Livet som det är

April 8, 2017
by admin
0 comments

Ut ur min bekvämlighetszon

Det är dags! Dags att utmana mig själv och ta några steg ut ur min bekvämlighetszon. Jag har de senaste åren levt som i en ständig retreat från världen. Bott ute i mitt underbara hus mitt i naturen där jag inte känner någon, inte umgås med någon i min närhet. Mitt umgänge sker över skype, telefon och genom enstaka besök ute i samhället. Det har varit helt perfekt. Min hälsa är inte optimal och efter några mycket intensiva år har det varit välgörande att gå i en helt annan lunk, ha ett mycket långsammare tempo.

En dag i höstas vaknade jag och visste att det var dags. Dags att sälja huset och flytta. Dags att avsluta den här fasen i livet och öppet och frimodigt gå in i nästa. Vad den än kommer att erbjuda. Min intention är att möta allt som ännu inte har mötts i mig. Att i allt högre utsträcking vara med allting precis som det är. Livet samarbetar så bra med våra innersta intentioner. Allt det jag möter ger mig just denna möjlighet.

Härifrån flyttar jag!

Intention och mål är inte samma sak. Att ha ett mål är att vilja nå ett visst resultat. En intention handlar mer om att klargöra det som är viktigast i mitt liv. Att låta mitt allra innersta vetande tydliggöra mina prioriteringar. Först behöver vi kanske se vad våra intentioner har varit. De omedvetna, inlärda, programmerade intentioner som lätt styr oss innan vi blir medvetna om dem och kan göra andra val. Det är ju inte så att jag tidigare inte har haft någon intention. Jag har bara inte varit medveten om vad som har påverkat mina val och beslut. Nästa steg är att bli klar över vad min mest sanna intention faktiskt är och vilka förändringar det innebär i mitt liv att sätta den först. Hur skulle jag leva mitt liv om det var helt i linje med min mest autentiska intention?

Det är lite där jag är. Jag har sett hur mina val i livet har styrts av omedvetna intentioner – trossystem och idéer om vad som är viktigt i stället för att verkligen fråga mig själv om det stämmer. Är det just att vara på det här sättet som är det mest sanna för mig? Är det här sättet att prioritera i livet det som mest stödjer det mitt innersta längtar efter. Jag upptäckte att mycket av min tid gick till sådan som inte var i linje med det som jag faktiskt tycker är viktigast. Det är där det här med bekvämlighetszon kommer in. Det är så lätt att låta vanans makt styra. Gå genom livet i sina tofflor i stället för att ha vandrarkänglor på lite oftare. Tofflor är sköna och bekväma, men inomhus i tofflorna ser jag inte horisonten lika tydligt och klart.

Det här är ett högst personligt val. Det betyder inte att det jag skriver här är allmängiltigt eller gäller någon annan. För mig känns detta sant. Det är så klart också lite läskigt. Jag älskar verkligen mitt lilla fina hus. Det är fantastiskt att få bo mitt i naturen, att få uppleva naturen även inifrån huset. Det är ett hus där inne och ute är fullt integrerat. Det är ljust, rymligt, vilsamt och lättskött. Den här gången ska jag inte skaffa något nytt boende innan jag har sålt detta. Vid två tillfällen har jag gjort det och då stått med två hus i flera månader – med allt vad det innebär av extra kostnader och arbete. Det känns helt rätt att göra så och också osäkert så klart.

Närmare den här stranden flyttar jag!

Jag kommer att leta nytt boende närmare havet i Ängelholms/Bjäretrakten. Här är nära till motorvägen och större orter för arbete. Jag har flera vänner i trakten och jag bara älskar ljuset här och närheten till havet. Det kommer att bli kanon! Jag vill ha ett boende som inte kräver så mycket arbete, som gör det lätt att tömma kylen, låsa dörren och åka iväg några månader. En frihet till ökad rörlighet. Det behöver också vara mycket billigare. Jag är s k fattigpensionär och det innebär att jag behöver pengar att dryga ut den minimala pensionen den dag jag inte kan arbeta längre. Förhoppningsvis långt borta i tiden. Fortfarande vill jag bo nära naturen och ha någon form av markkontakt. En pytteliten uteplats/trädgård hade varit fint. Vi får se var jag hamnar.

Här är en länk till mitt hus om du känner någon som vill flytta ut i naturen, 5 km från motorvägen.

https://www.hemnet.se/bostad/villa-4rum-markaryds-kommun-hannabad-1375-11311035

Out of my comfort zone!

It’s time! Time to challenge myself and take a few steps out of my comfort zone. I have in recent years been living in a permanent retreat from the world. Lived out in my lovely house in the middle of nature where I do not know anyone, do not socialize with anyone close to where I live. My social life takes place over Skype, telephone, and through occasional visits outside my area. This has been absolutely perfect. My health is not optimal, and after some very intense years, it has been beneficial to have a much slower pace.

One day last fall, I woke up and knew it was time. Time to sell ,my house and move. Time to end this period of my life and openly and boldly go into the next. Whatever it will offer. My intention is to meet everything that has not yet been met. To increasingly be with everything just as it is. Life is collaborating so well with our innermost intentions. All that I meet gives me just this opportunity.

This is what I will move from.

Intention and goal are not the same. Having a goal is to want to reach a certain result. An intention is more about clarifying what is most important in my life. To allow my innermost knowing of my priorities to come forth. First, we need maybe to see what our intentions were. The unconscious, learned, programmed intentions easily control us before we become aware of them and can make other conscious choices. It is not as if I did not have an intention before. I was just aware of what influenced my choices and decisions. The next step is to become clear about what my most true intentions actually are and what changes it means in my life to put this first. How would I live my life if it was completely in line with my most authentic intention?

This is somehow where I am. I have seen how my choices in life has been ruled by unconscious intentions – belief systems and ideas about what is important instead to really ask myself if it is really true for me. Is it right to be in this way that it is most true for me? Is this the way to prioritize in life that most supports it my innermost longing. I found that a lot of my time was spent in ways that were not in line with what I actually know is most important. That’s where this comes in about the comfort zone. It is so easy to let the force of habit control. Go through life in slippers instead of having my walking boots on a little more often. Slippers are comfortable, but don´t allow for me to see the horizon as often and clearly.

This is a very personal choice. It does not mean that what I write here is universal and applies to anyone else. To me this is true. It is of course also a little scary. I really love my little nice house. It is fantastic to stay in the middle of nature, to experience nature even inside the house. It is a house where inside and outside are fully integrated. It is bright, spacious, restful and easy. This time I will not get anything new accommodation before I sell this one. On two occasions I have done it, and then stood with two houses for several months – with all that entails extra costs and work. It feels right to do so and also uncertain course.

This is the beach I will move closer to.

I will look at new accommodation closer to the sea in the Ängelholm / Bjäre region. It is close to the motorway and has easy access to major towns for work. I have several friends in the neighborhood and I just love the light here and the proximity to the sea. It will be great! I want an accommodation that does not require much work, which makes it easy to empty the fridge, lock the door and leave for a few months. A freedom to be more mobile. It also has to be much cheaper. I have very low retirement pension and need some money to support myself when I cannot work any more. Hopefully in a very long time. I still want to live close to nature and have some kind of contact with the ground. A tiny patio/garden would be great. Let´s see where I end up.

This is a link to my house that is now for sale.

https://www.hemnet.se/bostad/villa-4rum-markaryds-kommun-hannabad-1375-11311035

March 6, 2017
by admin
2 Comments

På väg mot Sverige

Vaknar till ännu en underbar morgon i paradiset. Den sista för den här gången. I eftermiddag åker jag till Chennai, bor en natt på hotell nära flygplatsen och flyger sedan hem imorgon. Det känns helt naturligt och fint. Sinnet är bra med det. Det ställer in sig på det som ska ske och då känns det självklart.

De här dagarna vid havet har varit så värdefulla. Processen har fortsatt. Det har funnits tid att meditera, läsa och att lyssna på Sat Shree vid poolkanten. Kroppen har fått slappna av. Allt har fått utrymme att integreras. Dessutom har det varit mycket njutbart.

I går åkte vi till Pondicherry, 20 minuter med riksha. Besökte Sri Aurobindos och the Mother´s ashram. Deras samadhi, gravar, är där. Vi passade också på att promenera lite i den franska kvarteren. Fika på ett kafé (Le café) som låg precis vid strandkanten och besökte affären FabIndia. Den som har mycket indiskt som vi västerlänningar kan gilla.

Stranden där vi bor har nästan aldrig några badande. Lite märkligt kan tyckas. Man får vara försiktig när man badar. Det är strömt och stora vågor. När man kommer upp känns det som om man har halva stranden med sig innanför baddräkten. Men det är det värt. Däremot är det gott om fiskare. De har två sorters båtar. En som är helt platt. Den står de upp i när de fiskar.

Det är rätt ställe att äta fisk på här. Pinfärska. Här är den italienske ägaren till vårt guest house med morgonens fiskinköp. Som vegan blir det dock andra godsaker. Ingen brist på det heller.

Igår hamnade vi hos en man med en passion. En passion för glass. En indisk man som åkt till Italien för att lära sig allt som finns att lära sig om att göra glass. Han gick på glassuniversitetet i Bologna. Tog med sig in kunskap och passion och öppnade en fin gelateria i Auroville. Il Cono (struten). Glassen är fantastiskt god och två skopor kostar som en hel middag här, d v s 40 kr. Han berättar stolt att den ena glassen kommer från Piemonte, den andra från Sicilien. Roligt att det går att skapa ett liv runt sin passion.

