Oj, vad dagarna går fort. Jag hinner knappt vakna förrän det är dags att somna. Det är fortfarande lika underbart att vara här och det kommer också att bli underbart att åka hem. Som jag gör snart. Bara fem dagar kvar. Vi har nu avslutat delen med undersökningar hos Dolano. Den delen som varar ungefär en månad. Hon har varit smart när hon bestämde sig för att ha fyra-fem dagar mot slutet för frågor och svar. Det innebär att den första månaden har kunnat vara helt utan diskussioner, analyser, försök att förstå och jämförande med tidigare inlärd kunskap och levda erfarenheter. Den har helt fått ägnas åt att utforska vad som är sant och verkligt om vi inte går till trossystem och inlärda begrepp. Radikalt enkelt. Mycket effektivt. Imorgon börjar delen med frågor och svar. Då träffas vi varje dag i två timmar och alla – inklusive tidigare deltagare – kan ställa alla frågor som dyker upp. Roligt så klart, men inte alls lika intressant och givande som undersökningarna tycker jag.

Det börjar bli mycket varmare här. Sommaren har kommit. Det är 33-35 grader på dagarna och mycket varmare i solen. Även nätterna har blivit varmare, men är fortfarande svala med indisk sommarstandard. Det blir tidiga morgonpromenader när det knappt är någon trafik, luften är klar och ren, fåglarna sjunger och temperaturen är underbart skön. Poona ligger på en platå, relativt högt, vilket ger de svala nätterna och krispa morgnarna. Utöver vistelsen ett par timmar vid poolen varannan dag begränsas tiden utomhus till nödvändiga ärenden, promenad till och från Dolano. Dessutom ligger jag gärna på en av takterrassens sköna bäddar/soffor på eftermiddagen med ljuvlig vidsträckt utsikt över himlen. Många olika fåglar att titta på bl a.

Poona är en otroligt stor stad. Det märks inte minst när jag nu åker lite härs och tvärs för att utföra ärenden så här inför hemresan. (Bl a lyckades jag trampa på mina läsglasögon som jag har köpt här. Tur att det hände nu och inte när jag kommit hem.) Det är otroligt mycket trafik och människor överallt. Massor av intryck som gör att jag ofta är supertrött när jag kommer hem. Det fantastiska är att trots att trafiken är heltokig med svenska mått mätt – alla kör huller om buller – blir ingen arg eller hytter med näven. De tutar för fullt. Det står t o m längst bak på lastbilarna: “Please honk horn”. Och det gör de, som sagt. Men inte ens inne i taxin eller rikshan har jag hört några hårda ord. Alla har överseende och låter trafiken vara som den är. Vi är alla människor och kropps-/sinnesfunktionen är så lika över världen. Ändå finns det förstås massor av kulturella skillnader.

Klasskillnaderna här är så stora. Människor här verkar leva i helt olika världar på många sätt. (Och jag vet ju egentligen väldigt lite om Indien och människorna här. Det här är bara reflektioner om dyker upp utifrån “mina” perspektiv.) Jag ser t ex på hotell Westin att de indier som tränar där är vana vid tjänstefolk. De släpper handduken precis där de är även om det finns ett ställe att slänga använda handdukar på. De verkar inte se eller relatera till de som arbetar där. Jag förstår varför jag möts av så mycket vänlighet. För oss svenskar är det så självklart och naturligt att möta andras blickar, le och behandla alla på ungefär samma sätt. I alla fall är det det för mig.

Indiska kvinnor är otroligt vackra tycker jag. Oavsett ålder, klass, storlek. Det håller på att ske en förändring i det traditionella sättet att vara verkar det som. Indiska kvinnor går oftast klädda i vackra färgrika saris eller långa skjortor med byxor och sjal till. Våra två ayas här där jag bor (de som sköter städning och allt annat praktiskt) går i hellånga klänningar med kort ärm. När de går hem byter de om till traditionella saris. De berättar att det inte skulle gå an för dem att komma hem i de långa klänningarna. Sådana har man helt enkelt inte på sig. Även kvinnor som hämtar sopor, sopar gatorna eller bär makadam har saris på sig. Det verkar väldigt opraktiskt för en västerlänning.

Unga människor – speciellt om de har det bättre ställt – går däremot ofta i västerländska kläder. Speciellt här i storsta´n. Det var en utbildningsmässa på Westin en dag med hundratals unga människor av båda könen. Jag såg inte en enda i traditionella kläder. Två av Dolanos “helpers” (som jag) är indiska unga kvinnor från Delhi. De berättar att de alltid går i västerländska kläder om det inte handlar om ett ceremoniellt evenemang som bröllop t ex. Och att de alltid har gjort det. Även här syns alltså klasskillnaderna. Det har varit spännande att lära känna dessa fantastiska kvinnor lite mer. En driver ett företag med en kompanjon som designar kläder och inredningsdetaljer och säljer även till väst. Den andra håller på med sin utbildning och söker just nu till konstskolor över hela världen.

Jag får en möjlighet att lära mig mer om indiska entrepenörer på fredagskväll då jag ska tala inför 30 affärskvinnor. Det blir spännande. Får berätta mer om det efteråt.

