Nu är jag tillbaka i Sverige igen efter en härlig vecka på Irland, den gröna ön. Ett namn som det verkligen gör skäl för. Vi hade fantastiska dagar i sol och sommarvärme. Den här gången gjorde vi också några utflykter. Det var så roligt! För min egen skull, men framför allt för att få uppleva hur ett litet barn upplever något nytt. Ett barn vars nyfikenhet och öppenhet för det som upplevs är så uppenbar.

Den första utflykten vi gjorde var till Fota Wild Life Sanctuary. En stor djurpark på en egen ö där djuren får mycket utrymme och frihet. Jag hade glömt hur roligt det är att titta på djur. Djur som alla har sitt alldeles egna unika uttryck. En del ser verkligen så roliga ut. Kolla in den här lemuren t ex. Visst är det tydligt hur den njuter av att sitta och gassa i solen en stund. Lemurerna var helt fria. De rörde sig som de ville på ön.

När man är nära djur blir det så uppenbart hur de gör det de gör. Det som är naturligt för dem. Utan bedömningar om att det borde vara annorlunda. En hund skäller. Det är inget vi reagerar på eller tycker borde vara annorlunda. En katt jamar. Lemuren sitter i solen och njuter. När det gäller oss själva och andra människor har vi inte det lika lätt. Då tror vi ofta på tankar som säger att vi/de inte borde vara som vi är. Vi borde vara mer si eller så. Vår partner borde lyssna mer på oss. Våra barn borde plocka upp efter sig. Min chef borde förstå mig bättre. Om och om igen. Livet blir så mycket lättare och roligare om vi ser att alla gör så gott de kan med de resurser de har i ögonblicket. De är som de är. Det innebär inte att vi inte tar upp och pratar om det som vi inte upplever fungerar optimalt. Vi gör det utifrån en öppenhet som bjuder in allas bästa för allas bästa. Jag gör inte någon annan ansvarig för hur jag mår eller har det. Det kan bara vara min sak. Som tur är. Eftersom jag aldrig kan ändra någon annan. Relationer blir ansträngda, onaturliga och konfliktfyllda om jag tror att det är någon annans uppgift att göra mig lycklig.

Ofta är vi hårdast mot oss själva. Dolano föreslog att vi skulle se vårt sinne/våra tankar som vårt husdjur. Som något som är som det är, gör det det gör – självklart och naturligt. Vi har ofta förväntningar på vilka tankar vi ska ha, hur stilla sinnet ska vara – som om vi kan kontrollera det. Om vi i stället ser det som vårt älskade husdjur skulle förhållningssättet bli ett helt annat. Vi älskar vår hund och förväntar oss inte att den ska jama i stället för att skälla eller att den inte ska vilja jag änder (om det är en fågelhund), Vi älskar den oavsett hur den fungerar. Vi försöker kanske lära den vissa saker, men om det inte innebär någon förändring går vi inte och skäller på den hela tiden för det. När det gäller vårt sinne kan vi ofta vara väldigt dömande. Det har i alla fall jag varit. Jag har sett sinnet som min fiende som jag ska kontrollera och styra. När det inte går blir det dubbelt upp med motstånd och negativitet. Sinnet är vår tjänare. Till för att göra livet möjligt för oss. Hjälpa oss att förstå och hantera det som sker. Det gör alltid så gott det kan.

När vi tror på/fokuserar på tankar om att någon annan eller sinnet inte borde vara som det är blir vi offer för omständigheterna. Vi blir omständighetsberoende. Vi lever som om vårt välbefinnande, kraft och lugn beror på omständigheterna. Jag behöver ett lugnt sinne/en förstående chef/en accepterande partner/glada barn/xxxx/ för att må bra. Det ger oss glasögon som får oss att se och uppleva detta. Sanningen är att mitt välbefinnande, min stabilitet alltid är här. Alltid är grunden för och basen i alla upplevelser. Jag är konstant. Rent upplevande som inte förändras av de upplevelser som ständigt kommer och går.

Ja, livet är så rikt. Och ger oss ständiga möjligheter att känna igen detta. Om och om igen.