På vägen hem såg vi en begravningsprocession. Det måste ha varit någon prominent person som dött. Mycket blommor, fyrverkerier, människor. Han/hon låg invirad i typ ett vitt lakan på en blomsterprydd vagn. Lite senare ser vi att det ryker utanför vårt guesthouse, på vägen mot stranden. När vi går dit ser vi att det är bålet där den här personen kremeras. Det står bara ett par personer kvar. Jag kommer ihåg från när jag sett detta i Pune att de kommer tillbaka dagen efter, samlar ihop askan och strör den över vattnet. Kanske likadant här. Mycket naturligt och avdramatiserat i alla fall. För de flesta här går själen vidare och man lämnar kroppen som ett skal som har varit nödvändigt för utveckling.

Vid trappan till mitt rum finns en liten damm där det växer lotusblommor. Tänker alltidpå talesättet “In the world, but not of the world”. Så är det med oss människor. Vi lever i den här världen. Den är verklig för oss. Och ändå är vi inte av den här världen. Att ha det här perspektivet i vardagen tror jag ger balans och frihet. Frihet att vara närvarande, levande mitt i livet utan fokus på sinnets tolkningar att det borde vara annorlunda. Jag är så tacksam för den här resan och allt den har givit mig! Kanske återkommer jag till det när jag väl har kommit hem. Jag vill också tacka dig som har följt mig under tiden! <3

On my way to Sweden

Waking up to yet another beautiful morning in paradise. The last one this time. In the afternoon I will go to Chennai, stay one night in a hotel near the airport and then fly home tomorrow. It feels completely natural and fine. The mind is great with that. It focuses on what has been decided and then it feels obvious.

These days by the ocean have been so valuable. The process has continued. There has been time to meditate, read and listen to Sat Shree by the pool. The body is relaxed. Everything has been given the space to be integrated. Moreover, it has been very pleasurable.

The day before yesterday we went to Pondicherry, 20 minutes by rickshaw. Visited Sri Aurobindo´s and the Mother’s ashram. Their samadhis (graves) are there. We also took the opportunity to walk a little in the French Quarters. Breakfast at a cafe (Le cafe) which was right on the water fron and visited the store Fabindia. The store that has much Indian things that we Westerners may like.

The beach where we live almost never have any bathers. Seems a bit strange. One must be careful when swimming. There are strong currents and big waves. When coming up, it feels like you have half the beach inside the swimsuit. But it’s worth it. However there are plenty of fishermen. They have two kinds of boats. One that is flat. It is the top of where they fish.

It is the right place to eat fish in here. The freshest. Here is the Italian owner of our guesthouse with the morning fish purchases. As a vegan, I turn to other goodies. No shortage of that either.

Yesterday we ended up meeting a man with a passion. A passion for ice cream. An Indian man who had traveled to Italy to learn everything there is to learn about making ice cream. He went to the icecream university of Bologna. Brought that knowledge and passion and opened a nice gelateria in Auroville. Il Cono (the cone). The ice cream is really good and two scoops cost as a full dinner here, that is, 40 SEK. He says proudly that one of the ice creams comes from Piedmont, the other from Sicily. Wonderful that it is possible to create a life around your passion.

On the way home we saw a funeral procession. It must have been a prominent person who died. Lots of flowers, fireworks, people. He / she was wrapped in a white sheet on a flower-filled wagon. A little later, we see that there is smoke outside our guesthouse, on the way to the beach. When we go there we see that it is the the burning ghat where this person is cremated. There are only a few people left. I remember from when I have seen this in Poona that they come back the following day, gather the ashes and sprinkle them over the water. Perhaps the same here. Very natural and undramatic in all cases.

At the stairs to my room there is a small pond where there are lotus flowers. Always reminds me of the saying, “In the world, but not of the world”. So it is with us humans. We live in this world. It is real to us. And yet we are not of this world. Having this perspective in everyday life, I think gives balance and freedom. Freedom to be present, live my life fully without focusing on the mind’s interpretation that things should be different.

I am so grateful for this journey and all it has given me! Maybe I will return to what that is when I get home. I also want to thank you who have followed me this time! <3

March 2, 2017
by admin
0 comments

Havet, Auroville och livet just nu

Retreaten tog slut i tisdags, 28 mars. Så tacksam för många fantastiska dagar! Vi var fyra stycken som åkte till stranden vid Auroville, nära Pondicherry, ca 2,5 timmes bilresa från Tiru. Vi checkade in på ett fint litet guest house som ligger direkt på stranden. Underbart att se havet igen. Det finns pool och enkel restaurang utomhus vid poolen. De odlar alla egna grönsaker själva här. Massor av härliga tomater t ex. Salladerna här är alltså fantastiska.

Jag har ett underbart modernt, nytt rum. Älskar det. Det går visserligen inte att låsa dörren (som är en hel glasvägg mot trädgården och havet). Indien! Här är utsikten från sängen genom glasdörren på tidigt på morgonen. Svårt att se, men det är havet längst bort.

Första dagen åkte jag direkt till själva Auroville eftersom jag skaffat “pass” för att kunna gå in i Matrimandir.

Lite historia: Sri Aurobindo (född 1872) var en politisk ledare och poet i Indien som senare blev en stor visionär, upplyst mästare. Han bodde i Pondicherry. Hans vision handlade om att manifestera mänsklig enhet, att allas direkta upplevelse skulle vara att vi är ett och att utveckla medvetenheten hos oss människor så att vi inte längre fungerade från sinnets personliga horisont utan från ett enat supersinne för världens bästa.

The Mother, Mirra Alfassa, var en fransk kvinna (född 1878) som tidigt hade uppvaknanden och visste att hennes arbete handlade om att arbeta för mänskligheten. Hon flyttade till Sri Aurobindo 1920 och tillsammans byggde de upp ett stort ashram i Pondicherry. Hon blev den manifesterande kraften för hans arbete. Hon anses själv vara en levande manifestering av den gudomliga modern (Shakti, moder jord m m). Efter att Sri Aurobindo lämnat sin kropp 1950 fortsatte The Mother oavbrutet sitt inre arbete för en bättre värld. Jag börjar förstå att vi nog alla har mycket att tacka dessa två avatarer för. Hon dog 1973, 95 år gammal. (http://www.sriaurobindoashram.org)

Hon ville skapa en plats där sökare från hela världen kunde leva ett progressivt liv med att tjäna sanningen i en urban miljö. Det blev Auroville (Gryningsstaden – syftande på gryningen av en ny mänsklig era). “Auroville wants to be a universal town where men and women of all countries are able to live in peace and progressive harmony above all creeds, all politics, religions and nationalities. The purpose is to realize human unity.”

1968 skedde invigningen. Ungdomar från 120 länder lämnade en handfull jord från varje land i en stor urna tillsammans med The Mother´s statuter. Första artikeln lyder:

“Auroville hör inte till någon speciell person. Auroville hör till mänskligheten som helhet. Men för att bo i Auroville behöver man vara den gudomliga medvetenhetens villiga tjänare.” (Auroville belongs to nobody in particular. Auroville belongs to humanity as a whole. But in order to live in Auroville once must be the willing servitor to divine consciousness.)

Auroville är uppbyggd helt genom donationer. Man köpte mark som var som en öken av röd lera. Här har man planterat mer än 2 miljoner träd. Det är så vackert och lummigt.

1971 la man grunden till Matrimandir, den gyllene globen. Då fanns här en entusiastisk grupp med pionjärer. Det mesta är gjort med handkraft eftersom Auroville låg långt ifrån större samhällen med infrastruktur och maskineri. Den är byggd i enlighet med the Mother´s visioner. 1.400 runda plattor klär den yttre sidan. Det tog tid, men till slut kom man på hur man kunde göra med guldet som folk hade skänkt. Man la ett tunt lager 24 karat guld mellan två glasplattor som hettades upp. Allt för hand. Vill du läsa mer om Matrimandir eller se bilder kan du göra det här: http://www.auroville.org/categories/6

Längst upp är en liten öppning för solljuset med en kristall. Ljuset leds ner i den stora pelarsalen. Salen är en rund vit sal med 12 pelare. I mitten kommer ljusstrålen ner och träffar en stor kristall. Rummet används för meditation (eller koncentration som de säger för att inte koppla det till något trossystem.) Golvet är täckt med tjocka vita mattor och alla vi har vita sockor på oss för att inte smutsa ner. Här finns inga symboler, ljus, blommor eller annat som kan associera till en viss religion, nationalitet eller gruppering. Det är ett helt fantastiskt rum att vistas i. Jag kan inte beskriva det. Mycket, mycket stark energi. Detta rena, klara ljus utan någonting som skapar egna tolkningar. Här är man alldeles tyst. Det är inte tillåtet att sjunga mantras eller göra speciella rörelser, typ yoga. Allt för att stärka upplevelsen av enhet.

Man går upp på vita ramper i den stora öppna ytan i globen. Bara det en mycket speciell upplevelse.

Runt den gyllene bollen finns 12 “blomblad” som det ser ut som om bollen kommer ur. Varje del är ett eget mindre meditationsrum med ett speciellt fokus, t ex Existens, Medvetenhet, Perfektion. Runt Matrimandir finns tolv trädgårdar. Var och en skapad för att förmedla en viss känsla. Det hela är verkligen “mindblowing”.

