För fyra månader sedan föddes Vincent. Han är min sonson. En identitet som jag kan identifiera mig med är då begreppet ”farmor”. Som alla andra beskrivningar är denna något som kommer och går. Jag identifierar mig som farmor när jag tänker på Vincent som mitt barnbarn, när någon frågar om honom m m. Men däremellan gör jag det inte. Inte ens när jag sitter med Vincent i famnen är den beskrivningen där den största delen av tiden. Det är helt enkelt bara upplevandet av värmen från hans kropp, hörandet av ljuden han gör, seendet av hans leende, en tanke om det gör ont i ryggen, en kroppssensation som jag kallar ryggont m m. Och så kommer en tanke om att det är underbart att vara farmor och just där och då är jag farmor en kort stund.

Den här beskrivningen gäller ju inte bara en etikett som farmor. Det gäller alla etiketter vi lärt oss att sätta på oss själva. Jag är bara kvinna i de situationer där den tanken dyker upp eller där något händer som kopplar ihop mig med den historien. Inga av dessa etiketter är naturligtvis fel eller borde försvinna. Det är så livet ser ut för de flesta av oss. Jag tycker själv bara att det har varit skönt att mer och mer se hur öppet varje ögonblick är. Öppet för de intryck som dyker upp utan att behöva hålla fast några av dem som bättre eller sämre, mer jag eller mindre jag. Det verkar inte finnas någon behållare som håller ihop alla de här olika beskrivningarna som är jag. Jag är mer det som genomsyrar alla dessa utan att fångas i någon av dem. Som vågen i havet. Den kan aldrig vara något annat än havet oavsett hur annorlunda den verkar jämfört med de andra vågorna.

När jag mer ville identifiera mig med de etiketter jag lärt mig var bra, t ex ”jag är tålmodig, snäll, öppen, klok, medkännande” så fick jag också se till att hålla undan de etiketterna som inte passade in i de här beskrivningarna eller engagera mig i tekniker, kurser och terapier för att försöka förändra dem. Det blev mycket fokus på beskrivningen av innehållet av varje ögonblick och användande av olika strategier för att slippa uppleva att jag var något av det som jag inte borde vara. Nu ser jag att alla beskrivningar på mig dyker upp och försvinner igen. Inga av dem definierar på något slutgiltigt sätt vem jag är. Det innebär att det är lättare att känna igen att jag har alla sidor som andra människor har. Det kommer tankar som säger att jag är sämre än andra och att jag är bättre än andra. Det betyder bara att de här tankarna kommer och går. Tankar som jag inte har kontroll över och som inte säger något om verkligheten utan mer om mina idéer om verkligheten, det jag tränat mig att tro om verkligheten.

Min identitet finns inte i beskrivningar och ord. Min identitet är garanterad och självklar. Det blir tydligt i varje ögonblick av avslappnad öppenhet utan motsatser eller gränser. Ibland får jag vara farmor, ibland något helt annat. Det varken definierar, begränsar eller fångar mig. Jag är – enkelt och avskalat. I och som allt som kommer efter det.

Share