I mitt liv har retreater haft en stor del. Jag upptäckte tysta retreater i mitten av 90-talet. Många har frågat hur en sådan som jag kan vara i tyst retreat. Kanske var det precis för att jag har den personlighet jag har som tystnaden var så kraftfull och vilsam. Min personlighet är bl a intensiv, pratglad och aktiv. Jag blev själv förvånad första gången jag var i tystnad lite längre tid hur otroligt skönt jag tyckte att det var.

Med det inte sagt att alla tysta retreater har varit vilsamma, sköna och behagliga hela tiden. När möjligheterna till flykt via samtal, böcker, tv är begränsade kan allt möjligt visa sig som ”jag” annars kanske hade lyckats hålla undan. Jag varit i retreater då tårarna har runnit mest hela tiden. Andra gånger har jag gått arga promenader i skogen, kilometer efter kilometer. Och de flesta gångerna har det varit ljuvligt stilla blandat med stunder av rastlöshet, sinnesattacker och starka kroppssensationer.

Eftersom jag drev en meditationsgård med tysta retreater under fem år har jag också sett hur det är för många andra. Det började ofta med en eller ett par dagar av sökande efter något att göra och massor av tankar. Sakta lugnade det sig för de flesta. Sista dagen ville ingen åka hem. De kände att det var det bästa de hade gjort. De älskade att äta i tystnad och upptäcka hur gott maten smakar då, hur mycket värme och omtänksamhet om sig själv och de andra som vaknade, hur mycket lugnare sinnet var. Här kan du läsa en artikel från 2001 från tidskriften Må Bra och journalisten Mia Berg som hon skrev efter en retreat på Solåsen Meditationsgård (min gård).

Tydligen har retreat varit en viktig del av min resa. Eftersom det är så det blev. På den tiden trodde jag också att det genom alla dessa retreater och allt annat jag gjorde skulle komma en dag då sinnet var stilla och i princip utan tankar. I alla fall inga jobbiga tankar. Som om det fanns ett slut att nå till. Då det var klart. Då ”jag” var färdig. Som att målet var att bara ha vissa upplevelser, vissa tankar, vissa känslor. Och att vägen dit var att låta allt vara som det var.

Efter fem – sex veckors tystnad i Indien kändes sinnet också otroligt balanserat och lugnt. Det var så vilsamt att vara Eva. Och några dagar efter hemkomsten var allt likadant som innan jag åkte. Sinnet var lika aktivt, analyserande och ibland rent ut sagt kaotiskt. Att försöka kontrollera sinnet förstod jag snart inte funkade.

Jag var väldigt glad och tacksam när jag träffade på Balanced View 2007 och insåg att jag kunde låta sinnet vara som det var. Att det inte var genom att förändra sinnet som jag skulle hitta ett stabilt välbefinnande utan att det i stället handlade om att välja att inte fokusera på innehållet i sinnet.

När jag slutade som lärare inom Balanced View för drygt två år sedan gick livet naturligt i retreat. Inget jag valde eller hade synpunkter på. Efter några år av otrolig intensitet och aktivitet stannade allting upp. I stället för att vakna till 100 mejl som skulle besvaras inom 24 timmar hade jag kanske fem mejl – varav två var spam. En otrolig kontrast. Jag var nog fundersam över hur det skulle bli. Det var härligt att upptäcka att det var precis lika okej. Skönt att veta att jag mår lika bra när jag har massor av sociala kontakter och är upptagen mest hela tiden som när jag oftast är ensam och inte har så mycket som jag måste göra. Det är att inte vara omständighetsberoende och det känns enormt befriande.

Dessutom flyttade jag från Båstad till en plats nära Balanced View Centret för att vara nära alla vänner där. Nu bor jag nära Centret, har ingen kontakt med Centret och känner i princip ingen där jag bor. Det var något jag var rädd för när jag flyttade hit. Tänk om något händer med Centret. Då bor jag här – in the middle of nowhere – utan anledning. Jag saknar människorna, vännerna och jag älskar att bo här ändå. Märkligt nog. Älskar mitt lilla hus, naturen, stillheten och friden här. Precis som jag säkert skulle älska någon annan plats jag flyttade till om det var det som hände. Å, så skönt!

När jag läser artikeln från Må Bra blir jag lite förundrad över hur jag redan då visste, pratade med gruppen om, att det handlar om att låta det som är vara som det är. (Fast jag sa mycket som jag inte skulle säga idag också förstås. Som att vi ska vara i nuet – som om det fanns något annat.) Så klart vet vi alla instinktivt värdet av att låta allting vara som det är. Jag kunde bara inte det på den tiden. Jag kan det mer i dag.  Trots att vi alltid är det vi är och att alltid allting är som det är så verkar livet kontinuerligt ge oss möjligheter att i allt större utsträckning låta livet leva oss precis som det är. Det verkar aldrig ta slut. En kontinuerligt växande självklarhet i att leva livet fullt ut som denna kropp/sinne i vetskapen om vem vi är bortom denna funktion. En alltmer igenkänd intimitet med det här ögonblicket precis som det är. När det är uppenbart hur alla ord, idéer och trossystem är legobitar utan substans på livets förunderliga lekplats får leken levas friare, öppnare, intimare.