Matrimandirs namn syftar på att detta är ett ställe för manifestering av the Divine Mother principle. Den blev klar 2008. Jag kan bara rekommendera ett besök om du har möjlighet.

Aurovilles center är ett stort banyanträd alldeles i närheten av Matrimandir. Det är gigantiskt. 50 meter i diameter. Många av rötterna är tjocka som mycket gamla träd.

Det som är så speciellt är att det idag är en levande gemenskap med 2.500 medlemmar från många av världens alla länder. Alla beslut fattas gemensamt. Därför blir en del aldrig av. Man arbetar och får typ poäng i betalning som gäller för kost och logi m m. Man har inga religiösa ceremonier som kan verka uteslutande. Allt handlar om enhet. Det är ett intressant experiment som faktiskt verkar fungera! Mycket inspirerande.

Jag ber om ursäkt för att jag inte har kunnat ge en rättvis bild av dessa två fantasiska människor och deras arbete för mänskligheten.

Det är helt underbart att avsluta en oerhört givande och intensiv process med några dagar med stillhet, vila, meditation, bad i pool och hav. Oerhört tacksam för detta innan det bär hem mot Sverige om några dagar. Vi ska göra ett besök i Pondicherry snart och besöka ashramet samt promenera i de franska kvarteren i Pondi.

The ocean, Auroville and life right now

The retreat ended on Tuesday, 28 March. So grateful for many great days! We were four people who went to the beach at Auroville, near Pondicherry, about 2.5 hours drive from Tiru. We checked into a nice little guest house located directly on the beach. Wonderful to see the sea again. There are pool and simple outdoor restaurant by the pool. They grow their own vegetables so the salads are fabulou.

I have a wonderful modern, new room. Love it. Okay, I can´t look the door (which is a whole wall of glass facing the garden and the sea). India! Here is the view from the bed through the glass door in the early morgning. Hard to see, but the ocean is in the back here.

The first day I went straight to Auroville since I had obtained a pass to enter the Matrimandir.

A bit of history: Sri Aurobindo (born 1872) was a political leader and poet in India who later became a great visionary, self-realized master. He lived in Pondicherry. His vision was to manifest human unity, that everyone’s direct experience would be that we are one, and the evolution of consciousness so that we no longer worked from the mind’s personal horizon but from a unified supermind for the benefit of the world.

The Mother, Mirra Alfassa, was a French woman (born in 1878) who had early awakenings and realizations and knew that her work was about working for humanity. She moved to Sri Aurobindo in 1920 and together they built a huge ashram in Pondicherry. She became the manifesting power of his work. She is considered to be a living manifestation of the Divine Mother (Shakti, mother earth, etc.). After Sri Aurobindo left his body in 1950 the Mother continued incessantly her inner and outer work for a better world. I begin to understand that we all have a lot to thank these two avatars for. (Http://www.sriaurobindoashram.org) She died 1973, 95 years old.

She wanted to create a place where visitors from all over the world could live a progressive life to serve the truth in an urban environment. It became Auroville (City of Dawn – the dawn of a new human era). “Auroville wants to be a universal town where men and women of all countries are able to live in peace and progressive harmony above all creeds, all politics, religions and nationalities. The purpose is to realize human unity.”

1968 was the inauguration. Young people from 120 countries submitted a handful of soil from each country in a large urn together with The Mother’s statutes. The first article reads:

“Auroville belongs to nobody in particular. Auroville belongs to humanity as a whole. But in order to live in Auroville one must be the willing servitor to divine consciousness.

Auroville is built entirely through donations. They bought land that was like a desert of red clay. Here they have planted more than 2 million trees. It is so beautiful and lush.

In 1971 the foundation of Matrimandir was made, the golden globe. Then there were an enthusiastic group of pioneers. Most of the work has been done by hand because Auroville was far from larger communities with infrastructure and machinery. It is built in accordance with the Mother’s visions. 1400 round plates dressing the outer side. It took time, but eventually they found out how they could use the gold that people had donated in a way that would keep through hard weather conditions. They put a thin layer of 24 carat gold between two glass plates and then heated them. All by hand. If you are interested in more information and pictures about the Matrimandir go here: http://www.auroville.org/categories/6

At the top is a small opening for the sunlight with a crystal. The light is directed down in the great hall of pillars. The hall is a round white hall with 12 columns. In the Center you see the sun beam come down and hit a big crystal. The room is used for meditation (or concentration as they call it not to link it to any belief system.) The floor is covered with thick white carpets and we all have white socks on us in order to not dirty the carpet. There are no symbols, candles, flowers or other things that can associate to a specific religion, nationality, or group. It is an absolutely fantastic place to be in. I can not describe it. Very, very strong energy. This clean, clear light without anything that creates our own interpretations. Here you are completely silent. It is not allowed to sing mantras, doing pranams or doing special moves, like yoga. All to enhance the experience of oneness.

You walk up on white ramps in the big open space of the globe. Also quite an experience.

Around the golden ball are 12 “petals” that it looks as if the ball comes out. Each piece is its own small meditation room with a special focus, such as Existence, Awareness, Perfection. Around the Matrimandir’s are twelve gardens. Each created to convey a certain state. The whole thing is really “mindblowing”.

Matrimandirs name refers to that this is a place for the manifestation of the Divine Mother Principle. It was finished in 2008. I can only recommend a visit if you have the opportunity.

Aurovilles center is a large banyan trees in the immediate vicinity of the Matrimandir. It’s gigantic. 50 meters in diameter. Many of the roots are thick as very old trees.

What is so special is that today it is a vibrant community with 2,500 members from many of the world’s countries. All decisions are made jointly. Therefore, some never come into being. One works and get credits that then pay for board and lodging, etc- They have no religious ceremonies – that may seem exclusive. It’s all about unity. It is an interesting experiment that actually seems to work! Very inspiring.

I apologize for not being able to give a justifying picture of these two amazing people and their work for humanity.

It’s wonderful to end a very rewarding and intensive process with a few days of peace, rest, meditation, swimming in the pool and ocean. Extremely grateful for this before heading home to Sweden a few days. We will make a visit to Pondicherry soon and visit the ashram and walk in the French Quarter in Pondi before going.

February 22, 2017
by admin
2 Comments

Om att vara i retreat i Indien

Vi har haft några fantastiska dagar. Intensiva och händelserika. I fredags lämnade Sat Shree Tiru. Det blev totalt 37 dagar med honom. Nu fortsätter programmet med tre meditationer om dagen och några möten med våra smågrupper. Sat Shrees fru, Satyamayi är sammanhållande för gruppen. Tanken är att ge tid för integrering. Förra året kom mycket också upp för deltagarna när Sat Shrees starka energi försvann. Förhoppningsvis gör detta övergången tillbaka i vardagen naturligare och enklare.

Vi i Sverige-gruppen har träffats idag igen för att fortsätta att planera för Sat Shrees besök i Sverige i augusti/september 2017. Vi är så glada att han kommer till oss. Det blir både satsanger och två endagars intensiver i Stockholm samt en 6 dagars retreat på Mundekulla. Dessutom kommer han att ha program i England och Holland. Men vi i Sverige har dragit högsta vinsten.

Några tankar från dessa retreatdagar

Det är så uppenbart hur kroppen är nyckeln. Det räcker inte att ha en upplevelse av transcendens. Det som stoppar, blockerar oss från att leva fullt ut sitter i kroppen, i cellerna. Det som inte upplevts fullt ut, som kanske har förträngts eller helt enkelt tänkts på i stället för att känna de fysiska sensationerna håller oss fångna. För att slippa uppleva det vi inte vill uppleva försakar vi ett närvarande liv. Allt är väl. Inget är fel i detta. Det är som det är tills möjligheten finns att göra annorlunda. Vi gör alla så gott vi kan.

Jag kom att tänka på en uppblåst ballong. När tidningspapper klistras på i lager efter lager skapas något som verkar solitt och verkligt. Så är det med oss också. Det jag ser på som Eva finns inte. Men varje historia som klistrats fast har skapat illusionen av ett jag. Den nuvarande upplevelsen är verklig. Men det finns ingen som äger den. Klistret som håller kvar tankarna är de trossystem vi tror på och klistret för olika känslor är motståndet mot att känna dem.

När jag letar noga hittar jag hörande, olika sensationer som jag lärt mig kalla kroppsupplevelser, seende. Men jag hittar inget som håller ihop allt detta. Som äger det. Det känns befriande.

Under hela retreaten har olika klister visat sig. Strukturer, mönster som skapar en upplevelse av att det finns något personligt som hör till Eva. Det har varit så intressant. Ibland omtumlande, andra gånger mjukt och avslöjande. Bara att fortsätta att vara närvarande i kroppen och låta det vara som är.

Präster på väg mot puja i templet.

Girivalam – fullmånevandring runt Arunachala

Det har varit fullmåne igen och den dagen, efter morgonmeditationen, tog Annie och jag en riksha upp till stora vägen, den som går runt berget Arunachala. Att gå runt berget anses mycket kraftfullt och speciellt att göra det när det är fullmåne. De allra flesta går på kvällen och natten. Då stängs trafiken av och det är tusentals människor som går. Gärna barfota med fokus på sin intention i livet, kanske med ett mantra som sällskap. I tystnad. Det anses främja möjligheten till moksha, befrielse.

