Mina två sista dagar i Cork blev två vackra och varma försommardagar. I förrgår gick vi en härlig promenad ner till stadskärnan. Längs med floden har man byggt långa bryggor där man kan sitta och fika. Vi satt där en längre stund. Det var så mysigt! Vi träffade en vän, tog en drink och såg Vincent utforska platsen. Han är en lätt kille att ha med sig. Nöjd med det som erbjuds. Allting är värt att utforska och upptäcka. Han lever självklart och naturligt devisen: Låt allt vara som det är! D v s gråt ena sekunden, nästa något helt annat. Spontant och enkelt. En så tydlig öppen nyfikenhet på vad livet har att erbjuda.
Igår gick vi till Fitzgerald´s Park. Vi matade ankor, var på lekplats med många andra barn – många rödhåriga – och njöt av den skira grönskan. Sedan gick vi och åt på en restaurant nere i centrum. När jag läste menyn kom jag att tänka på hur vi svenskar mest verkar vilja äta svenskt kött. På Irland finns nästan inget annat kött än irländskt. Precis som vi i Sverige som helst håller oss till det inhemska köttet, tycker man här också att det är säkrast och bäst. Det är inte tillåtet på Irland att servera t ex hamburgare om de inte är genomstekta. Biffar kan man däremot få stekt som man vill. Ännu ett exempel på hur olika världen ser ut genom våra olika glasögon. Vi är tränade att uppleva avslappning med det som är hemtamt och invant. Ändå är förändring det enda vi kan vara säkra på. Det enda som livet garanterar – ögonblick för ögonblick.
På vår promenad från Fitzgerald´s Park såg vi sex killar som spelade den irländska bollsporten hurling. Det är tydligen världens snabbaste spel på gräs och lär vara över 3000 år gammalt. Det är ett av de tradtionella gaeliska spelen, där ett annat är gaelisk fotboll. De har vissa likheter. Som t ex den stora bollplanen, antalet spelare och hel del av termonolgin. Spelarna använder klubbor av trä som kallas ”hurlies” för att slå den lilla hårda bollen i mål. Vill de bära bollen längre än fyra steg måste de balansera eller studsa bollen på sin hurly. Det ser otroligt ut när de kommer i full fart med bollen på hurlien. De använder – märkligt nog – inga andra skydd än en hjälm. Det ser väldigt spännande ut. De lokala matcherna kommenteras bara på iriska. Världsmästerskapen däremot på engelska. Här är en kort video som beskriver och visar lite av hurling.
Jag la plötsligt märke till tankar om min mamma en dag här. Det var som om jag var som min mamma var med sina barnbarn. En lite märklig upplevelse. Ur det perspektivet verkade det som om jag lärt mig att vara farmor från min mamma. Det är sällan minnen dyker upp på det sättet nuförtiden. Det är skönt att kunna bara uppleva dem utan att försöka tolka, förstå eller analysera.
Resan hem gick smidigt och var så avkopplande och njutbar. Det är så skönt kravlöst att resa. Inget att göra annat än att ta sig från A till B. Det enda som inte riktigt följde tidtabellen var att tåget tog 1,5 timmar mellan Kastrup och Lund. (Lite mer tid än det brukar ta mellan Kastrup och Hässleholm). Tydligen spänningsfel. Mer tid att landa, kolla mejls, Facebook m m. Riktigt skönt det med. Som tur var hade jag av misstag köpt en biljett i 1:a klass så det var lugnt och gott om plats. Tänkte inte på att priset var i danska kronor utan köpte den biljetten som kostade lika mycket som på nervägen. Bingo just idag!
Så är jag åter tillbaka och gläder mig åt att ännu en gång få uppleva vårens framsteg. Jag kan inte låta bli att lägga upp ett par bilder till på älsklingen Vincent! 
Vincent med sin pappa
More from Cork
My last two days in Cork were beautiful and warm. The day before yesterday we went for a lovely walk down to the city center. Along the river they have built long docks where you can sit and snack. We sat there for a while. It was so cozy! We met a friend, took a drink and saw Vincent explore the site. He’s an easy guy to have around. Happy with what is on offer. Everything is worth exploring and discovering. He lives unquestionably the motto: Let everything be as it is! That means crying one second and smiling the next. Spontaneous and simple. A open curiosity to everything life has to offer.
Yesterday we went to Fitzgerald’s Park. We fed the ducks, visited the playground with other children – many redheads – and enjoyed the delicate greenery. Then we went and ate at a restaurant downtown. When I read the menu, I came to think about how we Swedes most seem to want to eat Swedish meat. Irish are the same. In Ireland there is hardly any other meat than Irish. They believe that their meat is the best and safest just as we do here in Sweden. (In Ireland it is not allowed to serve meat such as hamburgers unless they are fully cooked. You can however get your steaks in whatever way you prefer.) Yet another example of how different the world looks through our various cultural glasses. We are trained to be relaxed with what is homely and habitual. Yet, change is the only thing we can be sure of. The only thing that life guarantees – moment by moment.
On our walk from Fitzgerald’s Park, we saw six guys playing the Irish sport of hurling ball. It is apparently the world’s fastest game on grass and is said to be over 3000 years old. It is one of the traditional Gaelic games, where another is Gaelic football. They have some similarities. For example, the large ball field, the number of players and lot of the terminology. Players use sticks of wood called “hurlies” to turn the small hard ball into the goal. If they carry the ball for more than four steps, they must balance or bounce the ball on the hurly. It looks incredible when a player is going at full speed with the ball on the hurly. They use – oddly enough – no protection other than a helmet. It looks very exciting. Local matches are commented on only in Irish. World Championship in English. Here is a short video describing and showing a bit of hurling.
One of the days here I suddenly noticed thoughts about my mom. It was as if I was the same way with my grandchild as she was with her grandchildren. A slightly strange experience. From that perspective, it seemed as though I have learned to be a grandmother from my mother. It is rarely memories pop up that way nowadays. It’s nice to be able to just experience them without trying to interpret, understand or analyze.
The trip home went smoothly and was so relaxing and enjoyable. It is so nice and undemanding to travel. Nothing to do but to get from A to B. The only thing that does not quite follow the schedule was that the train took 1.5 hours between Copenhagen and Lund. (A little more time than it usually takes between Kastrup and Hässleholmsvägen). Apparently voltage failure. More time to land, check mejls, Facebook, etc. Really nice. Luckily I accidentally bought a ticket in 1st class so it was quiet and plenty of space. I did not think about the fact that the price was in Danish kroner and bought the ticket, which cost as much as on the way down. Today that turned out to be a lucky stroke!
So I am back again and am delighted to once again experience the spring advances. I can not help but add a few pictures of the beloved Vincent!