En dag på Irland var jag med Vincent på en lekplats. När jag satt och gungade med honom i knät började en ung man som gungade sin son bredvid att prata med mig. Han började med att berätta om sin förtvivlan över att ha förlorat en dotter i plötslig spädbarnsdöd två veckor tidigare. Hon blev 19 dagar. Han hade förlorat en dotter ett år tidigare också. När han var 16 år blev han pappa för första gången. Vid 23 års ålder hade han redan fem barn. Han träffade sedan en ny kvinna som han har tre pojkar med. Pojkar som alltså förlorat två små systrar. En ung man som hade fått tio barn varav åtta var i livet. Han beskrev hur jobbigt det var med alla skuldkänslor. Hur förvirrad, förtvivlad och skuldtyngd han kände sig. Men också hur glad och tacksam han var för de barn som var i livet! Det var uppenbart hur mycket han ville prata med någon och förmodligen underlättade det att göra det med någon han inte kände – även om han insisterade på att vi träffats tidigare.

Det är fascinerande hur vi kan ha så olika livsöden och ändå dela samma tankar och känslor. Inga upplevelser är personliga. Vi är aldrig ensamma om något vi känner och tänker. Det finns alltid tusentals människor som känner samma i just det här ögonblicket. Fast oftast känns det inte alls så. Vi känner oss helt ensamma i våra upplevelser och upplever dem fullständigt personliga. Ur ett perspektiv kan vi aldrig fullt förstå eller sätta oss in i någon annans upplevelser och ur ett annat perspektiv känner vi helt igen dem. Vi kanske inte känner igen historien. Vi kanske inte har riktigt samma program när det gäller hur vi tolkar och hanterar våra upplevelser. Men vi har alla upplevt något som vi beskriver som förtvivlan, sorg och skuld. Det som gör att upplevelserna känns personliga är att vi kopplar dem till en personlig historia. I det ögonblick vi låter dem vara utan att fokusera på beskrivningarna är de bara upplevelser – som de är.

 

Skuld är en beskrivning som jag känner väl. Både att jag själv kände skuld för att inte ha varit det bästa/gjort det rätta och att jag också försökte skuldbelägga andra. Det var ett spel min mamma och jag spelade under många år. Jag betonade tankar om vad hon borde/inte borde göra, tänka, säga och känna. Jag upplevde också att hon gav mig skuld hela tiden. Klagade, kritiserade, rättade. Det märkliga var att när jag inte längre upplevde henne/mig själv som fel upptäckte jag att hon inte heller upplevde mig som fel. En dag kunde jag inte ens komma ihåg vad var som hade varit så jobbigt. Jag förstår att det blev så enkelt för henne att vara med mig när jag var avslappnad och naturlig med henne. Hon ville hela tiden bli uppskattad, känna sig omtyckt och viktig. Vilket hon gjorde när jag inte längre hade en ”personlig” agenda vid våra möten. Hon kunde mer slappna av och vara i kontakt med sin egen inre okejhet.

De flesta har tränats att tro att om jag känner mig skyldig så hindrar det mig från att agera på ett negativt sätt igen. I stället verkar det fungera precis tvärtom. Jag kommer ihåg en klient som, för många år sedan, hade otroliga skuldkänslor för att hon gett sin son en örfil. Hon fortsatte att fokusera på dessa upplevelser – ge dem näring – eftersom hon trodde att hon annars skulle göra om samma sak. När hon undersökte lite noggrannare upptäckte hon att risken för att hon skulle ge sin son en örfil var störst ju sämre hon mådde. Ju mer hon betonade skuldkänslorna desto sämre mådde hon. Det blev tydligt för henne att när hon väl insett att hon verkligen inte ville göra om det, tagit ansvar för den handlingen, var det bästa hon kunde göra att slappna av och inte följa med i historien kring skuld. Där var hon som starkast, klokast och hade den minsta sannolikheten att reagera överilat igen – vara den mamma hon hela tiden ville vara.

I mitt fall ser jag hur skuld har dykt upp eftersom det är så mitt system tränats att reagera i olika situationer. Ibland är den inte förankrad i något jag gjort. Den är endast en tolkning av verkligheten utifrån tidigare mönster. Då kan jag bara slappna av i det ögonblicket och låta alla kroppssensationer vara som de är. Jag behöver inte fortsätta att ge historien näring genom fler reflektioner, analyser och funderingar. Reaktionen behövs inte, är inte relevant när jag låter allt vara som det är. Om det är skuld efter handlingar som jag ångrar tar jag ansvar genom att be om förlåtelse, släppa historien och därigenom skapa förutsättningar för att inte upprepa den. Vi gör alla så gott vi kan utifrån de förutsättningar vi har. Det gör livet enklare att inse det.

Vi skapar den här världen tillsammans – ett ögonblick i taget. Min största gåva är bejaka det lugn och den fridfullhet som alltid är min bas och kärna.

 

Share