Hem ljuva hem! Jag (du/vi) är alltid hemma. Som en snigel. Inget fattas mig här. Allt är enkelt och naturligt. Allt tar hand om sig själv. Jag är buren, hållen, älskad. Vilsamt mätt och tillfredsställd. Ändå full av nyfikenhet, upptäckarlusta, upplevelseglädje.
Tänk jag som har trott att jag var utanför, övergiven, fel. Inget eller ingen kan någonsin vara innanför eller utanför. Oavsett om kropp/sinne ropar ord som övergiven är det helt enkelt inte möjligt. Tanken kan säga det. Känslan kan bekräfta det. Men sant är det ändå inte. Undersöker jag min egen upplevelse blir det uppenbart. Det blir då så mycket enklare att låta den nuvarande upplevelsen vara som den är.
Idéer som rätt och fel, som är så viktiga i personlighetens språk, saknar relevans här hemma. De gäller bara inte här. Inte heller begrepp som ”att komma hem”. För det förutsätter att det går att inte vara hemma. Att det handlar om något som vi behöver göra för att vara det som är omöjligt att inte vara. Att det som möjliggör upplevandet ska upplevas för att existera. Det är så vi har komplicerat världen och oss själva. Genom att inte se det allra mest självklara. Genom att tro på föreställningar som egentligen går emot vår egen vetskap och upplevelse. Det är så vi har tränats.
Det är inte genom vissa upplevelser som vi kommer hem. Det är genom att vi alltid är hemma som vi kan uppleva något överhuvudtaget. Allting, alla upplevelser, är bevis på att vi är hemma. Även de som jag trodde var bevis på motsatsen. För annars hade de inte kunnat upplevas.
Det handlar då inte längre om att få vissa saker, tankar, sensationer på plats. De får helt enkelt göra det de gör – dyka upp och sedan försvinna igen samtidigt. Allt och alla är hemma. Inte hemma hos sig. Utan bara hemma i och som denna obegränsade öppna medvetna presens som vi är.
Detta var dagens ”Hemma hos-reportage”. Fast utan ”hos”. 
Ha en skön hemma-vecka.
Home, sweet home
Home sweet home! I (you / we ) are always at home. Like a snail. Nothing is missing “here”. Everything is simple and natural. Everything takes care of itself . I am carried, held , loved. Restfully satiated and satisfied. Still full of curiosity, of the urge to explore, the joy of experiencing.
Imagine that I used to thing that I was outside, abandoned, wrong. Nothing or no one can ever be inside or outside. Whether the body / mind is shouting words like “abandoned” it simply is not possible. The thought may say that. The feeling may confirm it. But it still does not make it true. When I examine my own experience , it becomes obvious .
Ideas such as right and wrong, which are so important in the personality`s language , is irrelevant here at home. They simply don´t apply here. Nor concepts like ” coming home “. For it assumes that you can not be home. That there is something we need to do to be that which is impossible not to be. That this that makes experiencing possible should be experienced in order to be. That is how we have complicated the world and ourselves . By failing to see the most obvious . By believing in ideas that really go against our own knowing and experience. This is how we have been trained.
It is not through some experiences that we come home. It is because we always are at home that we can experience anything at all. Everything, all experiences, are evidence that we are at home. Even the ones I thought were evidence to the contrary . Because otherwise they could not have experienced.
Then it is no longer about getting certain things , thoughts, sensations in place. They will just do what they do – turn up and disappear again at the same time . Everything and everyone is at home . Not at his or her home. But simply at home in and as this unlimited open presence that we are.
Have a nice week at home.