Jag älskar tystnad. Och jag älskar ljud. Så har det inte alltid varit. Tystnad var en gång i tiden lite skrämmande. Fast det var jag nog inte medveten om. Jag upplevde det sällan. Bakgrunden av mitt liv var en ljudtapet. När det inte var umgänge, samtal, var radion  igång eller så spelade jag musik. Förresten var nog allt det i igång även när samtal hände. Och prata har ju alltid haft lätt för.

Vid något tillfälle när jag inte mådde bra utmanade jag mig genom att åka iväg på en tyst retreat i fyra dagar. Jag förstod inte hur det skulle gå. Och var helt oförberedd på den djupa vila och lättnad jag kände i tystnaden. Visst var det ovant och kändes konstigt – men också så otroligt skönt. Efter det åkte jag i väg på tysta retreater så fort jag kunde och hade råd. I början var det här i Sverige. Så småningom blev det allt längre retreater och då blev det i stället i Indien.  Det hände så mycket under de här retreaterna. Inte så mycket i det yttre. Men i mitt inre. Det var som om det var lättare att höra den inre rösten när de yttre ljuden inte distraherade. Det blev också svårare att komma ifrån det som ville kännas. Och allt lättare att möta det med närvaro och kärlek. Det blev till ett tydligt behov.

I vardagen blev det också allt tystare. Efter min skilsmässa – då jag hade perioder då jag kunde välja helt själv – valde jag allt oftare att inte ha ljudtapeten på. Att då och då verkligen lyssna till musik. Och att stänga av den när jag var klar.

1996 köpte jag – förvånande nog både för mig och mina vänner – en gård på landet. Tre kilometers grusväg upp till husen som låg vid en liten härlig badtjärn. Mitt i skogen! Det var läskigt första morgonen när jag gick ut för att hämta tidningen och det var becksvart. Ingen belysning någonstans. I december. Sedan var det aldrig läskigt igen, märkligt nog. Här byggde jag om och öppnade en retreatgård där jag kunde dela med mig av min kärlek till tystnaden med andra.  Det var fantastiskt. Underbart att se och uppleva vad som hände med gästerna. Hur de gick rastlöst upp och ned på vägen i början, tittade på klockan och försiktigt sökte ögonkontakt med andra. Och sedan förändringen tredje dagen när lugnet blir mer uppenbart. Långsammare gång, munnar med småleenden, njutning vid måltiderna, mjuka ansikten, tårar som rinner. Ingen ville åka hem. Kanske blev det för dem som för mig – mindre bakgrundsljud efter det.

Att vara i tystnad är förstås inte bara njutning. Vad som helst kan komma upp för att upplevas som det är. Mycket oupplevt får en chans att visa sig. En möjlighet till ökad närvaro. Märkliga tankar, förbjudna tankar, utmanande tankar, sorgliga tankar. Minnen av alla de slag. Detta är ännu en av tystnadens gåvor. Och vi kan behöva stöd i att möta allt detta. Ett stöd som finns under retreater. Hemma får vi söka upp det stödet själva.

Retreater, dagar med planerad tystnad, är bra som inspiration, som ett sätt att upptäcka hur värdefull tystnaden är och som en kraftfull återhämtning. Och för mig var det så uppenbart att när jag väl kom tillbaka i vardagen satte allt igång igen. Så att hitta den här inre tystnaden mitt i allt som sker är viktigt för mig. Att hitta sätt att påminna mig om det.

Idag går jag i princip ständigt i tystnad. Jag har aldrig  på radio eller musik. Om jag inte direkt lyssnar. Visst ser jag på TV ibland. Men då sätter jag på den och stänger av när jag är klar. Här ute kan det gå veckor utan att jag träffar någon annan än kassörskan på ICA. Det är jag och naturen. Samtal med andra händer på Skype och via telefon. De flesta klienterna har jag också på Skype. Det är verkligen en stor förändring om jag ser till hur det var då för länge sedan. Idag trivs jag i tystnaden. I den vila och öppenhet som råder. Och jag älskar kontrasten att då och då umgås intensivt med andra, som t ex när jag är en vecka på Kärlingesund. Där är inget ljudbrus, men många härliga, intressanta röster i tystnaden. Det får helt enkelt vara som det är. Det behöver inte se ut på något speciellt sätt längre. Och det är befriande.

Att vara i yttre tystnad är ingen garanti för att det blir en inbjudan att möta den inre tystnaden som är alltings bas och grund. Det finns nog många som går i tystnad för att stänga av och där detta har blivit det sätt de kan hantera vardagen. Många är isolerade och i tystnad fast de egentligen skulle vilja – och kanske må bra av – mer kontakt med andra. Som vanligt är det inte svart eller vitt. Balans är oftast det vi mår bra av. Och vi kan ha perioder då vi behöver mer av det ena och sedan mer av det andra.

När man är i retreat är man inte bara i tystnad. Man inspireras också till olika sätt att möta sig själv, t ex i meditation. För mig är båda viktiga.  Både tid och utrymme att känna igen den stillhet och kraft jag är och att inte ha för mycket brus i vardagen. 