Nu undrar jag om min två åriga retreat kanske närmar sig sitt slut. Det känns så. Fast vad det innebär har jag ingen aning om. Inga synpunkter på heller. Det behöver jag ju inte ha. Det visar sig med automatik. Med trumpetande fanfarer eller nästan ljudlösa viskningar. Så spännande!

 

Are my days in retreat soon over?

In my life retreats have played a major role . I discovered silent retreats in the mid 90s. Many have asked how someone like me can be in silent retreat . Maybe it was exactly because I have this personality that I found the silence so powerful and restful. My personality is, among other things, intense, talkative and active. I myself was surprised the first time I was in silence a little longer how incredibly beautiful I thought it was .

With that said not all silent retreats have been restful , comfortable and pleasant at all times. When opportunities to escape through conversations, books, television are limited , lots of things show themselves that ” I ” might otherwise have been able to keep away. I have been to retreats when tears have flowed most of the time . Other times I have gone on angry walks in the woods, for miles . And most times , it has been delightfully calm mixed with moments of restlessness, mental attacks and strong body sensations.

Since I ran a retreat center with silent retreats for five years, I have also seen how it is for many others. It often started with one or two days of searching for something to do and lots of thoughts. Slowly it calmed down for most. The last day nobody wanted to go home. They felt it was the best they had ever done. They loved to eat in silence and discover how good food tastes then, how much warmth and caring that arises about themselves and the others, how much calmer the mind was . Here you can read an article from 2001 from the magazine Må Bra, Feel Good and journalist Mia Berg which she wrote after a retreat at Solåsen Meditationsgård (my place).

Apparently, the retreat was an important part of my journey. Because that’s how it turned out. At that time I thought that, through all these retreats and everything else I did, there would come a day when the mind was still, with hardly any thoughts. In all cases, no troubling thoughts. As if there was an end to reach. When it was finished. When ” I ” was done. As if the goal was to just have certain experiences, certain thoughts, certain emotions. And that I would reach that goal by letting everything be as it was.

After five – six weeks of silence in India the mind did feel incredibly balanced and calm. It was so restful to be Eva. And a few days after returning home , everything was the same as before I left. The mind was as active , analytical and sometimes downright chaotic. Trying to control the mind , I finally understood would not work.

I was very happy and grateful when I met Balanced View in 2007 and realized that I could let the mind be as it was. That it was not by changing the mind that I would find a stable well-being but that it instead was a matter of choosing not to focus on the contents of the mind.

When I quit being a trainer in Balanced View just over two years ago, life naturally went in retreat mode. Nothing I chose or had opions about. After a few years of incredible intensity and activity  everything simply stopped . Instead of waking up to 100 e-mails to be answered within 24 hours I had maybe five emails – two of which were spam. An incredible contrast. I guess I was concerned with how it would be. It was delightful to discover that it was just as okay. Good to know that I am as good if I have lots of social contacts and am busy most of the time as when I am mostly alone and do not have as much that need to be done. It is to be circumstance independent and it feels enormously liberating.

Furthermore, I moved from Båstad to a place near the Balanced View Center to be near all the friends there. Now I still live near the Center, have no contact with the Center and know basically no one where I live. It was something I was afraid of when I moved here. What if something happens to the Centre. Then I would be living here – in the middle of nowhere – for no reason. I miss the people, the friends and yet  I love living here. Oddly enough. Love my little house, nature, the tranquility and peace here. Just as I would surely love any place I moved to if it just so happened. Oh, so nice!

When I read the article mentioned above I am a bit amazed at how I already knew, talked with the group about , that it is all about letting what is be as it is . ( Though I also said many things I would not say today too, of course. As for instance to be in the moment – as if there was anywhere else to be.) Of course, we all know instinctively the value of letting everything be as it is . I just could not do it at that time . I do it more today. Even though we always are who we are and everything is always as it is, life seems to continually give us opportunities to increasingly let life live us just as it is . It seems to never end . A continuously growing natural part of living life to the fullest as this body / mind in the knowledge of who we are beyond this function. An increasingly recognized intimacy with this moment just as it is . When it is obvious how all the words, ideas and belief systems are Lego pieces without substance in life’s wondrous playground the game can be lived freer, more openly, more intimately.

Now I wonder if my two year long retreat might be approaching its end. It feels like that. Though what that means , I have no idea . No opions of either. I do not need to have that. It appears automatically. With the trumpeting fanfare or virtually silent whispers. So exciting!

Share