Jag är i konstant utrensning nuförtiden. På flera plan. Inte minst rensar jag i förråd, skåp och lådor. Härligt att slänga, ta med till loppisen eller ge till Röda Korset.

Igår kväll hittade jag en låda med gamla dagböcker och fotoalbum. Jag har inga fotoalbum inne i huset för jag tittar så sällan på dem. Men de finns kvar ute i förrådet. Här är några smakprov.

Jag hittade en röd anteckningsbok som jag hade skrivit ”Min tankebok” på pärmen. Den är full av ”dikter”. Texterna handlade om tre olika områden. Det är många tidstypiska texter om fattigdom, minfält, Vietnam, krig och frihet, om hur svårt många har det. En hel del handlade om kärlek (mest olycklig), relationer och vänskap. Det tredje ämnet är glädjen över livet, skönheten i naturen, nuet. Det var roligt att läsa. Jag skrev dem när jag var i 15-16 års åldern. Jag kan se ett stort engagemang speglas i texterna. Som för så många tonåringar. Mycket av detta speglas förstås i mitt liv.

Efter att ha skummat igenom några dagböcker kan jag bara säga en sak. Det är så skönt att inte vara tonåring längre! Jag tycker så mycket om livet just nu. Som 61-åring, enligt passet i alla fall. Det är enkelt och öppet. Saker och ting tas inte personligt, tas inte på allvar. Seriöst, ja. Men inte allvarligt. Det verkar vara slut med dramat. Och det är jag otroligt glad för. Jag har verkligen varit en drama queen. Livet har haft snabba kast åt båda hållen. Och jag tycker mig ha åkt med. Jag har också haft så mycket roligt. På så många sätt. Det har varit helt perfekt hela vägen. Nu åker tankebok och dagböcker på tippen! De har gjort sitt.

Ändå är det något märkligt med minnesbilder. Jag kan inte relatera till att det är jag på bilderna t ex. Jag vet att det är det för det har jag hört berättas och jag känner igen ansiktsbilden. Det känns inte mycket mer personligt än att höra en engagerad saga eller historia om någon annan. Visst är de här bilderna mycket gamla, men det känns likadant med minnen från en månad sedan. De är helt enkelt inte mer än en historia numera. En saga som i vissa fall ackompanjeras av en kroppssensation, men mycket sällan. Jag kan berätta för någon annan om ett gammalt minne och det är inte mer än ord på något sätt. Svårt att förklara. Kanske känner du igen det?

Nu går jag väldigt sällan tillbaka till det som har varit. Kanske har det med det att göra. Jag vet att mitt minne är extremt dåligt. Jag träffar gamla vänner som kan berätta detaljer om mig och mitt liv som inte alls ringer någon klocka här. Lite intressant. När jag nu ser på bilder och läser dagbok så dyker så klart minnesbilder upp. Nu. Alltid nu. Något förfluten tid har jag inte hittat. “Det förflutna” upplevs nu. Det finns studier som visar att minnen behöver upprepas för att upprätthållas. Det låter förstås självklart. Det blir då också uppenbart att om jag skulle upprepa något som jag kallar för “mitt trauma” om och om igen så upprätthåller jag också den historien. Det gäller för de flesta att hitta en balans mellan att prata om något som har hänt och att gå vidare och inte älta historien.

Vittnespsykologer berättar om hur otillförlitliga våra minnen är. Det vi är säkra på har hänt har tolkats och anpassats. Jämför vi minnen kan de se väldigt olika ut trots att vi båda var på samma plats samtidigt. Det är bra att komma ihåg de stunder vi känner oss bergsäkra på vad som har hänt, vad någon har sagt och framför allt menat. Vi gissar, fantiserar ofta om vad andra tänker, tycker eller menar. Ren spekulation. Rena fantasier. Då kan Katies ord vara bra: Kan jag verkligen veta att det här är sant? (The Work of Byron Katie).

Det är aldrig för sent att ha en bra barndom … eller ungdom. Heja det här ögonblicket med alla dess möjligheter och dess gränslösa öppenhet!

 

Memories

I am in constant cleansing mode nowadays. On several levels. Not least, storage, cupboards and drawers. Great to throw out, take to the flea market or give to the Red Cross.

Last night I found a box of old diaries and photo albums. I have no photo albums inside the house because I very rarely look at them. But they are left out in the storage room. Here are some samples.

Here I am with my cousin Stefan in the pram.

I found a red notebook. I had written “My thought book” on the cover. It is full of “poems”. The texts were about three different areas. There are many texts about poverty, minefields, Vietnam, war and freedom (typical for the time), about how difficult life is for many. A lot texts about love (mostly unhappy love), relationships and friendship. The third topic is the joy of life, the beauty of nature, the present. It was fun to read. I wrote them when I was 15-16 years old. I can see a lot of commitment is reflected in these texts. As for many teenagers. Much of this is reflected of course in my life.

My dad and I.

After skimming through some journals, I can only say one thing. It is so nice to not be a teenager anymore! I enjoy life so much right now. As a 61-year-old, according to the pass port anyway. It is simple and transparent. Things are not private, are not taken seriously. Seriously, yes. But not seriously. It seems to be the end of drama. And I’m incredibly happy for that. I have really been a drama queen. Life has had rapid changes in both directions. And I have believed that I was going up and down in these changes. I have also had so much fun. In so many ways. It has all been perfect.

My brother Anders and me.

Still, it is somewhat strange with memories. I can not really relate to the fact that it is me in the pictures, for example. I know it is because I have been told so, and I recognize the face image. It does not feel much more personal than hearing an engaging tale or story about someone else. Sure, these photos are very old, but it feels the same with memories from a month ago. They simply are not more than a story now. A story that, in some cases are accompanied by a body sensation, but very rarely. I can talk about them, tell someone else about a memory – and it is just words. Hard to explain the feeling, maybe you recognize it.

Now I very rarely go back to what has been. Perhaps that has something to do with it. I know that my memory is extremely poor. I meet old friends who can tell me details about me and my life and it does not ring any bell here. Interesting. When I look at the pictures and read the diary clear recollections may arise up. Now. Always now. I have not found a past anywhere. “The Past” is experienced now. There are studies showing that memories need to be repeated to be maintained. It sounds obvious. It also becomes obvious that if I were to repeat something that I call “my trauma” over and over again I would maintain that story. It is up to each person to find a balance between talking about something that has happened and to move on and not dwell on history.

Photo taken at “Graduation” in the United States in 1971. I look a bit stupid.

Witness Psychologists tell how unreliable our memories are. What we are sure has happened has been interpreted and adapted. If we compare memories they can look very different even though we were both in the same place at the same time. It is good to remember when we feel rock sure what has happened, what someone has said and above all meant. We so often guess, imagine what others think and mean. Pure speculation. This is when Katie´s question can come in handy: “Can I really know that this is true?” (The Work of Byron Katie)

It is never too late to have a great childhood … or youth. Hooray for this moment with all its possibilities and unbounded openness!

Share