Vi gick halva varvet, ca 7 km och det var så fint. Inte så många som gick. Relativt svalt och hela tiden med berget, Shiva, på vår högra sida. Under hela rundan passerar man totalt 36 olika tempel tillägnade olika gudar. Vi började med att besöka vår lärares gurus ashram. En vacker och stilla plats. Sedan gick vi genom några små byar för att så småningom komma in i staden Tiruvannamalai. Vi avslutade vid det stora Shiva-templet och tog en riksha till German Bakery för en stunds vila och tidig lunch. Även här satt vi med utsikt över Arunachala.

Familj som gör sig fin och badar inför fullmåneceremonin.

Energimässigt var det oerhört kraftfullt. Också fint att se den här delen som vi inte tidigare sett.Vi tog sedan en riksha hem. Den körde den andra halvan av rundan så vi färdades hela rundan.

Livet på landet

Det pågår ständigt något litet drama här på gården. En tupp bryter en vinge och avlivas. En get föder tre killingar och andra dagen dör en.

För ett par dagar sedan kom en grannhund in på natten och jagade våra killingar. Den hör till en engelsktalande kvinna några hundra meter bort. Hon har tre hundar och tre små valpar. Min granne på retreaten lyckades jaga bort den i ficklampans sken. Morgonen efter såg vi en killing som hunden hade dödat. Det var visst inte den första i området.

När jag var på väg hem dagen efter stannade jag för att titta på de söta valparna. Kvinnan kom fram med tårar i ögonen och berättade att valparnas mamma hade dött av en bit förgiftat getkött ute på vägen under natten. Dagen efter när vi gick hem – två timmar senare än vanligt – såg vi ännu en bit hårigt getkött mitt på vägen utanför kvinnans grind. Vi tog med det hem och det är numera nedgrävt djupt i trädgården. Vilken sorglig historia! Vi vet inte vem som har förgiftat, men det verkar vara någon knuten till den här gården på något sätt. Här leker två av våra killingar med min kjol.

Våra dagar ser mycket lika ut. Vi åker in till Tiru ungefär varannan dag för att äta lunch eller frukost, handla frukt och mat till den andra dagen.

Det är helt underbart att åka in direkt efter morgonmeditationen till Ramana Ashram. De har en jättefin ceremoni, puja, kl 8. Vacker mantrasång av småpojkar. Det är starkt. Det är alltid kraftfullt att sitta på ashramet och meditera. Det finns ett litet rum där Ramana brukade halvligga på dagarna som nu är omgjort till meditationsrum. Här finns ett fönster utan glas in till Samadhin (Ramanas gravplats) där ceremonin äger rum. Hela området är grönt och vackert. Stilla och vilsamt. Här finns många apor, påfåglar och hundar. Det är en mycket tillåtande atmosfär. Inga förbudsskyltar någonstans. Hundar får gärna ligga inne på marmorgolvet i Samadhin. Ramana var en stor djurvän och hade bl a en älskad ko, Lakshmi som har sin egen begravningsplats på området. En gång i veckan håller man fortfarande en puja för Lakhsmi.

De första fem åren som Ramana kom till Tiru satt han i ett mörkt källarrum. Ibland fick han lite mat och vatten. Smådjuren åt på honom och till slut flyttades han till ett bättre ställe. Han bodde också länge i några grottor på Arunachala. Här är en bild på källarrummet under det stora Shiva templet.

Efter de sista tio dagarna kommer jag att åka till havet med några vänner. Sri Aurobindo och The Mother är två stora inspirationskällor för Sat Shree. De byggde upp och verkade i Auroville, nära Pondicherry. Det är i närheten av deras Samadhis och ashram som vi har hyrt rum i ett litet guesthouse. Det blir förhoppningsvis några fina dagar med mycket avslappning och vila innan jag påbörjar resan hem.

Det är mycket varmt nu. Minst 37 grader i skuggan. Att gå till meditationssalen mitt på dagen är ganska krävande. Och det är som det är med det också.

Mycket här i Indien görs som det gjorde för länge sedan i Sverige. När man gör tegel blandar man sand och vatten i en form som får torka. Sedan byggs en ugn upp med dessa tegelstenar. Längst ned finns hål för ved. När man har fått den storlek man önskar sätter man eld längst ned och de får brännas. Därefter använder man alla tegelstenarna och börjar om igen. Man har alltså ingen ugn som man använder om och om igen.

Fiffiga lösningar ser man ofta. Här stryker mannen med varma kol i strykjärnet i stället för el.

Det var mycket idag. Länge sedan sist. Nu är det bara två veckor kvar. Hör att det är lite vårigt i södra Sverige. Härligt.

About being in retreat in India

We have had some fantastic days. Intense and eventful. Last Friday Sat Shree left Tiru. We got to have a total of 37 days with him. Now the program continues with three meditations a day and a few meetings with our small groups. Sat Shrees wife, Satyamayi is the coordinator of the group. The idea is to allow time for integration. Last year, much also came up for the participants when Sat Shrees strong energy disappeared. Hopefully this makes the transition back to everyday life more natural and easier.

We in the Swedish Group has met again today to continue planning for Sat Shrees visit to Sweden in August / September 2017. We are so pleased that he will come to us. There will be both satsangs and two one-day intensives in Stockholm and a 6 day retreat at Mundekulla. (These are not announced yet so not possible to sign up for. See www.satshree.org for announcement.) In addition, he will have programs in England and Holland. But we in Sweden have taken the top prize.

Some thoughts from these retreat days
It’s so obvious how the body is the key. It is not enough to have an experience of transcendence. Stopping, blocking us from living fully embodied, in the cells. It is not seen fully, it might have been repressed or simply thought of instead of feeling the physical sensations and hold us captive. To avoid having to experience what we do not want to experience we give up a present life. Everything is good. Nothing is wrong in this. It is as it is until the opportunity to do different arises. We all do the best we can.

I came to think of an inflated balloon. When newspapers are pasted on layer after layer it creates something that seems solid and material. So it is with us too. What I consider to be Eva, is not. But every story that sticks create the illusion of a person. The current experience is real. But there is no one who owns it. The glue that holds the mind is the belief system we believe in and the glue that holds the different emotions is resistance to feeling them.

When I look carefully I find hearing, different sensations that I have learned to call body experiences, vision. But I can not find anything that holds this all together. That owns it. It feels liberating.

Throughout the retreat several different adhesives have appeared. Textures, patterns that create a feeling that there’s something personal belonging to Eve. It has been so interesting. Sometimes bewildering, other times soft and revealing. I just continue to be present in the body and leave it as is – to the best of my ability.

Girivalam – the full moon walk around Arunachala

It was full moon again and that day, after the morning meditation, Annie and I took a rickshaw up to the main road, the one that goes around the mountain Arunachala. To walk around the mountain is considered very powerful and especially to do it when it is full moon. Most people go in the evening and night. They turn off the traffic and there are thousands of people walking. Preferably barefoot with a focus on the intentions in life, perhaps with a mantra as company. In silence. It is promoting the possibility of moksha, liberation.

We went half wat, about 7 km and it was so nice. Not so many were walking. Relatively cool all the time with the mountain, Shiva, on our right side. Throughout the walk you pass a total of 36 temples dedicated to different gods. We started by visiting our teacher´s guru´s ashram. A beautiful and tranquil place. Then we went through some small villages to eventually get into the town of Tiruvannamalai. We finished at the great Shiva Temple and took a rickshaw to the German Bakery for a moment of rest and early lunch. Again we sat overlooking Arunachala.

Energetically, it was incredibly powerful. Also nice to see the part that we have not previously seen.Vi then took a rickshaw home. It ran the second half of the round so we traveled the whole round.

Life in the country
There is ongoing a little drama here on the farm. A rooster breaks a wing and is killed. A goat gives birth to three kids and one dies after a day.

A few days ago, a neighbor dog came in during the night and chased our goat babies. It belongs to an English-speaking woman a few hundred meters away. She has three dogs and three puppies. My neighbor on the retreat, managed to chase away the dog in the light of her flashlight. The morning after, we saw a goat baby who had been killed by the dog. It was apparently not the first in the area. Hearsay – I don´t know.

When I was going home the day after I stopped to look at the cute puppies. The woman came forward with tears in her eyes and told me that the puppies’ mother had died of a piece of poisoned goat meat on the road during the night. The following day when we went home – two hours later than usual – we saw a bit hairy goat meat in the middle of the road outside the woman’s gate. We brought it home and it is now buried deep in the garden. What a sad story! We do not know who has poisoned the dog, but it seems to be someone linked to this farm in any way.

Our days look very similar. We go into Tiru about every other day for lunch or breakfast, shop for fruits and food for the second day. It’s wonderful to go directly after morning meditation to Ramana´s ashram. They have a beautiful puja, ceremony at 8.

Energy was very strong. It is always powerful to sit at the Ramana ashram and meditate. There is a small room where Ramana used to lie back in the days that is now transformed into a meditation hall for the public. There’s a window without glass into the Samadhi (Ramanas burial place) where the ceremony takes place. The whole ashram area is green and beautiful. Pacific and restful. There are many monkeys, peacocks and dogs. It is a very permissive atmosphere. No prohibition signs anywhere. Dogs are welcome to stay inside on the marble floor in Samadhin. Ramana loved animals and had a much loved cow, Lakshmi.She has her own burial in the art. Once a week is still a puja for Lakhsmi.

The last week, I will go to sea with some friends. Sri Aurobindo and the Mother are two major sources of inspiration for Sat Shree. They built up a community in Auroville, near Pondicherry. It is here they have their Samadhis and ashram And we have rented rooms in a small guesthouse 20 minutes car ride away. There will hopefully be some fine days with plenty of rest and relaxation before starting the trip hem.

