Reflekterar över det med att ”låta allt vara som det är”. Så lätt det är att i stället resonera med sig själv kring en situation och intellektuellt inse att det är som det är. Det är egentligen inte att låta det vara som det är ur mitt perspektiv. Det har jag testat många gånger. Det blir i stället ett sätt att tala om för sig själv att det egentligen inte är okej som det är. Jag låter inte känslorna vara som de är utan försöker vara klok och komma fram till något som gör att det känns bättre i stunden. För att slippa den obehagliga känslan av irritation, besvikelse, frustration, ilska.
Ett annat sätt att hantera dessa känslor på – som jag självklart också testat – är att få ut dem på något sätt. En tro på att om jag inte skriker, gråter, boxar/sparkar, dansar, skriver av mig så klarar jag inte av känslan. Det blir också lätt till ett sätt att tala om att jag behöver göra något för att vara okej i den här situationen. När jag vet att inget behövs för att jag ska vara okej kan jag självklart skriva, dansa, gråta eller vad jag tycker om och har lust med. Men inte längre som ett sätt att undvika, hantera eller fixa med något av det jag upplever.
Jag behöver kanske reda ut något med den andra personen. Jag hanterar känslan genom att tala om vad jag tycker för den andre i stället för att först låta det vara som det är. Därefter kanske det finns något att prata om med den andre, men då lägger jag inte längre ut mina känslor på någon annan. Jag tar fullt ansvar för att allt som händer i ”min” kropp och ”mitt” sinne är mitt och ingen annans. Det är här tolkningen och reaktionen är. Inte någon annanstans. Då blir samtalet inte en anklagelse, bortförklaring eller något annat – utan ett öppet möte där det finns utrymme för lyssnande och talande från båda sidor – konstruktivt och lösningsfokuserat.
När jag åkte från Ulf Kilman för en vecka sedan var jag så ledsen över att jag kommit för sent. Det var bara att köra åt sidan. Ta en paus. Låta alla tankar, tolkningar och historier vara. Uppleva alla kroppssensationer utan beskrivningar. Inkännande, kärleksfullt och stillsamt. I den instinktiva vetskapen om att jag är det som upplever allt detta utan att definieras av det. Att det faktiskt är helt opersonligt trots att det får upplevas helt personligt. Det dröjde inte länge förrän sensationerna i kroppen ändrades. Det var klart. Sedan dess har inga tankar eller känslor dykt upp kring situationen. Det var så uppenbart att även detta är som det är.
Vi har kanske lärt oss att vi ska acceptera situationen – att det är att låta det vara som det är. Det har i alla fall jag lärt mig. Ur ett större perspektiv är allt redan accepterat. Allt uppstår i och som en fullständigt öppen, accepterande rymd utan gränser mellan du/jag, ute/inne, bra/dåligt. Precis som att ett träd inte behöver acceptera att nu är det dags att tappa löven på hösten. Det är liksom redan klart. Det bara sker.
Det är det vi blir medvetna om – ett intuitivt igenkännande – när vi låter allt vara en stund. Det blir så klart att allt är som det är för att det är som det är. Inte för att det är som det ska nödvändigtvis. Då lägger vi direkt in en tolkning, en mening med det som är. Vår egen personliga historia om vad det betyder. Enklare än så … det bara är som det är. Och det är det som är naturligt okej! I det finns kraft och klokhet att veta vad nästa handling är. Utan att behöva betona någon historia eller tolkning.
När det är uppenbart och självklart att varje människa gör så gott den kan med sina förutsättningar behöver vi inte känna att vi ska acceptera andra. Det är naturligt redan så. Vi kan låta personligheten inte acceptera vissa beteenden, handlingar och agera utifrån det – tydligt och klart – i denna kärleksfulla medkänsla. Avslappnat och enkelt. Det är jag så glad för.
Detta var några av mina tankar idag. Jag utgår här bara ifrån mig själv och mina erfarenheter. Alla har sitt sätt att se på verkligheten. Det hyser jag full respekt för så klart! I enlighet med mina givna förutsättningar.
Reflection on what it means to let everything be as it is.
Reflecting on “letting everything be as it is.” How easy it is to instead reason with oneself about a situation and intellectually realize that it is what it is. It’s not really to leave it as it is from my perspective. I have tried many times. It becomes instead a way to tell yourself that it really is not okay as it is. I do not let emotions be what they are without trying to be clever and come up with something that makes it feel better in the moment. To avoid the unpleasant feeling of irritation, disappointment, frustration, anger.
Another way to deal with these feelings – which I of course tried as well – is to get them out somehow. A belief that if I did not scream, cry, box / kick at something, write or dance I can not stand the feeling. It becomes another way to tell myself I need to do something to be okay in this situation. When I know that nothing is needed for me to be okay, I can obviously write, dance, cry or what I like and feel like doing. But not anymore as a way to prevent, manage or fix what I feel.
Maybe I need to sort something out with the other person. I deal with feeling by talking about what I think of the other person instead of first letting it be as it is. Then maybe there’s something to talk about with the other, but then do I no longer put my feelings on someone else. I take full responsibility for everything that happens in “my” body and “my” mind – that it is mine and nobody else’s. This is where the interpretation and the reaction is. Not elsewhere. Then the talk is not an accusation, whitewash or otherwise – rather an open meeting where there is room for listening and speaking from both sides, constructively and solutionoriented.
When I left Ulf Kilman a week ago, I was so sad that I had been late. I simply stopped at the side of the road. Took a break. Let all thoughts, interpretations and stories be. Experiencing all bodily sensations without descriptions. Sensitively, lovingly and peacefully. In the instinctive knowing that I am experiencing all of this without being defined by it. That it is actually quite impersonal although it may be experienced quite personal. It was not long until the sensations in my body changed. It was clear. Since then, no thoughts or feelings surfaced about the situation. It was so obvious that this is what it is.
We may have learned that we must accept the situation – that is to leave it as it is. It was what I learned. From a larger perspective, everything is already accepted. Everything occurs in and as a fully open, accepting space without borders between you / I, outside / inside, good / bad. Just as a tree does not need to accept that now is the time to drop leaves in autumn. It’s kind of already done. It just happens.
That’s what we are aware of – an intuitive recognition – when we let it all be for a while. It becomes so clear that everything is as it is because it is what it is. Not that that is as it should necessarily. Then we put it into an interpretation, giving a meaning to what is. Our own personal story of what it means. Easier than that … it just is what is. And that is what is naturally okay! In it is strength and wisdom to know what the next action is. No need to stress any story or interpretation.
When it is clear and obvious that everybody is doing the best he/she can with their circumstances, we do not feel that we need to accept others. It is naturally so already. We can let the personaly not accept certain behaviors, actions, and act on it – clearly – in this loving compassion. Relaxed and easily. I’m so happy.
These were some of my thoughts today. I assume this is just from myself and my experiences. Everyone has their own way of looking at reality. I have full respect for this of course! With my given circumstances.
Share