Andra utflykten gjorde vi till den lilla staden vid havet, Cobh. Den är känd framför allt för två saker. Det ena är att namnet uttalas som “coat” fast med ett v i slutet. Det kan man inte tro när man ser stavningen. Det andra är att Cobh var den sista hamnen Titanic angjorde före sin resa över havet mot Amerika. 2,5 miljoner irländare har emigrerat till USA från Cobh. Det är en förtjusande liten kuststad där vi satt ute i solen precis vid vattenbrynet och åt en jättegod middag. Det var verkligen en härlig resa jag fick förmånen att göra. Och underbart att komma hem. Jag blev så förvånad när jag såg allt som hade hänt i trädgården på bara en vecka. Nu går det undan.

 

The dog barks and the cat meows

I’m back in Sweden again after a lovely week in Ireland, the Emerald Isle. A name that it really deserves. We had wonderful days in the sun and spring/summer heat. This time, we also made some excursions. It was so much fun! For my own sake, but above all to experience how a small child is experiencing something new. A child whose curiosity and openness to what is experienced, is so obvious.

The first excursion we did was to Fota Wild Life Sanctuary. A great zoo on an island where the animals get a lot of space and freedom. I had forgotten how much fun it is to watch the animals. Animals that all of them have their very own unique expression. Some really looks so funny. Check out this lemur for example. Isn´t it clear how he is enjoying to sit and bask in the sun for a while. The lemurs were completely free. They roamed freely on the island.

When you are close to animals it becomes so obvious how they do what they do. What is natural for them. Without judgements that they should be different. A dog barks. There is nothing we react to about that or think should be different. A cat meows. The lemur is sitting basking in the sun. When it comes to ourselves and others, it does not seem as easy. Then we often have thoughts that say that we / they should not be what we/they are. We should be more like this or that. Our partner should listen more to us. Our children should pick up after themselves. My boss should understand me better. Again and again. Life becomes so much easier and more fun if we see that everyone is doing the best they can with the resources they have at the moment. They are who they are. It does not mean we do not bring up and talk about what we do not experience is optimal. We do it based on an openness that invites everyone’s best for the benefit of all. I do not hold someone else responsible for how I feel or not. It is simply my responsibilty. Fortunately. Since I can never change anyone else. Relationships become strained, unnatural and conflicted if I think it’s someone else’s job to make me happy.

We are often the hardest on ourselves. Dolano suggested that we see our mind as our pet. As something that is as it is, does what it does – obviously and naturally. We often have expectations of what thoughts we should be, how quiet the mind should be – as if we can control it. If, instead, we see it as our beloved pet the approach to it would be completely different. We love our dog and do not expect it to meow instead of barking, or that it will should not like to chase ducks (if it’s a bird dog), We love it no matter how it works. We may be trying to teach it some things, but if it does not change, we do not complain about it all the time. When it comes to our mind, we can often be very judgmental. I have at least. I have seen the mind as my enemy that I need to check and control. When I can´t, there is also an experience of resistance and negativity. The mind is our servant. To make life possible/easy for us. Helps us to understand and deal with what is happening. Is the instrument to bring creations and inventions to life. It always does as best it can.

When we believe in / focus on the thoughts that someone else or the mind should not be as it is, we become victims of circumstances. We become dependent on circumstance. We live as if our well-being, strength and peace depends on the circumstances. I need a calm mind / a sympathetic manager / an accepting partner / happy children / xxxx / to feel good. It gives us the glasses that make us see and experience this. The truth is that my welfare, my stability is always here. Always is the basis and foundation of all experiences. I’m constant. Clear-experiencing that does not change the experiences that constantly come and go.

Yes, life is so rich. And gives us constant opportunities to recognize this. Again and again.

The second trip we made was to the little town by the sea, Cobh. It is known primarily for two things. One is that the name is pronounced as “coat” but with a v at the end. You could not believe that when you see the spelling. The second thing is that Cobh was the final port Titanic called at before her trip across the ocean to America. 2.5 million Irish emigrated to the US from Cobh. It is a delightful small coastal town where we sat out in the sun right at the waterfront and ate a delicious dinner. It really was a lovely trip, I had the privilege to do. And wonderful to come home. I was so surprised when I saw all that had happened in the garden in just a week. Now it goes fast.

Share