It is very hot now. 100 in the shade. To go to the meditation hall at midday is quite demanding. And that is as it is too.

A lot of things here in India are done they way they were in Sweden a long time ago. When making bricks, they mix sand and water in a form and let it dry. Then they build an oven with these bricks. At the bottom there are holes for firewood. When you’ve got the size you wish you start a fire at the bottom and they are burned. Then, you use all the bricks and begin again. So they have no oven that is used over and over igen. You often see smart simple solutions. This man irons with hot coals in his iron instead of electricity.

Energetically, it was incredibly powerful. Also nice to see the part that we have not previously sett.Vi then took a rickshaw home. It ran the second half of the round so we traveled the whole round.
There is ongoing a little drama here on the farm. A rooster breaks a wing and killed. A goat gives birth to three kids and one day die.
A few days ago, a neighbor dog into the night and chased our kids. It belongs to an English-speaking woman a few hundred meters away. She has three dogs and three puppies. My neighbor on the retreat, managed to chase away the flashlight. The morning after, we saw a kid who had killed the dog. It was certainly not the first in the area.
When I was going home the day after I stopped to look at the cute puppies. The woman came forward with tears in his eyes and told me that the puppies’ mother had died of a piece of poisoned goat on the road during the night. The following day when we went home – two hours later than usual – we saw even a bit hairy goat in the middle of the road outside the woman’s gate. We brought it home and it is now buried deep in the garden. What a sad story! We do not know who has been poisoned, but it seems to be someone linked to this farm in any way.
Our days look very similar. We go into the Tiru about every other day for lunch or breakfast, shop for fruits and food for the second day.
It’s wonderful to go directly after morning meditation to Ramana Ashram. They have a really nice ceremony, puja, at 8. Beautiful mantra singing of little boys.

February 1, 2017
by admin
0 comments

Processande

I mitt förra blogginlägg skrev jag lite om de starka energierna under meditationerna. För mig är det inte upplevelserna i sig som är det intressanta. De kommer och går som alla andra upplevelser. Det är effekten av de starka energierna som jag tycker är spännande.

Förra måndagskvällen, efter vår intensiv retreathelg, hade jag en stark kundaliniupplevelse när jag hade gått och lagt mig efter att ha vinglat hem från meditationen. Mycket stark energi som gick från fötterna upp och aktiverade varje chakra. Det slutade med att det kändes som om hjässan öppnades och jag kunde titta ut i universum. Inte mycket sömn den natten. En härlig upplevelse som inte stannade …

Här sitter vi efter morgonmeditationen och äter frukost med utsikt över Arunachala. Jag bor i det högra rummet med den öppna dörren.

Dagen efter kände jag ett band runt solarplexus och förstod att natten upplevelse hade aktiverat något oupplevt i kroppen för att mötas. Det är ju min intention här.

På eftermiddagen skulle Sat Shree hålla ett “Public talk” på en liten lokal restaurants takterass. Jag kom ganska sent efter ett möte med vår lilla grupp och fick vänta länge på min omelett. När den väl kom, 20 minuter innan mötet skulle börja lyckas jag välta ut den på marken det första jag gjorde. Alla runt om mig var vänliga och jag fick t o m en ersättningsomelett. Den var dock tyvärr alldeles lös. jag ville egentligen inte äta den, men gjorde det ändå för att inte vara negativ.

På bottenvåningen i det här huset ligger vår meditationssal.

När jag väl satt mig ner uppe på takterassen lägger jag märke till hur irriterad jag är. Något som inte händer så ofta. Irriterad på att takfläkten inte är på, att jag inte ser Sat Shree för att det är en pelare emellan. Irritationen får mig att gå tillbaka i tid för att se ursprunget. Då ser jag har jag hade en kort “freeze”-upplevelse när omeletten ramlade ner på golvet. Allt annat försvann och jag såg bara omeletten. Därefter skämdes jag och valde att vara till lags för att dämpa att jag gjort något fel.

Jag är medveten om att jag vid några tillfällen har upplevt att jag blir alldeles tom och upplever det som att tiden står stilla. Då har det hänt att jag sagt att svart är vitt för att inte göra fel. Men den här korta frysningen har jag aldrig varit medveten om tidigare. Ser att det förmodligen har hänt massor av gånger. Det är ju nödvändigt att vara medveten för att något ska ändras så jag är jättetacksam för den här upplevelsen.

Utsikt från vår altan mellan någons tvätt.

När jag var två år skulle mina föräldrar bort på fest och fira min farfars 50-års dag. I hasten glömde de att vända handtaget på en kastrull med kokande vatten inåt. Jag såg handtaget och tog tag i det med följd att jag fick kokande vatten på min högra sida. Mina föräldrar kommer in – förfärade – och säger: “Men Eva, vad har du gjort?”. Jag låg på sjukhus i en månad. På den tiden fick inte föräldrarna vara där. Det var en timmes besökstid. Det var allt. Den lilla tvååriga flickan tolkade situationen som att straffet för att göra fel är att ha mycket ont och bli övergiven. Något som hon helst inte ville uppleva igen.

Historien är inte viktig i sig. Men det kan underlätta att förstå bakgrunden, sammanhanget. Inget att dramatisera eller fokusera på.

Under nästkommande meditation upplever jag de olika kroppssensationerna som dyker upp och får möjlighet att vara med den flickan på sjukhuset. Känna hennes känslor. Hon ville bara att mamma skulle komma och hålla henne. Jag förklarade för henne att det var ett missförstånd. Att de hade blivit förskräckta, rädda, ledsna och känt skuld. Inte dömt henne och straffat henne.

Det här fina paret tar hand om vårt hus. Det är deras getter vi matar. I detta lilla huset bor de.

Ja, det här var bara ett litet exempel på vad som kan hända här. Jag är så tacksam att bli alltmer medveten. Få allt större möjlighet att vara med det som är. Det räcker inte att veta vem jag är. Mycket kan blockera möjligheten att vara fullt levande. Det som inte är upplevt sitter i kroppen och behöver frigöras genom att upplevas.

Dagarna går både fort och långsamt. Jag har nu varit i Indien i snart en månad. Drygt halva retreaten med Sat Shree har gått. 17 februari åker han tillbaka till USA och hans fru, Satya Mayi, kommer att fortsätta att leda vår retreat i två veckor till – en integreringsfas. På fredag har vi nästa intensiva retreathelg. En helg med sex timmars meditation i stället för 4,5 och fullständig tystnad. Annars är pratar vi en del när vi känner för det. Men är mest tysta.

Den här fabriken där man tillverkar rökelse går vi förbi sex gånger om dagen på vägen till och från meditationerna.

Det börjar bli varmare! Vi hade ett par dagar med otroliga regn. En kvällsmeditation fick jag göra inlindad i handdukar för kläderna var helt genomblöta. Så skönt för alla som bor här. Sedan kom värmen. Nätterna är fortfarande svala och det är skönt.

Processing

In my last blog post I wrote a bit about the strong energies during meditations. For me it is not the experiences themselves that are interesting. They come and go like any other experiences. It is the effect of the powerful energies that I think is exciting.

Last Monday night, after our intensive retreatweekend, I had a strong kundalini experience when I had gone to bed after having staggered home from meditation. Very strong energy that went from the feet up and activated each chakra. It ended up that it felt as if the skull had opened and I could look out into the universe. Not much sleep that night. A nice experience that did not last …

Here we sit after our meditation in the morning and eat breakfast overlooking Arunachala. I live in the right room with the door open.

The day after, I felt like I had a belt around the solar plexus area and realized that last night´s experience had enabled something obscured in the body to be met. It is my intention here.

In the afternoon Sat Shree held a “public talk” at a small local restaurant´s roof terrace. I arrived quite late after a meeting with our small sharing group and had to wait long for my omelette. Once it arrived, 20 minutes before the meeting would start I managed to overturn it so it fell to the ground the first thing I did. People all around me were friendly and I even got a substitute omelette. It was unfortunately way too loose. I did not really want to eat it, but did it anyway in order to be considered too negative.

On the ground floor of this house is our meditation room.

Once I sat down on top of the roof terrace, I notice how annoyed I was. Something that does not happen very often. Irritated that the ceiling fan was not on, that I could not see Sat Shree because there was a pillar in the wayn. The irritation makes me go back in time to look for the origin. Then I see, I had a brief “freeze” experience when the omelette fell down on the floor. Everything else disappeared and I saw only the omelette. Then I felt ashamed and decided to please to smooth over that I had done something wrong.

I am aware that I on a few occasions have experienced becoming blank, experiencing it as if time stands still. Then it have a few times ended up saying that black is white to not be wrong. But this short freeze, I have never been aware of before. Seeing that it probably has happened plenty of times. It is necessary to be aware in order for something to change so I am very grateful for this experience.

View from our patio between someone’s laundry.

When I was two years my parents were going to a party and celebrate my grandfather’s 50th birthday. In haste, they forgot to turn the handle of a pot of boiling water inward. I saw the handle and took hold of it, with the result that I got boiling water on my right side. My parents come in – horrified – and says: “But Eva, what have you done?”. I was hospitalized for a month. At the time, the parents were not allowed to be there. It was an hour of visiting time. That is all. The small two-year girl interpreted the situation as punishment for making a mistake she had to have a lot of pain and got abandoned. Something that she would rather not experience again.

