Jag har ofta fått veta vad som pågår under ytan hos mig genom att vakna med en strof ur en låt som sjungs om och om igen i huvudet. När jag t ex väntade på besked på om jag hade cancer för ett par månader sedan var jag helt lugn. Jag hade någon idé om att jag skulle ha känt om jag var sjuk. Men på morgonen vaknade jag med en strof som gick runt i huvudet: ”Some die young…. Some die young.” Okej, jag var kanske inte riktigt så säker som jag trodde.

I morse vaknade jag med strofen: ”What do I stand for? What do I stand for?” Om och om igen. Ja, vad står jag egentligen för? Jag är inte ens riktigt säker på vad de orden betyder.

Om det hade varit: ”Vad bryr jag mig om?” hade det varit lättare. Jag bryr mig om så mycket. Jag bryr mig om vår jord, att den får kärlek och omvårdnad. Jag bryr mig om mina närmaste, att de har det bra och får vara det bästa de kan vara. Jag bryr mig om mina vänner och människor jag möter. Jag bryr mig om dig och jag bryr mig om mig.

Eller om det hade varit: ”Vad står du upp för?” Jag står upp för alla människors rätt att ha sina primära behov tillfredsställda. Jag står upp för att orättvisor och missförhållanden bekämpas. Jag står upp för att alla kan få ett bättre liv genom att ifrågasätta tankar och trossystem och hitta den djupa inre frid som vi alla alltid är mitt i den nuvarande upplevelse.

Men ”Vad står jag för?” är lite knepigare. Lite närmare. Lite mer avskalat och naket. Ett enda ord kommer upp: Sanningen. Jag står för sanningen. Det är möjligt att andra inte skulle säga att Eva står för sanning. Det känns inte alltid som om jag kan säga att jag lever sanningen. Jag har sagt mycket som inte är sant i mina dagar. Men det är sanningen som lever mig. Det är längtan efter att leva sanning mer och mer i varje ögonblick som har drivit mig. Att leva så sant och autentiskt som möjligt har länge varit mitt mål. D v s att låta sanningen bli uppenbar och tydlig i och som varje upplevelse. Verkligheten som den är. Inte idéer om hur saker och ting är. Naket, rått, radikalt. Här och nu. Det här ögonblicket som det är.

När jag skriver detta kommer jag på att igår kväll satt jag framför brasan med min bästa vän och pratade om det som känns väsentligt för oss båda. Ett grundläggande trossystem som jag har trott på är att jag är en bluff. Att jag klätt upp mig i lånta kläder. Att jag inte riktigt är mig själv fullt ut. Att jag kämpat hela livet för att känna mig sann vilket tagit många uttryck genom livet. Jag har förstått av många av mina klienter att detta är ett vanligt trossystem. Vi tror att det är personligt och handlar om oss som personer.

Vi vet alla från början att vi inte är de här begränsade kropparna och sinnena. Vi har med oss ett minne av att vara något så mycket större som inte är skilt från helheten. Det är självklart för fostret. Det lilla barnet upplever fortfarande inte separation från mamman, från världen omkring. Barnet har ännu inte fått ord som förstärker upplevelsen av avskildhet som är inbyggt i nervsystemet. Det sätt vårt nervsystem upplever omgivningen på skapar en upplevelse av att jag är den här kroppen, det här sinnet. Och ändå finns det en vetskap om något mer, något sannare. Det är den vetskapen som gett näring till sökandet efter den sanning som alltid är här. Som är så mycket vänligare än vårt tolkande av verkligheten. Verkligheten som den är.

Den sanningen står jag för!

Vad står du för?

Här kan du lyssna på den underbara ”Some nights” som har textraden som går runt i mitt huvud.

 

“What do I stand for?”

I often get information about what is going on under the surface in me by waking up with a verse from a song that is sung over and over again in my head. When I, for example, was waiting for an answer on whether I had cancer a few months ago, I was completely calm. I had an idea that I would have felt if I was sick. But in the morning I woke up with a verse that went around in my head: “Some die young …. Some die young. “Okay, I was perhaps not quite as certain as I thought.

This morning I woke up with the chorus: “What do I stand for? What do I stand for? “Again and again. Well, what do I stand for? I’m not even really sure what the words mean.

If it had been, “What do I care about?” it would have been easier. I care about so much. I care about our earth, that it is loved and cared for. I care about my loved ones, that they are fine and are the best they can be. I care about my friends and people I meet. I care about you and I care about me.

Or if it had been, “What do you stand up for?” I stand up for everyone’s right to have their basic needs satisfied. I stand up to change injustices and poor conditions. I stand up for everyone to have a better life by questioning thoughts and belief systems and find the deep inner peace that all of us are always in the middle of the current experience.

But “what I stand for?” It is a bit trickier. A little closer. A bit more stripped down and naked. A single word comes up: The truth. I stand for the truth. It is possible that others would not say that Eve stands for truth. It does not always feel as if I can say that I live the truth. I have said much that is not true in my days. But it is the truth that lives me. It is longing to live the truth more and more in every moment that has driven me. To live as true and authentic as possible has long been my goal. To let the truth be revealed and clear in each experience. Reality as it is. Not ideas about the way things are. Naked, raw, radical. Here and now. This moment as it is.

As I write this, I realize that last night I was sitting by the fire with my best friend andwe talked about what feels essential for both of us. A fundamental belief system that I have believed in is that I’m a fake. That I have dressed me up in borrowed clothes. That I’m not quite myself fully. I struggled throughout life to feel true which has taken many forms through life. I am told by many of my clients that this is a common belief system. We believe that it is personal and about us as as a person.

We all know from the beginning that we are not these limited bodies and minds. We have with us a memory of being something so much bigger that is not separate from the whole. It is obvious to the fetus. The little child is still not experiencing separation from the mother, from the world around. The child has not yet learnt words that confirms the experience of separateness that is built into the nervous system. The way our nervous system is experiencing the environment is creating an experience that I am this body, this mind. And yet there is a knowing of something more, something truer. It is this knowledge that fueled the search for the truth that is always here. That is so much friendlier than our interpretation of reality. Reality as it is.

I stand for truth!

What do you stand for?

Here you can listen to the wonderful “Some nights” with the text line that goes around in my head.

 

Share