Igår var det min mammas födelsedag. Det fick mig att tänka på min mammahistoria. Jag hade så många förväntningar på att hon skulle älska mig villkorslöst. Det skulle jag veta om hon var på ett visst sätt mot mig. Var hon inte det så var det bevis på att hon tyckte att jag var fel, borde ändra mig. Jag var dömande, kritisk och la skuld. Det gjorde att det under en längre tid var komplicerat att umgås. Dessutom var det aldrig uttalat utan handlade om att trycka på knappar, använda röstlägen och vara kort och undvikande. Jag var helt övertygad om att det var hon som var dömande, kritisk och skuldbelagde. Det handlade om henne. Inte om mig.

Under flera år “arbetade” jag intensivt med mig själv. Inte på min relation till min mamma direkt. Mer tysta retreater, meditation och inte minst The Work of Byron Katie. En dag på väg hem från ett besök hos mamma slog det mig. Vad var det som jag tyckte var så jobbigt med henne? Jag kunde inte ens komma på var det var. Det var så uppenbart att jag hade lagt ut mina förväntningar och dömande tankar på henne som egentligen handlade om min relation till mig själv. Det spelar ingen roll att många skulle kunna ta gift på att jag hade rätt. Att hon faktiskt behandlade mig så. När jag alltmer kände igen det i mig själv som jag hade sökt bevis på hos henne ändrades mitt sätt mot henne fundamentalt. Utan att tänka på det blev jag kärleksfull, förstående, tålmodig, inkännande. Allt det som jag tyckte att hon skulle vara mot mig. När jag var det mot mig själv blev det så klart så mot henne också.

Det blev så uppenbart den dagen i bilen att hon – precis som jag – hade väntat på att bli bemött med kärlek och öppenhet. I det ögonblicket ändrades även hon. De kritiska orden och handlingarna försvann. Hon var glad och avslappnad när vi träffades. Det fanns ingen gömd agenda längre. Ingen skuld att bolla. Inga bedömningar att dela ut. Hon hade inte behövt ändra sig för mig. Det bara hände.

Jag är så glad att det hände innan hon dog. Vi fick flera år av enkelhet och närhet. Jag vill påpeka att jag aldrig har tvekat på att hon älskar mig. Märkligt nog. Vi har inte haft en svår relation. Jag har bara haft många tolkningar och trossystem kring den. Det har bara varithänt så mycket under ytan.

Även om jag alltid betonar när jag träffar människor i mitt arbete att vi aldrig kan ändra en annan människa så kan förändringar hända hos den andra när vi förändrar oss. Det är alltid det det handlar om. Mig. Jag tar ansvar för mig och mitt sätt att förhålla mig till mig själv och min s k omvärld. Vi behöver inte förstå, analysera eller tänka på vad som händer. Bara om och om igen känna igen den avslappning och öppenhet som alltid är vår natur. Alltid är vår kärna. Det vi är bortom kropp/sinne, världen.

Varje kropp/sinne har sina egna naturliga begränsningar. Vi kan inte förvänta oss att någon ska vara annorlunda än de är. Lika lite som vi kan förvänta oss eller behöver fundera på varför elden är varm. Den bara är. Det är eldens natur. När vi känner igen det hos oss själva är det lättare att göra det hos andra. Då kan vi börja att verkligen ha roligt tillsammans i stället för att ständigt vara i renovering – av oss själva och då också av andra.  

Den här tecknade serien hittade jag för ett tag sedan. Den har legat i mina gömmor i många år och är lika aktuell idag. Naturen är en kraftfull vägvisare. Som ständigt påminner om vår natur. Det allra mest självklara i  och som oss. 

 

My relationship to my mother, that is to myself

Yesterday was my mother’s birthday. It made me think of my motherstory. I had so many expectations that she should love me unconditionally . I would know isf she ded if she was in a certain way. If she was not, it was proof that she thought I was wrong, that I should change. I was judgmental, critical and blamed her. This made relating complicated for a long time. Besides, it was never talked about but was more about pressing buttons , using voice modes, and being brief. I was completely convinced that it was her that was judgmental, critical and blaming me. It was about her. Not about me .

For several years I  ” worked ” intensely with myself. Not on my relationship to my mother specifically. More silent retreats, meditation, and not least The Work of Byron Katie . One day on my way home from a visit to my mother, it hit me. What was it that I thought was so tough with being with her? I could not even figure out what it was any more. Nothing was going on. It was so obvious that I  my expectations and judgmental thoughts of her was really about my relationship with myself. It does not matter that many would vouch for me being right. That she actually treated me this way. When I increasingly recognized it in myself what I had looked for her to confirm it changed my attitude toward her fundamentally. Without thinking about it, I was loving, understanding, patient, compassionate. Everything that I thought she should be to me. When I was like this with myself , I obviously was with her, too.

It became so obvious that day in the car that she – like me – had been waiting to be treated with love and openness. At that moment it also changed her . The critical words and actions disappeared . She was happy and relaxed when we met. There was no hidden agenda any longer. No blame to juggle . No judgements to distribute. And she did not have to change for me. It simply happened.

I’m so glad it happened before she died. We got several years of simplicity and openness. I should point out that I have never doubted her love for me. Oddly enough. We have not had a difficult relationship. I just had a lot of interpretations and belief systems.

Even though I always emphasize when I meet people in my work that we can never change another person, when we change ourselves it happens that others change. This is always what it is about, it ‘s all about ME. I take responsibility for myself and my way of relating to myself and my so called world. We do not need to understand, analyze or think about what is happening. Just over and over again recognize the relaxation and openness that  always is our nature . Always is our core. What we are is beyond body / mind , the world.

Each body / mind has its own inherent limitations . We can not expect anyone to be different than they are. Just as we don´t  expect or need to think about why fire is hot. It just is. It is the nature of fire . When we recognize it in ourselves, it is easier to do so in others. Then we can begin to really have fun together instead of constantly being in renovation – of ourselves and then also of others.

This cartoon series I found a while ago . It has been in my stash for years and is just as relevant today. Nature is a powerful guide. That constantly reminds us of our nature . The most obvious thing in and as us.

Share