The story is not important. It may help though to be aware of the background of the trauma. Not to dramatize it or focus on it.

During the next meditation I got the opportunity to be with the girl in the hospital. Feel her emotions. She just wanted the mother to come and hold her, tell her everything is okay. I explained to her that it was a misunderstanding. That they had become frightened, scared, sad, and felt guilty. Not judged and punished her.

This nice couple taking care of our house. It is their goats we feed. In this little house they live.

Yes, this was just a small example of what can happen here. I am so grateful to be increasingly aware. Get greater opportunity to be with what is. It is not enough to know what I am. Many obstructions can block the ability to be fully alivve. Whatever is not experienced is in the body and needs to be relased by being experienced as it is.

The days go both fast and slow. I have now been in India for almost a month. Just over half the retreat with Sat Shree has gone by. February 17, he travels back to the US and his wife, Satya Mayi, will continue to lead our retreat for two weeks – a period of integration. On Friday we have the next intensive weekend retreat. A weekend with six hours of meditation instead of 4.5 and complete silence. Otherwise, we talk some when we feel like it. But we are also quiet a lot.

This factory where they make incense we pass six times a day on the way to and from meditations.

It’s getting warmer! Wehave had a couple of days with incredible rain. I had to get undressed at one evening meditation and sit rolled up in towels. So nice for everyone who lives here. Then came the heat. The nights are still cool and it’s nice.

January 24, 2017
by admin
0 comments

Indiens största Shiva-tempel & meditationerna

Tiden går både väldigt fort och står stilla. En stor del av tiden är i meditation och då kan det ibland upplevas tidlöst och ibland som om tiden står stilla. Dagarna rinner undan.

Vi har haft tur med vädret. Det har varit mulet eller disigt i princip hela tiden sedan vi kom. När vi igår fick en dag i full sol märkte vi skillnaden. Oavsett är det väldigt varmt i meditationsrummet mitt på dagen. För att inte tala om promenaderna till och från. En dag regnade det till och med en kvart. Det dånar allt som oftast. Det är bönder som spränger för att hitta vatten. Igår såg jag en man med pendel ta ut vatten för en ny brunn på en gård. Läget är lätt desperat.

I fredags hade vi lite extra ledig tid innan vår helgretreat började. Det var mulet så Annie och jag passade på att besöka Shiva-templet, Arunachalaswara eller Annamalaiyar Tempel. Det lär vara Indiens/världens största tempel tillägnat Shiva och det var i ett källarutrymme här man hittade Ramana och började ta hand om honom.

Tempelområdet täcker 10 hektar och har fyra ingångsbyggnader. Det högsta är 11 våningar högt, 66 meter. En del av templet är från 800-talet. Det inrymmer många små tempel tillägnade olika guddomar.

Det var en helt fantastisk upplevelse. Mycket stark energi. Vackert,! Utskurna granitarbeten överallt. Vi köade med många indier för att komma in i det allra heligaste och få aska i pannan av en präst där. Speciellt också eftersom Arunachala ligger direkt bakom och är så närvarande var man än tittar!

Det förvånande var att vi var de enda västerlänningarna. Det gjorde att vi fick mycket uppmärksamhet. Många tittade och flera kom fram och ville ta kort på sig tillsammans med oss. Mycket märklig upplevelse. Vi satt på en trappa och bara njöt av att se alla som kom och gick. De flesta kvinnorna hade röda eller rödgula saris.

En svår upplevelse att beskriva.

Med mediterandet går det bra. För min del är morgon- och lunchmeditationerna djupa, expansiva och sköna. Kvällsmeditationerna har ibland dock varit rejält utmanande. Ont i kroppen, restless legs, myror som kryper overallt (känns det som). Inte lätt att sitta stilla med allt detta. Ibland känns det som om Sat Shree måste ha ställt in klockan på fyra timmar i stället för 1,5 eller två. Jag sitter kvar så länge jag kan, sedan sitter jag still lite till. Därefter rör jag på mig.

Det är superstarka meditationer oavsett hur de upplevs. Ibland – som i går kväll – raglade jag hem. Svårt att hålla balansen. Och eintressant natt med mycket starka energier och kundaliniupplevelser. Det har funnits ögonblick då jag undrat jag hur jag kunde bestämma mig för att vara med om detta utmanande. Men för den allra största delen är jag så tacksam och glad att jag är här.

The biggest Shiva temple in India & the meditations

Time passes both really fast and stands still. A great deal of time is spent in meditation and then it can sometimes appear timeless and sometimes as if time stands still. Days flows by.

We have been lucky with the weather. It has been cloudy or hazy almost all the time since we arrived. When we last had a day in the full sun, we noticed the difference. Regardless it’s very hot in the meditation room at midday. Not to speak of the walks back and forth. One day it rained for 15 minutes. There are bangs heard now and then. That is the farmers that detonates to find water. Yesterday I saw a man with a pendulum taking out water on a farm. The situation is getting pretty desperate.

On Friday we had some extra time off before our weekend retreat began. It was overcast so Annie and I took the opportunity to visit the Shiva Temple, Arunachalaswara or Annamalaiyar Temple. It is said to be India´s / the world’s largest temple dedicated to Shiva and it was in a basement here that Ramana was found.

Temple area covers 10 hectares and has four entrance buildings. The highest is 11 stories high, 66 meters. Part of the temple is from the 9th century. It houses many small temples dedicated to different deitites.

It was an absolutely amazing experience. Very strong energy. Beautiful,! Cut granite work everywhere. We queued with many Indians to enter the Holy of Holies and receive ashes on the forehead of a priest there. Especially powerful and stunning because Arunachala is located directly behind and is so present wherever you look!

The surprising thing was that we were the only westerners. This meant that we got a lot of attention. Many looked and several came up and wanted to take photos with us. Very strange experience. We sat on the stairs and just enjoyed watching everyone who came and went. Most women had red or reddish yellow saris.

A difficult experience to beskriva.

I am doing fine with the meditating. For my part, morning and lunch meditations are deep, expansive and beautiful. Evening meditations have sometimes, however, been somewhat of a challenge. Body pain, restless legs, ants crawling everywhere (a felt sense of that). Not easy to sit still with all this. Sometimes it feels as if Sat Shree must have set the clock to four hours instead of 1.5 or two. I sit there as long as I can, then I sit still some. Then I move.

It is super strong meditations regardless of how they are perceived. Sometimes – as last night – I staggered home. Hard to keep my balance. And an interesting night with very strong energies and kundaliniexperiences. I have had moments where I wonder how I could decide to be a part of something so challenging. But for the most part, I am so grateful and happy that I’m here. Really.

January 19, 2017
by admin
2 Comments

Livet på den indiska landsbygden

Vi lever verkligen på landet. Med mer eller mindre dagliga besök inne vid Ramana Ashram för lunch och inköp av frukt och andra förnödenheter. Här är det lugnt och stilla. Vi har getter och en tupp på gårdsplanen. Korna är alldeles nära också. Det tar 20 minuter in med riksha och kostar ca 20 kr när vi är några som delar. Som vi oftast är.

I måndags var det Pongal – skördefest. Dagen innan fick alla kor och även vissa getter en skön dusch och tvätt. Därefter var det en ceremoni för att tacka och välsigna dem. Till slut målades de i härliga färger. Älskar detta andliga sätt att se på verkligheten. Att förstå och uppskatta de gåvor vi så ofta tar för givna. Skördefest i sig verkar dock mer ha varit av världslig natur. Mycket god mat, fest och en hel del alkohol tydligen.

Som vanligt här i Indien tar allt det praktiska mycket tid. Det är stor torka i Indien just nu. Det regnade bara en vecka under monsunen. Alla stora pooler i Tiru som sadhus och andra badar och tvättar i är helt torra. Vi har också varit utan vatten stundtals, mest beroende på läckor. Så vi sparar vatten. Spolar bara när det behövs. Tvättar oss i stället för att ta duschar m m. Varmvatten ser man sällan. Då måste man låta vattnet rinna länge och det vill vi inte.

Vi har faktiskt en tvättmaskin på altanen. Visserligen bara kallvatten, men ändå! Tvätten torkar på ett par timmar så det går lätt att tvätta lakan t ex trots att man bara har ett set.

Alla sopor, inklusive allt använt toalettpapper samlas i stora plastpåsar och eldas sedan upp på tomten. Känns ju inte så roligt, men så är det här. Min rumskamrat sparar en del återvinning för att ta med sig hem till USA. Det rymmer inte min väska tyvärr. Fast vi har nu hittat ett ställe där de återvinner våra vattenflaskor. Det känns bra. Vi behöver inte bära hem vatten. Vi får stora dunkar om 25 liter levererade som vi monterar över en container med kran. Detta vatten är alltså för att dricka och borsta tänderna med.

Jag njuter fortfarande av härliga frukter till frukost. Till lunch åker vi oftast in till Tiru och äter. Älskar den indiska maten och är så tacksam för att få njuta av den varje dag. Fast jag hoppar över riset. Till kvällen blir det en smoothie av olika pulver, hampaprotein, alger m m. Enkelt, gott och förhoppningsvis nyttigt.

En stor papaya kostar ca 7 kr och smakar ljuvligt. Här är ett av många stånd som finns överallt. Om ni har följt min blogg vet ni att jag gillar att fota människor här. De blir faktiskt väldigt tacksamma och glad för det. Tycker det är roligt att se bilderna som blir.

