De flesta människor längtar efter att känna sig älskade och inkluderade. Vi har lärt oss att det är genom andra som vi bekräftar oss själva och vårt värde. Samtidigt är vi så rädda för att bli avvisade att vi omedvetet ofta skapar det avvisandet. Själv har jag varit så rädd för att bli lämnad att jag själv lämnat först många gånger. På det sättet har jag lyckats skapa det jag allra minst vill ha om och om igen. Det är något med att vara sårbar, öppen och tillgänglig som är så läskigt.

De gånger jag vågat stå kvar i sårbarheten utan att agera för att undvika eller förminska den har jag också upplevt den största friheten och glädjen. Jag kan inte säga att jag gjort något för att få det modet. Det har bara funnits där helt plötsligt.

Jag kommer ihåg en gång på en ledarskapskurs där vi skulle hålla ett föredrag. Jag hade höga krav på mig själv eftersom det var något jag gjorde i min vardag. Det visste de andra kursdeltagarna också. Det blev inte alls bra! Det blev faktiskt en katastrof.

Jag stod på scenen och alla kursdeltagarna gav negativ feed-back. Hela mitt jag ville fly, försvara, förklara. Men jag gjorde inte det. Jag stod där och lät allt vara som det var. Tårar rann och det gjorde ont. Samtidigt öppnade sig en rymd av lätthet och frihet. Det kändes oändligt skönt att bara stå där – naken och synlig. Det öppnade också för stor närhet och intimitet med de andra kursdeltagarna. Jag insåg att det inte finns något att vara rädd för i andras bedömningar eller i så kallade misslyckade framträdanden. Det jag var rädd för visade sig vara så vackert och mjukt. I det ögonblicket öppnade jag mig för den kärlek som är min sanna natur, som alltid är här, men som är så lätt att missa när vi tror att den behöver bekräftelse av andra eller när vi är rädda för vissa upplevelser som t ex att visa oss själva, att vara sårbara. Att vara sårbar visar på vår osårbara natur.

Det är något så stort att vara människa. Att få upptäcka livets storhet i och som oss själva här och nu. Inte alltid lätt. Men vilken möjlighet. Att få vara en del av detta förunderliga. Inte bara obegränsad rymd utan också denna kropp och detta sinne. Inte antingen eller utan både och!

 

Being vulnerable shows us our invulnerable nature

Most people yearn to feel loved and included. We have learned that it is through others that we acknowledge ourselves and our value. At the same time, we are so afraid of being rejected that we often unconsciously creates rejection. I myself have been so afraid of being abandoned that I have left the relationship/situation first many times. That way I have managed to create what I least of all want over and over again. There’s something  about being vulnerable, open and accessible that is so scary.

The times I dared to stand in vulnerability, instead of taking action to avoid or minimize it, I have also experienced the greatest freedom and joy. I can not say I did something to get that courage. It was simply there all of a sudden.

I remember once on a leadership course where we would give a talk. I had high standards for myself because it was something I did in my everyday life. The other students knew that as well. It was not good at all! It was actually a disaster.

I stood on the stage and all participants gave negative feedback. All of me wanted to escape, defend, explain. But I did not. I stood there and let everything be as it was. Tears flowed and it hurt. At the same time a space of ease and freedom opened up. It felt infinitely pleasant to just stand there – naked and exposed. It also opened to great intimacy with the other students. I realized that there is nothing to be afraid of in other people’s judgments, or in so-called failures. What I was afraid of turned out to be so beautiful and soft. In that moment, I opened myself to the love that is my true nature, which is always here, but that is so easy to miss when we think it needs confirmation by others or when we are afraid of certain experiences, such as to show ourselves to be vulnerable. Being vulnerable shows us our invulnerable nature.

There is something so big to be human. Getting to discover the greatness of life in and as ourselves here and now. Not always easy. But what an opportunity. To be a part of this marvelous. Not only unlimited space but this body and this mind. Not either or but both!

 

Share