Livet som det är

Vardagliga reflektioner om livet i stort och smått

Om minnen och minnet

| 4 Comments

Jag har haft besök av tre väninnor från mitt ”förra” liv i helgen. Vi träffades när barnen var små, ca 1985. Vi bodde med våra familjer på Särö och hade våra barn i samma Montessoriskola. Sedan har vi setts då och då, men nästan inte alls de senaste fem åren. Det var som om vi hade träffats igår. Alla var sig lika. Det är något förunderligt med genuin vänskap. Den är tidlös. Visst blir det en del uppdateringar av vad som hänt sedan sist. Men det finns en grundtrygghet som gör att man öppet och direkt kan avhandla allting med en gång. Så här såg jag ut på vår promenad tillsammans med de söta Linderödssvinen:

Grisarna och jag

Det är intressant med minnet. Ett av sinnet funktioner är att kunna tillhandahålla tankar, bilder, känslor och sinnesintryck som tillsammans får oss att tro på tiden – på att det finns förfluten tid och framtid. Fascinerande. Tankar tillsammans med en rad varierande bilder kan kännas så verkliga. Kan få oss att tro på att vi är karaktären i filmen som har varit med om det bilderna visar. Om jag går till min direkta upplevelse så är det ingen skillnad på en tanke om det som försiggår nu och tanke som handlar om något s k förflutet. Allt framträder och försvinner skenbart i ett tidlöst nu som inte har något tidigare nu eller kommande nu. Lika självklar som att isen smälter i vårsolen är det att allt som framträder också försvinner. Alldeles naturligt och av sig självt. Inget vi behöver fixa.

Hannabadssjön med is

Det blir så uppenbart i kontakt med gamla vänner hur lite jag kommer ihåg. En del minnen dyker upp efter en stund när vi pratar om den tiden. Andra gör det inte. Numera går jag väldigt sällan, för att inte säga aldrig, tillbaka till det som har varit om det inte har en praktisk betydelse. Jag tittar aldrig på gamla foton, tänker aldrig på gamla händelser. Jag undviker dem inte, de dyker bara inte upp längre på samma sätt.

Det är ju så med minnen att de måste underhållas. Jag läste en gång en artikel i en medicinsk tidskrift där de kom med den stora nyheten att man måste gå tillbaka till ett minne om och om igen för att upprätthålla det. Tala om att slå in öppna dörrar. Då kan man fråga sig hur hälsosamt det är att gå i terapi i åratal och prata om ett minne som sinnet levererar som jag har lärt mig att kalla traumatiskt. Alternativet är självklart inte att göra allt för att undvika de känslorna/minnesbilderna. Snarare att bara låta de fysiska sensationerna som vi lärt oss att kalla känslor tillsammans med tankar vara som de är och inte fokusera på historien, knyta ihop de olika tankarna till en historia. Och för det kan vi självklart behöva hjälp. Speciellt i början.

Intressant är det i alla fall. Just det faktum att jag har så ”dåligt” minne när det gäller händelser i det förflutna gjorde att jag började med min hjärnträning. Det visade sig då att minne är en av mina bästa funktioner. Jag förmodar att det man då mäter är korttidsminnet. Jag har aldrig varit speciellt bra på att komma ihåg inlärd information länge, men har haft lätt att lära och därigenom också enkelt fått bra betyg. Däremot har det jag läst in inte stannat så länge.

Jag hittade en artikel i Illustrerad Vetenskap som handlar om minnet. Den kan du läsa här. Där beskriver de hur vi tränar oss att komma ihåg genom att upprepa. Om vi då fokuserar på vissa tankar så borde sannolikheten öka för att de ska dyka upp även om vi inte har någon verklig kontroll över vilka tankar som dyker upp. Ingen vits alltså att fortsätta att lägga kraft på självdestruktiva tankar. De får helt enkelt komma och gå som de vill när jag väl ser hur sinnet fungerar och inte längre tror på att de säger sanningen om mig eller någon annan.

Livet är så intressant och spännande i dess stora öppenhet, rikedom och samtidigt enkelhet!!!

 

About the memory and memories

I have been visited by three female friends from my “previous” life this weekend. We met when our children were small, approx 1985. We lived with our families in Särö and had our children in the Montessori school. Then we have seen each other now and then, but hardly the last five years. It was as if we had met yesterday now. We were all the same. There is something strange with genuine friendship. It is timeless. Sure it will need some updates on what has happened since last time. But there is a basic security that makes you openly and directly discuss everything at once. This is me on our walk with the sweet Linderödsåsen pigs:

It is interesting with memory. One of the functions of the mind is to be able to provide thoughts, images, emotions, and sensations that together lead us to believe in time – that there is a past and a future. Fascinating. Thoughts along with a number of different images can seem so real. Can make us believe that we are the character in the film that has been through what the pictures show. If I go to my direct experience  there is no difference betweenon a thought of what is going on now and thought about something called history. Everything seeminly appears and disappears in a timeless now that has no past now or coming now. It is as obvious that the ice melts in the spring sunshine that whatever emerges also disappears. Quite naturally and by itself. No we need to fix.

It becomes so obvious in touch with old friends how little I remember. Some memories pop up after a while when we talk about that time. Others do not. Nowadays, I rarely, if not ever, go back to what has been if it doees not have a practical significance. I never look at old photos, never think about old events. I don´t avoid them, they simply don´t appear anymore in the same way.

It is like this with memories that they have to be maintained. I once read an article in a medical journal where they came up with the great news that you have to go back to a memory over and over again to maintain it. Talk about researching the obvious. Then one may ask how healthy it is to go to therapy for years and talk about a memory that I have learned to call traumatic. The alternative is obviously not to avoid these feelings / memories. Instead we can just let the physical sensations, that we have learned to call feelings along with thoughts, to be as they are and not focus on the story, linking together the various images into a story. And for that, we obviously need help. Especially in the beginning.

It is interesting anyway. Just the fact that I have such a “bad” memory for events in the past was what started me doing brain workout. I then found out that memory is one of my strengths. I suppose that what is measured is the short-term memory. I’ve never been particularly good at remembering learned information a long time, but have found it easy to learn and thus easily get good grades. However, what I read did not stay so long.

I found an article in “Illustrerad Vetenskap” that deals with memory. It can be read here (in Swedish). It describes how we train ourselves to remember, repeat. If we focus on certain thoughts it would increase the likelihood that they will show up even if we have no real control over the thoughts that come up. No point therefore to continue to put effort into self-destructive thoughts. They will just come and go as they please once I see how the mind works and no longer believe that they tell the truth about me or anyone else.

Life is so interesting and exciting in its great openness, riches and simultaneously simplicity!

 

Share

4 Comments

Leave a Reply

Required fields are marked *.


[+] kaskus emoticons nartzco