Så här får det bli nu. Mer en bildblogg än något annat. Till helgen har vi meditationshelg. Då ökas energin som överförs och vi mediterar två timmar varje gång i stället för 1,5. D v s sex timmar om dagen. Mycket av vår tid går förstås också till alla promenader fram och tillbaka. Härliga promenader. Den bästa är efter morgonmeditationen, kl 07.30. Friskt ute, vackert och skönt att sakta lunka hemåt med meditationen så uppenbar mitt i promenaden.Den här lilla flickan träffade vi på inne i Tiru. Så förtjusande. Hudfärgen här i söder är mörkare än längre norrut och det är något som visst är känsligt. Detta lär vara anledningen till att de flesta här inte pratar hindi som är det officiella språket. Men talar det lokala språket Tamil. Längre norrut talar man sitt lokala språk och hindi. Dessutom lär sig de allra flesta som har förmånen att gå i skolan även engelska.

Det var allt för nu. Varma hälsningar från Indien, Tamil Nadhu och Tiruvannamalai.

Life in the Indien countryside

We truly live out in the country. With more or less daily visits to the area close to Ramana Ashram for lunches and purchases of fruit and other supplies. It is quiet and still here. We have goats and a rooster in the yard. The cows are very close too.

Monday was Pongal – harvest festival. The day before all the cows and even some goats had received a nice shower and wash. Then there was a ceremony to thank and bless them. In the end, they were painted in lovely colors. Love this spiritual way of looking at reality. To understand and appreciate the gifts we so often take for granted. Harvest in itself seems to have been more of worldly nature. Very good food, celebration and a lot of alcohol apparently.

As usual here in India take all the practical chores take lots of time. There is a big drought in India right now. It only rained for a week during the monsoon. All large pools of Tiru that sadhus and other bathe and wash in are completely dry. We have also been without water at times, mostly due to leaks. So we save water. Flush the toilets only when needed. Wash us instead of taking showers etc. Warmwater you rarely see. Then you have to run the water for a long time and we do not want to do that. The house I live in is great though. Love it!

We actually have a washing machine on the patio. Although only cold water, but still! The laundry dries in a few hours so it is easy to wash sheets, for example, even though you only have one set.

All trash, including all the used toilet paper (you cannot flush it down) is collected in large plastic bags and then set fire to on the grounds. Doesn´t feel great but that is how it is here. My roommate saves some recycling to take home to the United States. My suit case does not have space for that, unfortunately. But we have now found a place where they recycle our water bottles. It feels good. We don´t need to carry water home. We get large cans of 25 liters delivered that we mount on a container with a tap. This water is then to drink and brush your teeth with.

I still enjoy the lovely fruits for breakfast. For lunch we usually set to Tiru and eat. I love Indian food and am so grateful to get to enjoy it every day. Though I skip the rice. In the evening it becomes a smoothie of various powders, hemp protein, algae, etc.. Simple, good and hopefully healthy.

A big papaya costs about 70 cents and tastes delicious. Here is one of the many stalls that are to be found everywhere. If you’ve followed my blog, you know that I like to shoot people here. They are actually very grateful and happy for it. They so enjoy seeing the pictures.

I guess this is how it will be now. More of a picture blog than anything else. This weekend we have meditation weekend. When the energy transmitted is increased and we are meditating two hours each time, instead of 1.5. That is six hours a day. Much of our time is of course also for all walks back and forth. Lovely walks. The best one is after the morning meditation, at 07.30. Beautiful and nice to amble slowly homeward with meditation so obviously right there in the walk

This little girl we met in Tiru. How delightful. Skin color here in the south is darker than further north and that is something that certainly is sensitive. This is said to be the reason that most people here do not speak Hindi as is the official language. Instead they peak the local language, Tamil. Further north, people talke their local language and Hindi. Also, most of the ones that have the privilege to attend school also learn engelska.

That’s all for now. Warm greetings from India, Tamil Nadhu and Tiruvannamalai.

January 14, 2017
by admin
0 comments

In i retreaten och tystnaden

Kvart över fem går vi flera stycken tillsammans i den svarta natten mot meditationshuset. Det är tyst och stilla. Vi är tysta. Helt mörkt är det inte eftersom det är fullmåne. En makalös orange rund måne. Vi har en man i gruppen som ursprungligen är från Indien. Han berättar att det finns kobror här så vi ska lysa med våra ficklampor så att vi inte trampar på en. Han menar att de är fredliga, men gillar inte att bli trampade på. Det kan man ju förstå.

Vi sitter stilla en och en halv timme. I början i ljuset av ett stearinljus i mörkret. När vi öppnar ögonen är det alldeles ljust utanför. Under tiden njuter vi av magnifik fågelsång. Alla möjliga olika fåglar vaknar och sjunger ut sin glädje över ännu en dag. Morgonmeditationerna har än så länge alla varit djupa, tysta, stilla och expansiva. Lätt att sitta. Ingen guidning. Bara sitta stilla med det som är. Inte distrahera sig med att följa våra vanemönster att röra oss.

Direkt utanför The Villa har vi en magnifik vy över Arunachala. Så kraftfull och vacker. Berörande. Lockar fram tårar.

Igår var det fullt med folk i Tiruvannamalai. När det är fullmåne samlas indier och utlänningar för att gå runt Arunachala som ett sätt att visa sin ”devotion”, hängivenhet. Andlighet är alltid nära i Indien. En integrerad del av livet. När jag gick för många år sedan gick vi på en stig runt berget. Nu har det blivit så många tusen som går att stigarna är avstängda och man går på gatorna som är avstängda från trafik. Det är 13 km att gå. Helst går man på kvällen när det har blivit mörkt.

Här är en video om detta. Jag har själv inte sett den – för att spara internetkapacitet.

Vi har ännu ett par dagar innan retreaten börjar. Då har vi bara meditation morgon och kväll och har dagarna fria att vila, utrusta vårt boende, åka in till Tiru och äta, lära känna varandra lite. Många är från USA och känner varandra sedan tidigare. De flesta har varit på retreat med Sat Shree tidigare. En del bor i Washoe Valley där Sat Shree bor. Det har växt fram en liten gemenskap där med människor som har liknande intention med sina liv. Vi kommer att vara 36 personer tror jag.

Strax efter fem går vi till The Villa igen. Först förbi fälten utanför vårt hus där man odlar chili. Sedan andra fält, några privathus, några ashrams, en stenhuggarfirma, en liten fabrik där man tillverkar rökelse. Men mest fält alltså. Torra sandiga fält med lite kor här och var eller getter. Varje ko verkar ha en häger bredvid sig. Hägern är där för att äta alla små insekter som korna bökar fram.

I mörkret efter meditationen går vi i tystnad tillbaka till våra rum och somnar tidigt. Det enda som hörs är skällande hundar. Jag är ganska försiktig och lite rädd för indiska hundar. Här verkar de dock bo hos sina ägare och vara fredliga. Vi är rekommenderade att inte gå ensamma till och från the Villa när det är mörkt. Och det känns också bäst.

Det blir alltså mycket gående. Minst 2 timmar om dagen när retreaten är i gång. Härligt!

Idag, torsdag, hade vi bestämt att åka till Ramanas ashram och sitta där och meditera lite. Hans grav ligger i ett stort rum av marmor där man kan sitta om man vill.

När vi kommer dit visar det sig vara Ramanas födelsedag. Ett mycket heligt tillfälle för många. Det är pyntat med balustrader och blomgirlander. Det spelas på trummor och andra instrument och det är MASSOR av folk. Det rör sig en långsam ström runt de olika rummen förbi alla små tempel. Man gör pranam (en hälsning av tillbedjan där man lägger sig ner på marken), tänds rökelse och små ljus i halva fruktskal.

Alla bjuds på mat. Donationer tas tacksam emot. Det är en superlång kö dit. Vi går till bakre delen av ashramet för att ta oss ut på bergsstigen som leder upp till några små tempel i grottor, men grinden var stängd. Här sitter några unga indiska män som arbetar på ashramet. Den ene heter Arunachala. De äter sin mat och delar med sig till några av alla aporna som också är här under ett gigantiskt majestätiskt banyanträd.

Någon meditation här blev det inte. Det pågick alldeles för mycket. Vi får komma tillbaka en annan gång. Vi var dock glada att ha fått vara med på Ramanas födelsedag! Personligen är jag så tacksam för Ramana. Inte nog med att jag själv har blivit så inspirerad av hans liv och hans enkla teknik: ”Vem är jag?”, men jag har också haft flera lärare som har haft Ramana som sin lärare.

Imorgon börjar retreaten. Då blir det en session till varje dag kl 11-12.30. Alla är inte meditationer. Ibland har Sat Shree satsang (möte om och i sanning). Här kan vem som vill komma fram och fråga personliga frågor eller be om vägledning. Det är öppna föredrag två gånger i veckan inne i Tiru (tisdag och torsdag kl 16 på Tasty´s om du råkar vara där).

Under den sex veckor långa retreaten kommer vi att vara i tystnad. Förutom för praktiska saker, som att beställa mat på restaurangen. Det ska bli skönt. Ingen ögonkontakt. Det brukar vara utmanande för många i början. Att inte bli bekräftad eller sedd. Och samtidigt har jag så många gånger hört att det uppskattas efteråt. Att inte ta ansvar för någon annan än sig själv. Att stanna i sina egna processer och inte låta dem bli urvattnade genom samtal med andra. Vi kommer att delas in i fyra mindre grupper som träffas då och då för att dela och stötta varandra.

