. Charles was beaten by his father throughout his childhood. He soon became an alcoholic, but had a job at the post throughout his life. He also began early to write something every day as a way to process his childhood. Regularly he sent some pictures to different underground magazines and got them rejected. Until suddenly one day he got published. First in various magazines and then his own books. Today there are 60 books by him. He became really popular and traveled a lot around to do various lectures, book readings etc. He continued to drink, write and work in the post office until one day he managed to live off his poetry .. His poetry is very down to earth and is about everyday life for those that liked him lives in humble circumstances. Most often quite dark and rough.

Here Charles reads one of his own poems, the touching “The Blue Pearl”.

Share