Hörde en fin historia om Lennart Lindén, f d kommendörkapten och ledarskapsutvecklare. Han var i Sinaiöknen 1973 med FN för att medla mellan Israel och Egypten när det gäller samarbete kring olika praktiska samhällsuppgifter som t ex minröjning efter kriget där. I månader satt de vid förhandlingsbordet. Varje möte slutade med att de båda sidorna skrek åt varandra utan att komma ett steg närmare en lösning. En dag när han var ensam tog Lennart upp ett foto på sin fru och sitt lilla barn. En arab kom in och frågade om det var hans familj. Det bekräftade Lennart. ”Fin” sa mannen och tog upp ett foto på sin familj. Fler av deltagarna i konferensen kom in, tittade på bilderna och visade sina egna. Efter en stund var alla engagerade i att stolt visa upp sina familjer och titta på andras. Lennart valde att direkt gå in i förhandling igen med någon förklaring om att det blir för varmt senare. För första gången löstes alla dessa praktiska frågor snabbt och enkelt.
Vad var det som hände under den här stunden med alla familjefoton? Helt plötsligt var inte var och en identifierad med sin nationalitet, sin sida av ett krig och en historia. I stället identifierade man sig med att vara pappa, att vara familjefar. Något de alla hade gemensamt. Alla ville det bästa för sin familj. Det här visar på vikten av att se människan bortom etiketter och roller.
Intressant historia tycker jag. Den visar på hur vår identifiering med olika roller, beskrivningar av oss själva kan vara så destruktiv och också vara ett sätt att bygga gemenskap. Ofta när vi träffar nya människor är det precis det vi gör, kanske omedvetet. Vi identifierar snabbt vad vi har gemensamt och fokuserar på det. Om vi inte i stället tror så mycket på beskrivningar av oss själv som ”utanför”, ”annorlunda” eller ”fel”. För då är det svårt att se något som vi har gemensamt med andra. Trots att det är tankar vi alla har eller har haft om oss själva. Våra idéer om oss själva, de antaganden vi lärt oss tro är sanna, gör att vi tolkar verkligheten utifrån dessa. Som färgade glasögon. Ren spekulation om vad som händer, varför det händer och vart det leder.
Min tro är att livet blir så mycket mer givande, roligt och intressant om vi får vara alldeles unika i total öppenhet. En avslappnad öppenhet som inte fixerar på några idéer eller identifikationer om oss själva eller andra. Det jag är har inga delar. Och som kropp/sinne, jag-personlighet är jag alldeles unik och fantastisk precis som jag är. Vilken gåva att ha detta allomfattande perspektiv. Vetskapen om att det jag är aldrig förändras ger mig frihet att må bra och vara stabil i livets ständiga föränderlighet. Alla olika roller och beskrivningar får leka sig själva i och som mig och andra. Det finns inget jag inte är och det finns inte heller något jag är. Livets ljuvliga paradox. Som öppnar för öppet, radikalt upplevande där allt och alla får vara precis som de är – inklusive mig själv. Sann intimitet. Varm, generös, omtänksam, lösningsfokuserad, lyssnande, givande och kärleksfull. Vilka uttryck det än tar sig. Oavsett vilka beskrivningar vi fokuserar på skapar de en känsla av vi – dom. Antingen genom att vi fokuserar på och identifierar oss med det vi har gemensamt eller med det vi inte alls delar är effekten densamma. Motsättningar, motsatser. Mot och hot. I stället för samhörighet, gemenskap, närhet. För och hör. Alla tolkningar står i vägen för sant lyssnande och äkta möten. Och det är förstås också okej. Det här ögonblicket som det är.
Varje ögonblick ger den här möjligheten. Oavsett om livet leker oss på det ena eller andra sättet. Detta liv! Detta underbara liv. Så rikt. Så mycket att uppleva, utforska, njuta! Tacksam!
Bilderna i bloggen idag tog jag under min morgonpromenad för ett par dagar sedan. Alla dessa rönnbär. Har nog aldrig sett så många. Jag har lärt mig att det betyder att det blir en kall vinter. Det skulle väl inte vara förvånande efter den här sommaren. Men jag har några vänner som har observerat rönnar under många år. De hävdar att det inte stämmer. Vi får väl se. Hur det än blir blir det ju som det blir. Skönt!
To focus what is common for us all
Heard a nice story about Lennart Lindén , former Commander in the Marine and leadership developer. He was in the Sinai Desert in 1973 with the UN to mediate between Israel and Egypt regarding cooperation on various practical social tasks such as mine clearance after the war there. For months , they sat at the negotiating table . Each meeting ended with the two sides shouting at each other, without getting one step closer to a solution . One day when he was alone Lennart took up a photo of his wife and small child. An Arab came in and asked if it was his family. Lennart confirmed this . “Nice” said the man and took out a photo of his family. More of the participants in the conference came in, looked at the pictures and showed their own. After a while, everyone was committed to proudly showing off their families and to looking at those of the others. Lennart chose to directly enter into negotiations again with the explanation that it gets too hot later. For the first time all these practical issues were resolved quickly and easily.
What happened during this moment with all the family photos ? Suddenly not everyone identified with their nationality, their side of a war and a story. Instead, they identified themselves with being a father, with having a family . Something they all had in common . Everybody wanted the best for their family. This shows the importance of seeing people beyond labels and roles.
Interesting story , I think. It shows how our identification with different roles , descriptions of ourselves can be so destructive and also be a way to build community . Often when we meet new people, it’s just what we do, perhaps unconsciously. We identify quickly what we have in common and focus on this. If we don´t believe so much in descriptions of ourselves as being ” an outsider ” , “different” or “wrong.” Because then it’s hard to see something we have in common with others. Although these are thoughts we all have , or have had about ourselves. Our ideas about ourselves, the assumptions we learned to believe are true , make us interpret reality based on these. As colored glasses . Pure speculation on what happens, why it happens and where it leads.
My belief is that life is so much more rewarding , fun and interesting if we get to be quite unique in total transparency. A relaxed openness that does not fix on any ideas or identifications of ourselves or others. What I am have no parts . And as the body / mind , the I – personality , I am very unique and amazing just the way I am. What a gift to have this all-encompassing perspective. Knowing that what I am never change gives me the freedom to feel good and be stable in life’s constant changes . All roles and descriptions may play themselves in and as me and others. There’s nothing I’m not and there is nothing that I am. Life´s delightful paradox. That opens to open , radical experiencing where everything and everyone gets to be just as they are – including myself. True intimacy. Warm , generous, thoughtful, solution-focused , listening, giving and loving. Whatever form that takes. Whatever descriptions we focus on create a sense of we – them. Either we focus on and identify with the things we have in common or what we do not share – the effect is the same . Contradictions, opposites. Against and threats. Instead of togetherness , community, neighborhood. Every interpretation stands in the way for true listening and real meetings. And that is also fine of course. This moment as it is.
Every moment gives this opportunity . Whether life’ lives s us in one way or another. This life! This wonderful life. So rich . So much to experience, explore , enjoy ! Grateful !
The pictures in the blog today , were taken during my morning walk a couple of days ago. All these rowan berries . I have never seen so many . I ‘ve learned that it means it will be a cold winter . That would not be surprising after this summer. But I have some friends who have observed rowans for many years. They argue that it is not true. We’ll see . Whatever happens, it will of course be as it is.
Share