Det är så fruktansvärt det som har hänt i Paris. Som drabbar så många familjer. Ofattbart. Samtidigt läser jag om terrordådet i Kenya som dödade 148 personer. Det ligger längre bort och får inte lika mycket utrymme. Varje sekund drabbas någon av djup sorg. Varje sekund förlorar någon familj en älskad anhörig. Det är livets premisser. Men terrorn känns på ett annat sätt. Det skapar så mycket rädsla. Det ovissa, okontrollerbara skrämmer alltid. Det extrema, fanatism likaså. Vad kan jag göra?

För mig är det allra viktigast att göra vad jag kan för att inte låta terror, rädsla och hat ta över det här systemet, mig. Att känna igen varandet som jag är som öppet, kärleksfullt, lugnt och utan rädsla är det allra kraftfullaste och viktigaste. Vi hör alla ihop, är sammanlänkade. Är ett och samma varande som uttrycks i och som oss alla. Hur jag förhåller mig till det som sker påverkar. Det kanske inte märks. Men det påverkar. Ju fler vi är som håller fokus på vår alltid närvarande kärlek och kraft desto större blir effekten.

Dessutom kommer de allra klokaste, kraftfullaste och mest effektiva handlingarna ur detta igenkännande och fokus. Det är när balans är uppenbar som jag vet vad jag kan bidra med för allas bästa ögonblick för ögonblick. 

För att kunna känna igen min inneboende stabilitet behöver jag tillåta känslorna att vara som de är. Om jag är rädd för och undviker – oftast kanske jag inte är medveten om det – så blir resultatet motstånd och spänning. Förutsättningar för aggression och hat. Att inte titta bort, distrahera sig med något – utan uppleva smärtan som finns när jag ser vad som händer i Paris, när jag tänker på familjernas sorg och förtvivlan,  upplever rädslan för vad det här innebär – är nyckeln. Att inte fokusera på historierna om vad det innebär för världen, framtiden, bakgrunden utan om och om igen utforska, uppleva kroppssensationerna som vi kallar känslor när de kopplas ihop med tankar, är det som ger mig tillgång till min inre klokhet, vägledning, sanning, empati, omsorg, kärlek. Inte tycka synd om, dramatisera eller överdriva. Bara naket uppleva det som är i mig just nu som det är. Det är så oerhört kraftfullt. Att ställa frågan: “Hur känns det i mig just nu?” “Kan jag säga “ja” till det som är precis så som det är just nu?” Eller kanske: “Kan jag säga “ja” till mitt “nej” i det här ögonblicket?” Och vi gör alla så gott vi kan. Den/de handlingar som kommer ut av detta är oförutsägbara, men smartare än de reaktioner som triggas av motstånd och rädsla.

Det handlar alltså inte om att inte vara rädd. Det handlar om hur jag är med rädslan!

Tycker att den här videon med Russel Brand är så bra.

 

Paris

What happened in Paris on Friday is really terrible. It affects so many families. Unimaginable. At the same time, I read about the terror attacks in Kenya that killed 148 people last week. This is further away and do not get as much space in media (including social media). Every second someone is hit by deep sadness. Every second, a family loses a beloved member. It is life’s premises. But terror feels differently. It creates so much fear. What is uncertain, uncontrollable always scares us. The extreme, fanaticism  as well. What can I do?

For me it is very important to do what I can to not let terror, fear and hatred take over this system, me. To recognize the Being that I am,  open, loving, peaceful and without fear  -is the most powerful and important. We all belong together, are linterconnected and interdependent. We are one and the same Being embodied in and as all of us. How I relate to what is happening has an influence. It may not be noticeable. But it does affect. The more we keep the focus on our ever-present love and power, the greater the effect on the whole.

In addition, the wisest, most powerful and most efficient actions come from this recognition and focus. It is when the balance is obvious that I know what I can contribute for the common good moment to moment. It all starts by being of benefit to myself, by recognizing peace in and as me.

To be able to recognize my inherent stability I need to let the emotions to be as they are. If I am afraid of and avoid – usually I might not be aware of it – the result is resistance and tension. Prerequisites for aggression and hatred. Not to look away, not to distract myself with something – rather experience the pain that is here when I see what is happening in Paris, when I think of the families’ grief and despair, the fear – is key. Not to focus on the stories of what it means for the world, the future, the background, instead again and again explore, and experience the body sensations we call emotions when joined with thoughts,  is what gives me access to my inner wisdom, guidance, truth, empathy , care, love. Not pity, drama or exaggeration. Just nakedly experiencing what is in me right now as it is. It is so incredibly powerful. To ask the question: “How does it feel to me right now?” “Can I say” yes “to that which is, just the way it is right now?” Or maybe: “Can I say “yes” to my “no” at this moment?” And we all do the best we can. Whatever action that comes forth from this is unpredictable, but more wise than any reaction that is triggered by resistance and fear.

So it is not about not being afraid. It is how I am with this fear.

I really like this video with Russel Brand!

Share