När jag såg den här lilla snigeln med sitt hus på ryggen påminde det mig om när jag var liten och längtade efter att vara som snigeln. Längtade efter känslan av att alltid vara hemma. Att alltid ha allting jag behöver med mig oavsett var jag var eller vad jag gjorde. Så här långt senare förstår jag att den känslan stod för något mer än att ha allt praktiskt med sig när man behöver det. Det handlade om en längtan efter att alltid vara okej, vara trygg med mig själv och livet. Något som jag absolut inte var som liten. Som så många andra upplevde jag mig ofta utanför, ensam och fel. Jag började nästan direkt efter gymnasiet att läsa psykologi som jag tror var ett uttryck för precis samma längtan. Jag ville förstå hur vi människor fungerar. Eller kanske snarare hur jag fungerar. Nu vet jag att det inte är någon större skillnad mellan hur jag och alla andra fungerar. Vi kan kanske ha lite olika livsupplevelser men den grundläggande mekaniken är densamma. Vi tror på våra tankar som skapar känslor och vi upplever oss vara dessa tankar/trossystem/känslor. Vi har fokus på hur vi mår utifrån vad tankarna säger om det nuvarande ögonblicket. Vi tror att vi är ensamma om att känna som vi gör, att något är grundläggande fel och det får oss att uppleva ensamhet. Och ur ett perspektiv är vi förstås ensamma. Vi lever och dör ensamma. Allt vi upplever är här i och som denna kropp/sinnesfunktionen. Och samtidigt ur ett mycket större perspektiv är vi aldrig ensamma, separerade.
Länge trodde jag att känslan av att vara hemma var något som jag kunde skapa genom yttre upplevelser och förutsättningar eller genom att ha rätt tankar och känslor. Då blir det något flyktigt. Något som kommer och går. Nu känner jag mig trygg och “i kontakt med mig själv” och i nästa ögonblick inte. För upplevelserna kommer alltid att komma och gå. Men om jag inte går till upplevelsen utan snarare lägger märke till att jag alltid är så märker jag att jag inte kommer och går. Jag – existerandet – är alltid. Här finns hemma oavsett upplevelse. Och det bygger grundläggande tillit till att allt är okej oavsett hur något upplevs. Det betyder inte att jag inte agerar och förändrar. Det betyder att det görs i tillit i stället för i rädsla.
Som snigeln har vi alltid allt grundläggande vi behöver med och som oss. Oavsett om det känns så eller inte. Då får allt kännas som det gör. Känslorna är inte längre lika skrämmande och behöver inte undvikas eller fixas med. Inte heller betonas eller överanalyseras.
To always be at home
When I saw this little snail with his house on his back, it reminded me of when I was little and longed to be like the snail. Longed for the feeling of always being at home. To always have everything I need with me no matter where I was or what I did. Later I understand that the feeling stood for something more than having everything practical with you when you need it. It was about a desire to always be okay, to be safe and confident with myself and life. Something that I absolutely was not as a young girl. Like so many others, I experienced often myself as being an outsider, alone and/or wrong. I started almost immediately after high school to study psychology which I believe was an expression of the same longing. I wanted to understand how people function. Or rather how I function. Now I know that there is no major difference between how I and all other work. We may have different life experiences but the basic mechanism is the same. We believe in our thoughts that create feelings and we perceive ourselves to be these thoughts / belief systems / feelings. We focus on how we feel based on what the thoughts say about the present moment. We believe we are the only ones to feel as we do, that something is basically wrong and it makes us experience loneliness. And from one perspective, we are of course alone. We live and die alone. Everything we experience is here in and as this body / mind function. And at the same time from a much larger perspective, we are never alone, separated.
For a long time I thought that feeling at home was something that I could create by external experiences and conditions, or by having the right thoughts and feelings. Then it becomes completely changeable. Something that comes and goes. Now I feel safe and “am in contact with myself” and the next moment not. For experiences will always come and go. But if I do not go to the experience but rather notice that I always am, I notice that I do not come and go. I – existing – is always. Here I am at home regardless of experience. And it builds basic trust that everything is okay no matter how something is perceived. It does not mean that I do not act or change things. It simply means that it is done in trust instead of fear.
As the snail, we always have everything basic we need within and as us. Whether it feels so or not. Then everything can be felt just it is is. The feelings are no longer as frightening, and need not be avoided or fixed with. Nor emphasized or overanalyzed.
Share