Det pratas om att tystnad idag är en bristvara. Vi är så vana vid bruset att vi inte märker det. Inte ser att vi faktiskt har ett val. Ett val att då och då stanna upp. Lyssna till tystnaden. Till de ljud som alltid finns, men som kanske inte hörs i bruset, som t ex fågelsång.  För många är det friskvård. Det är värdefullt och viktigt för hälsan att skapa de här pauserna. Många med utmattningssyndrom beskriver hur de inte längre orkar med alla intryck som vi normalt ständigt matas med. Jag har en vän som fick ligga länge med ögonmask i ett tyst rum med ett besök om dagen som inte fick vara längre än 5 minuter åt gången. Där det länge var svårt att gå på grus p g a ljudvolymen. Lösningen var att gå barfota på gräs.

Det har kommit en bok av Eva Österberg som heter “Tystnad och tider”. Den beskrivs i en artikel av Anna Heberlein på DN, “Tystnaden är nödvändig”. Här kan du läsa den om du vill.

Kanske är det så att värdet av tystnaden är så mycket större än vi är medvetna om. Hur är det för dig? Skulle du vilja bjuda in mer tystnad i ditt liv och hur skulle det i så fall kunna se ut?

 

Silence

I love silence. And I love sounds. It has not always been like this. Silence was once a little daunting. I don´t think I was aware of that though. I experienced it rarely. The background of my life was an audio wallpaper. When it was not socializing, conversation, the radio was on or I played music. By the way, this was probably running even when  conversation happened. And talking has always been easy for me.

At some point when I was not feeling well, I challenged myself by going away to a silent retreat for four days. I did not understand how it would go. And was totally unprepared for the deep rest and relief I felt in silence. Sure, it was awkward and felt weird – but also so incredibly nice. After that I went away on silent retreats as often as I could and could afford. In the beginning it was here in Sweden. Eventually, it became increasingly longer retreats and then they usually were in India. It happened so much during these retreats. Not so much in the exterior. But in my mind. It was as if it was easier to hear the inner voice when the outer sounds are not distracted. It also became more difficult to get away from whatever wanted to be felt. And increasingly easy to meet it with presence and love.  And over the days the mind became more wilent. Silence became necessary.

In everyday life, it also became increasingly quieter. After my divorce – when I had periods when I could choose all by myself – I chose more and more often to not turn on the sound wallpaper. To occasional truly listen to music. And to turn it off when I was done.

1996 I bought – surprisingly, both for myself and my friends – a farm in the country. Three kilometers of gravel road up to the houses that lay by a small lovely lake. In the middle of the woods! It was scary the first morning when I went out to fetch the morning paper and it was pitch black. No lights anywhere. In December. After that morning it was never scary again, oddly enough. Here I built and opened a retreat center where I could share with others my love for silence. It was amazing. Wonderful to see and experience what happened to the guests. How they walked restlessly up and down the road at the beginning, looked at the clock and gently seeking eye contact with others. And then the change towards the end when peace is becoming more evident. Slower walking, mouths with a slight smile, enjoyment at meals, soft faces, tears flowing. Nobody wanted to go home. Perhaps it was for them as for me – less background noise after that.

Being in silence is of course not just enjoyment. Anything can arise to be seen as it is. ‘Whatever is unexperience now gets a chance to be seen. An opportunity for increased presence. Strange thoughts, forbidden thoughts, challenging thoughts, sad thoughts. Memories of all kinds. This is another one of silence´s gifts. And we may need support to face all this. A support is available during retreats. At home, you will have to seek out the support yourself.

On the way home from Båstad after the course there.

Retreats, days with scheduled silence, are good for inspiration, as a way to discover how precious silence is and a time for powerful recovery. And for me it was so obvious that when I came back in everyday life, everything is back – up and running. How to find this inner silence in the middle of everything that takes place is important to me. Finding ways to remember this.

Today, I am basically always in silence. I never turn on the radio or music. If I do not listen directly. Sure, I watch TV sometimes. But then I turn it on and and turn it off when I’m done. Out here, weeks can pass without seeing anyone other than the cashier at supermarket. It’s me and nature. Conversations with other happen on Skype and by phone. Most of the clients I have are also on Skype. It is really a big change if I see how it was back then, a long time ago. Today, I enjoy the silence. The rest and the openness. And I love the contrast to occasionally socialize intensely with others, such as when I’m a week on Kärlingesund. There is no sound noise, but many beautiful, interesting voices in the silence. It may simply be as it is. It does not have to be in any certain way anymore. And this is liberating.

Being in outer silence is no guarantee that there will be an invitation to meet the inner silence that is the base and foundation. There are probably many who go in silence to shut down and where this has been the way they handle everyday life. Many are isolated and in silence though they would actually like – and perhaps thrive from – more contact with others. As usual, it is not black or white. Balance is what makes us feel good. And we may have times when we need more of one and then more of the other.

When you are in retreat you are not only in silence. There are also different ways to inspire you to meet yourself, for example in meditation. For me, both is important. Both time and space to recognize the serenity and power am I and not having too much noise in everyday life.

There is talk that silence today is something we lack. We are so accustomed to the noise that we do not notice it. Do not see that we actually have a choice. A choice to occasionally stop. To listen to the silence. To the sounds that are always available, but that may not be heard through the noise, such as bird chirps. For many this is taking care of our health. It is valuable and important for your health to create these intervals. Many people with chronic fatigue syndrome describe how they no longer cope with all the impressions we normally constantly fed with. I have a friend who had to have an eye mask in a quiet room for a long time with only one visit to a day no longer than 5 minutes at a time. Where it was difficult to walk on gravel because of the volume for a long time. The solution was to walk barefoot on grass.

Perhaps the value of the silence is so much bigger than we are aware of. How is it for you? Would you like to invite more silence in your life, and how would it then look like?

 

Share