Under mitt förra besök till Indien började jag ta foton på ansikten. De fascinerar mig! Det är likadant den här gången. Jag fastnar för ansiktet hos personer jag möter. Det finns en sådan tidlös skönhet här. Närvarande ögon. Jag hade inte tänkt fortsätta, men det har blivit så ändå. Jag lägger dessa först i blogginläggen. Se bara på detta otroligt vackra ansikte. Spjuvern som lyser igenom. Det roliga är att de allra flesta säger ja med glädje när jag frågar om jag får ta ett foto. När de sedan får se bilderna blir de så stolta och glada. Det gläder mig. Annars hade jag inte kunnat fortsätta. Så här såg hon ut i helfigur där hon kom längs med Lane 5 med sitt paket på huvudet. Kvinnorna här har lärt sig att bejaka lodlinjen i kroppen. Det är därför de har en så stolt och vacker kroppshållning och kan bära tunga saker på huvudet. Det skulle nog vara svårt för de flesta av oss från väst. I alla fall för mig.

Igår hade vi vårt första möte med Dolano, ett informationsmöte. Och idag började det “på riktigt”. Det är 12 deltagare i gruppen och vi är 7 assistenter. Det är ett privilegium att få vara med i gruppen. Dolano har alltid små grupper för att verkligen kunna nå fram till alla. Jag känner mig så glad och tacksam att få vara här igen. Vi, assistenter, har delat upp olika uppgifter. Jag har fått två ansvarsområden. Det ena är att jag har nyckeln till vår lokal, d v s öppnar och stänger. Dessutom är jag ansvarig för blommorna på bordet bredvid Dolano. Det känns roligt! Jag är ju rätt van vid att hålla på med blommor. Jag har t o m gått en utbildning till florist en gång i tiden. Dolano vill dock inte att blommor ska kastas bara för att de inte är superfräscha längre. Död är något naturligt och det gör inget om det är några döda blommor kvar i buketten. Det är lite utmanande för mig som är van att vilja ha blommorna riktigt fräscha. Fast det blir spännande att se om det går att göra om arrangemanget så att det går att ta hand om blommorna så länge som möjligt. Och inte slänga i onödan. De håller ju inte så länge här. Köps på gathörnet i den brännande solen och står sedan i rejäl värme. Jag fick i alla fall sju vackra orange-röda rosor, 3 gladilous och lite grönt för 15 kr. Då kan man inte begära så lång hållbarhet.

Gruppen är verkligen internationell. Här finns personer från Japan, Abu Dhabi, England, Italien, Belgien, Tyskland, Polen, Indien och säkert fler som jag inte känner till ännu. Det känns så fint!  Alla har vi det gemensamt att vi verkligen själva vill veta sanningen om verkligheten – inte utifrån vad någon annan säger eller tror utan i och som oss själva. Det är berörande, vilsamt och roligt att komma hit som assistent. Dolano är generös och låter oss vara med alla fem veckorna utan att det kostar oss något.

Den här rosen växer på terrassen där vi träffas. Vi sitter under tak, men vid sidan är det terrass utan tak. Här växer massor av stora krukväxter. Det är skönt att sitta det hälften ute/till hälften inne. Duvorna kuttrar och flyger ibland över huvudet på oss. Fint.

Idag följde vi, assistenter, med Dolano hem efter satsangen (sat = sanning, sang = gemenskap). Det var roligt. Hon älskar katter. Utöver att en stor del av deltagaravgifterna går till att finansiera hennes katthem (som förresten är fullt och inte har plats för fler katter) så har hon också fyra katter boende hos sig. Förtjusande katter. Hemmet är anpassat till katterna på ett så fint sätt. Vi hade det trevligt, pratade mycket om hälsa och allt vad det innebär under tiden som Dolano la över inspelningen av dagens satsang på allas Mp3-spelare. Intressant och givande. Hon är som en god vän, enkel och naturlig. Inte för att det egentligen spelar någon roll. Hon får vara som hon vill. Jag är inte här för att få något av henne. Det är befriande enkelt.

 

Det är lätt att få sina skor putsade om man skulle vilja det. Skoputsare finns vid de flesta gathörn.

När jag kom hem från min morgonpromenad med massor av fina bilder och precis hade laddat över dem till datorn gick strömmen. När den kom tillbaka var alla bilder utom två borta. I fortsättningen ska jag inte klippa ut utan i stället kopiera och ta bort när jag vet att de är överförda. Man lär sig hela tiden. Strömavbrott är ju inte precis ovanliga här. Snarare mycket vanliga. Jag är tacksam att jag har så bra internet – när jag har ström. Routern står i mitt rum. På gott och på ont. Det är så det är helt enkelt.

Hittade förresten avocados idag. Stora, gröna, knallhårda. Nu ska jag testa det jag har hört av en vän. Jag har lagt dem i en plastpåse med ett äpple. Det lär snabba upp mognadsprocessen. Vi får se hur det går.

När jag vaknade i morse hade jag en låt i huvudet. Ni vet hur det kan vara. Den bara är där när sinnet blir medvetet om något. Idag var det “I am a maniac, maniac for love”. (Fast jag tror att texten egentligen är “She´s a maniac”, men inte i hos mig.) Det stämmer ju bra. Det är jag. Inte det vi vanligtvis menar med kärlek. Den som beskrivs i låtar, filmer och sagor. Den som vill ha och kan få för lite. Nej, den kärlek som är allt och allas grundtillstånd. Som inte kan begränsas, försvinna, öka eller fås. Som är det som gör alla skenbara upplevelser möjliga. Denna ljuvliga kärlek som bär “oss”. Tar hand om “oss”. Livets essens. Med risk att upprepa mig … så tacksam!