I  “Dimma över Darjeeling” av Mikael Bergstrand – ännu en underbar bok av samme författare – säger en av de indiska karaktärerna i boken: ” I Indien bor det 1,2 miljarder människor. Här finns tre miljoner gudar och tre gånger så många inkarnationer av de dem. Antalet kor uppgår till minst 300 miljoner, vi har arton officiella språk och flera hundra lokala dialekter. Den indiska järnvägen har 1,4 miljoner anställda och transporterar dagligen över 20 miljoner passagerare kors och tvärs över hela vår underbaraste kontinent … Vi är vana vid ansenliga mängder. Betänk att bara när det kommer till ris har vi över fyratusen olika sorter. Ett land med så betydande mängd och variation av såväl ris som andra ting måste rent logiskt också vara ett land med massor av idéer.”

Ja, Indien är världens största demokrati. Ett land av fantastisk mångfald inom alla områden. Mycket fascinerande och jag förstår att man aldrig tröttnar på att resa hit. Jag är oerhört tacksam och glad för de här möjligheterna. Njuter så av det jag möter och upplever. På så många plan.

 

My days in India will soon be over

My, how time flies. I barely have time to wake up before it’s time to fall asleep. It is still as wonderful to be here and it will also be wonderful to go home. Which I will do soon. Only five days left. We have now completed the investigations with Dolano. This part lasts about a month. She has been smart when she decided to have four or five days at the end for questions and answers. This means that the first month has been completely without discussion, analysis, attempts to understand or comparing with previously learned knowledge and lived experiences. It has been totally devoted to exploring what is true and real if we do not go to belief systems and learned concepts. Radically simple. Very effective. Tomorrow the part with questions and answers begins. We will then meet every day for two hours and everyone – including former participants – can ask all the questions that come up. This will be fun of course, but not nearly as interesting and rewarding as the investigations, I think.

It’s getting much warmer here. Summer has arrived. It is 35-36 degrees during the day. Even the nights have become warmer, but still cool with Indian Summer default. I take early morning walks when it is barely any traffic, the air is clear and fresh, the birds are singing and the temperature is wonderfully comfortable. Poona is located on a plateau, relatively high, which gives the cool nights and crisp mornings. In addition to staying a couple of hours at the pool every other day time outdoors is limited to necessary errands, walking to and from Dolano. In addition, I found a nice wicker sofa on the roof with views of the sky that I love to lie in.

Poona is an incredibly large city. This is particularly noticeable when I go here and there to get errands done before going home. (Among other things, I managed to step on my reading glasses that I bought here. Luckily it happened now and not when I got home.) There is tremendously much traffic and people everywhere. Lots of impressions that often makes me super tired when I get home. We are all human and the body/mind functioning is the same across the world. Yet there are of course lots of cultural differences.

Class differences are very big here. People seem to live in completely different worlds in many ways. (And I don´t really no anything about India or its people. This is just reflections that pop up based on “my” perspective.) I see for example at the Westin Hotel that the that use the gym and the showers are accustomed to having servants. They just drop their towels where they are, even if there is a place to throw away used towels very close by. They do not seem to see or relate to those who work there. I understand why I get so much kindness. For Swedes, it is so obvious and natural to meet other people’s eyes, smile and treat everyone in the same. In all cases, it is for me.

Indian women are incredibly beautiful, I think. Regardless of age, class size. There seems to be a change happening in the traditional Indian way to be. Indian women are usually dressed in brilliantly colored saris or long shirts with pants and scarf. Our two ayas here where I live (those who take care of cleaning and anything else practical) wear full-length dresses with short sleeves here. When they go home they change into traditional saris. They told me that it would not be appropriate for them to come home in long dresses. This is simply not done. Even women who collect garbage, sweep the streets or carry rubble wear saris. It seems very impractical for a Westerner. Young people – especially if they are better off – are often dressed in western style clothes. Especially here in the big city. It would be different out in the country. There was an education fair at the Westin a day with hundreds of young people of both sexes. I did not see a single person in traditional clothing. Two of Dolano´s helper are Indian young women from Delhi. They tell me that they always go in western clothes if it is not to a ceremonial event such as a wedding, for example. And they have always done so. Although this appears also to be about class differences. It has been exciting to get to know these amazing women a little more. One runs a business with a business partner that designs clothes and furnishings and also sell to the West. The other is a young women right now applying for Art colleges around the world.

I will get an opportunity to learn more about Indian entrepreneurs on Friday night when I will give a talk on “Natural Leadership in Everyday Life” for 30 business women. It will be exciting. I will write more about it afterwards.

In the book “The fog over Darjeeling” by Mikael Bergstrand – yet another wonderful book by the same author – one of the Indian characters in the book says: “1.2 billion people live in India. We have three million gods and three times as many incarnations of them. The number of cows amounts to at least 300 million, we have eighteen official languages and several hundred local dialects. Indian Railways has 1.4 million employees and transports daily more than 20 million passengers across our most wonderful continent … We are used to considerable amounts. Consider that just when it comes to rice, we have over four thousand different varieties. A country with such a significant amount and variety of rice as well as other things must logically also be a country with lots of ideas. ”

India is the world’s largest democracy. A country of great diversity in all areas. So very fascinating and I understand that you never get tired of traveling here. I am extremely grateful and happy for these opportunities. Enjoying so much what I encounter and experience. On so many levels.

Share