Dolano har också öppna satsanger där vem som helst kan vara med. Här är en inspelning från en sådan. Själv tycker jag att det är svårt att få ett grepp om det vi gör utifrån de öppna satsangerna, men de flesta av oss har börjat med att lyssna på henne här. I det här klippet pratar hon om hur många av oss har missförstått det här med “upplysning”. Det vi gör de här dagarna är rena undersökningar av mycket av det vi har lärt oss att tro om verkligheten. Hon ber oss vara vetenskapsmän – inte någon form av lärjungar eller elever.

 

More experiences from India and Dolano

During my last visit to India, I started taking photos of faces. You may remember … They fascinate me! It’s the same this time. I’m stuck on the faces of people I meet. There is such a timeless beauty here. Presence in the eyes. I was not going to continue, but it has become so anyway. I put them first in my blog posts. Just look at this amazingly beautiful face. The cheekiness shining through. The funny thing is that the vast majority says yes with joy when I ask if I can take a photo. When they get to see the pictures, they are so proud and happy. I am pleased. Otherwise I would not have been able to continue. Underneath you see her in full figure when she came along Lane 5 with the package on her head. The women here have learned to embrace the plumb line in the body. That is why they have such a proud and beautiful posture and can carry heavy things on their heads. It would probably be difficult for most of us from the west. At least for me.

Yesterday we had our first meeting with Dolano, an information meeting. And today it started “for real”. There are 12 participants in the group and we are seven assistants. It is a privilege to be part of the group. Dolano has always small groups to really be able to reach everyone. I feel so happy and grateful to be here again. We, assistants, have divided up the different tasks. I have two responsibilities. One is that I have the key to the place where we meet, ie open and close. In addition, I am responsible for the flowers on the table next Dolano. It feels great! I’m sort of used to fixing with flowers. I have even gone to train as a florist at one time. Dolano does not want that flowers should be discarded simply because they are not super fresh any longer. Death is something natural and it does not matter if there are some dead flowers left in the bouquet. It’s a bit challenging for me who is used to wanting the flowers really fresh. Though it will be exciting to see if it is possible to make the arrangement so that it is possible to take care of the flowers as long as possible. And to not throw them away unnecessarily. They don´t last so long here. Bought on the street corner in the burning sun and then they stand in the warmth. I got seven beautiful orange-red roses, 3 gladilous and a little green for 15 SEK. You can´t ask for them to last too long for that price.

The group is truly international. There are people from Japan, Abu Dhabi, England, Italy, Belgium, Germany, Poland, India and probably more countries than that, that I do not know about yet. It feels so nice! What we all have in common is that we really want to know the truth about reality – not from what anyone else says or thinks, but in and as ourselves. It’s touching, restful and fun to come here as an assistant. Dolano is generous and allows us to here all five weeks without it costing us anything.

This rose grows on the terrace where we meet. We sit under the roof, but alongside it the terrace continues without a roof. A lot of great plants grow in huge pots here. It’s nice to sit halfway outside / halfway  inside. The pigeons coo and fly sometimes over our heads. Very sweet.

Today we, the assistants, followed Dolano home after the satsang (sat = truth, Sang = Community). That was nice. She loves cats. In addition to a large portion of the entry fees going to funding her cat home (which by the way is full and can not accommodate more cats), she also has four cats living with her. Lovely cats. The home is adapted to the cats in the most beautiful way. We had a nice, talk for instance about health and all that entails while Dolano put the recording of today’s satsang on everyone’s MP3 player. Interesting and rewarding. She is like a good friend, simple and natural. Not that it really matters. She may be whatever she wants. I’m not here to get anything from her. It’s liberatingly simple.

It’s easy to get your shoes polished if you would like that. Shoe shiners are available on most street corners.

When I came home from my morning walk with lots of nice pictures and just had loaded them onto the computer there was a power cut. When it came back, all photos except two were gone. In the future, I will not cut but instead copy and delete when I know they are transmitted. New things to learn all the time. Power cuts are not exactly rare here. Rather very common. I am thankful that I have such a good Internet – when I have power. The router is in my room. For better or for worse. That’s simply the way it is.

I found avocados today by the way. Large, green, really hard. Now I’ll test what I heard from a friend. I have put them in a plastic bag with an apple. This is supposed to speed up the ripening process. We’ll see how it goes.

When I woke up this morning, I had a song in my head. You know how it can be. It is simply there when the mind becomes aware of something. The song today was “I am a maniac, maniac for love”. (Maybe it really goes “She is a maniac”, but not in my mind.) That’s all well and good. That fits fine with me. Not what we usually mean by love. The love described in songs, movies and fairy tales. The love that wants and can get too little. No, the love that is everything and everybody´s ground and base. Which can not be limited, disappear, increase or be obtained. That is what makes all the seeming experiences possible. This amazing love carrying “us”. Taking care of “us”. The essence of life. At the risk of repeating myself … so grateful!

Dolano also has open satsangs, where anyone can join. Here is a recording of one. Personally, I think it’s hard to get a handle on what we do based on the open satsangs, but most of us have begun by listening to her here. In this clip she talks about how many of us have misunderstood this with “enlightenment”. What we do these days is – in the Intensive – are pure surveys of much of what we have learned to believe about reality. She asks us to be scientists – not any kind of disciples or students.

Share