Detta gör dock att jag förmodligen inte kan blogga så mycket. I alla fall inte med ord. Bilder kanske. Vi får se.

Into the retreat and the silence

Quarter past five, several of us walk together in the black night to the meditation house. It is quiet and still. We are silent. It is not totally dark, because it is full moon. An incomparable orange round moon. We have a man in the group who is originally from India. He says that there are cobras here so we should turn our flashlights on so that we do not step on one. He believes that they are peaceful, but do not like being stepped on. That is understandable.

We are silent and still for one and a half hours. In the beginning, in the light of a candle in the darkness. When we open our eyes, it is quite light outside. Meanwhile, we enjoy the magnificent bird song. All sorts of different birds wake up and sing out their joy of another day. Morning meditations have so far for me all been deep, quiet, tranquil and expansive. Easy to sit. This are not guided meditations. We just sit quietly with what is. We do not distract ourselves by following our habitual patterns to move.

Directly outside The Villa we have a magnificent view of Arunacha So powerful and beautiful. Touching. Brings out tears.

Yesterday it was full of people in Tiruvannamalai. When it is full moon Indians and foreigners gather to walk around Arunachala as a way to show their devotion. In India spirituality is always close – an integrated part of life. When I walked many years ago we went on a trail around the mountain. Now it has become so many thousands that the trails are closed and you can only walk on the streets that are closed off from traffic. It is 13 km. Ideally, you go in the evening when it is dark.

Here is a video of this. I myself have not seen it – to save on my Internet.
We still have a few days before the retreat begins. So we still only have just the meditation morning and night and day free to rest, equip our homes, go into Tiru and eat, get to know each other a little. Many are from the US and know each other already. Most have been on the retreat with Sat Shree earlier. Some live in Washoe Valley where Sat Shree lives. There has emerged a small community there with people who have similar intentions with their lives. We will be 36 people, I think.

Shortly after five, we go to The Villa again. First past the fields outside our house where people grow chilli. We then pass lots of fields, some private houses, some ashrams, a masonry, a small factory where they make incense. But mostly fields. Dry sandy fields with some cows here and there or goats. Each cow seems to have a heron beside her. The heron is there to eat all the small insects like cattle grubs fram.chili

In the darkness after the meditation we go in silence back to our room and go to sleep early. The only sound is the barking dogs. I’m pretty careful, and a little scared of Indian dogs. It seems, however, they have owners here and are friendly. We are recommended to not to walk alone to and from the Villa after dark. And it also feels the best to do.

So a lot of walking. At least 2 hours a day when the retreat is running. Lovely!

Today, Thursday, we had decided to go to Ramanas ashram and sit there and meditate. His tomb is located in a large room of marble where you can sit if you want.

When we get there it turns out to be Ramanas birthday. A very sacred time for many. It is decorated with balustrades and flower garlands. People played on drums and other instruments and there are LOTS of people. It is a slow stream around the various rooms past all the small temples. People do Pranams (a greeting of worship where you lie down or sit on your knees on the ground), light incense and small candles in peels from a small fruit.

All is offered food. Donations are appreciated, but not necessary. It is a super long queue there. We go to the back of the ashram to take us out on the mountain path that leads up to a few small temples in caves, but the gate was closed. Here is some young Indian men who work at the ashram. One is named Arunachala. They eat their food and share with some of the monkeys who are also here under a giant majestic banyan trees.

Somhow meditation did not happen. It was simply too busy. We’ll come back another time. However, we were pleased to have been part of the Ramanas birthday! Personally, I am so grateful to Ramana. Not only that I have been so inspired by his life and his simple technique: “Who am I?”, But I have also had several teachers who have had Ramana as their guru.

Tomorrow the retreat starts. Then there will also be a session every day at 11-12.30. All will not be meditation. Sometimes Sat Shree has satsang (meeting in truth). Here, anyone who wants to come up and ask personal questions or ask for guidance can do so. There are also open lectures twice a week in Tiru (Tuesday and Thursday at 16 on Tasty’s if you happen to be here).

During the six-week retreat, we will be in silence. Apart from practical things, like ordering food at the restaurant. It will be nice. No eye contact. That tends to be challenging for many in the beginning. To not be confirmed or seen. And while I have so often heard that it is so appreciated afterwards. To not take responsibility for anyone other than yourself. To stay in your own processes and not let them get dilluted by talking about them. We will be parted into four smaller groups that meet now and then for sharing and supporting each other.

This may mean that I will not be blogging so much. At least not with words. Maybe only photos. We´ll see.

January 13, 2017
by admin
0 comments

På plats!

Igår var det dags att resa vidare. Att lämna lyxen, havet, slapparlivet. Vi åkte fyra timmar på indiska landsbygden. Det är så spännande. Alltid händer det något. Under ett parti av vägen satt det massor av apor på vägbanan. De brydde sig inte mycket om de förbipasserande bilarna.

De olika byarna vi passerade verkar ofta ha sina egna specialiteter. I en by var det fullt av stenhuggare som skapade vackra konstverk, ofta av olika gudar. I en annan gjorde man färgpulver som salufördes i små säckar vid vägkanten. Dessa används sedan till att göra mandalas utanför dörrar, på trappor m m som ett ceremoniellt inslag i vardagen. Mer utarbetade sådana görs till bröllop, enklare framför entrén till en kontorsbyggnad t ex. Det var så vackert att se.

Jag har i tidigare blogginlägg från Indien beskrivit hur att komma hit är som att gå från svartvit film till färgfilm. Så mycket går i gråskala i Sverige så här års och här är det en otrolig färgrikedom. Ljuvligt ljusgröna risfält, palmkronor i olika gröna nyanser. Fantastiska blommor i regnbågens alla färger. Vanliga hus målade i kraftfulla klara färger som lindblomsgrönt, ljusblått, knallrosa. Man blir verkligen glad av att se all denna generositet med färger. Inte minst kvinnorna i sina vackra färgrika saris eller punjabis.

För att inte tala om soluppgångens rosatonade nyanser och solnedgångens varmare toner i gult/orange/rött.

Plötsligt stiger berget Arunachala fram och vi förstår att vi börjar närma oss vår destination.

Vår chaufför köper chai.

Tiruwannamalai är en stor stad med cirka en halv miljon invånare, men en stad som inte ännu har rörts så mycket av nutidens moderniteter. Den består fortfarande av massor av små stånd mot gatan där allting kan inhandlas om man bara hittar rätt. Inga shopping malls eller supermarkets som man hittar i storstäderna i Indien.

Vi svänger av från stora vägen i ytterkanten av Tiru och kör ett par kilometer ut på landet. Mot slutet av vägen ligger det vita hus där vi 15 kursdeltagare ska bo. Det är alldeles nytt. Vi är de första som bor här. Ljust och fräscht. Typiskt indiskt har man inte täckt över något när man målar så de nya kranarna är t ex fulla av målarstänk.

Min rumskompis från USA och jag delar på ett rum med ett litet kök i ena änden och ett eget badrum. Det var ganska smutsigt så jag började med att städa och sedan packa upp. Därefter tog vi en riksha in till Tiru och åt middag. Underbar mat som varje dag här i Indien. Passade också på att köpa frukt till frukost och lite småsaker till vårt rum. De flesta amerikanerna var typ 18 timmar försenade p g a storm över San Fransisco så jag fick rummet för mig själv första natten.

I morse gick jag upp kl 04.30 för att göra mig i ordning för meditationen. I mörket gick vi sedan på små stigar och enkel väg till vår meditationslokal, The Villa. Det tog ca en kvart. Meditationen på morgonen är mellan kl 6-7.30, men vi bör vara sittande i tystnad en kvart innan. Sat Shree är förstås med.

Egentligen börjar inte retreaten förrän på lördag, 14 januari, men det är meditationer redan nu för oss som har kommit. Sista dagen att anlända är idag så alla ska få en chans att komma över jetlag och reströtthet innan vi börjar på riktigt. Många av amerikanerna har en tidsskillnad på 13,5 timmar. Det tar lite tid att vänja sig vid. Enklare för oss med bara 4,5 timmar. Än så länge är det alltså bara två meditationer om dagen. Kl 6 på morgonen och kl 6 på kvällen.

Idag har det varit en hel del praktiskt att fixa. Toalettpapper ingår t ex sällan när man hyr rum i Indien. Det är ganska dyrt och man får se till att inhandla själv. Jag har också köpt en handduk. Lakan och örngott köpte jag i Chennai.

Jag åt lunch i Tiru på German Bakery med sju andra. Lunchen kostade 22 kronor och smakade så gott! Jag har turen den här gången att min bästa vän i Sverige är med här. Jag brukar sällan känna någon när jag åker iväg, men vi är faktiskt 7 svenskar av totalt ca 34. Jag har träffat alla av dem tidigare.

Tanken var att vi skulle till Ramana Ashram och meditera lite på eftermiddagen, men vi hade så många påsar med allt möjligt att vi fick skjuta upp det till imorgon. Nu har jag sovit middag. Det blev väldigt lite sömn i natt. Tror att det fanns en viss spänning inför allt det nya som gjorde att sömnen blev lidande. En mygga hjälpte inte heller. En lur på eftermiddagen med fläkten snurrande i taket är inte fel.

Sitter nu på min säng och skriver. Försöker vara så tyst som möjligt så att min rumskompis får sova klart. Hon kom idag på förmiddagen och är naturligtvis supertrött. Jag verkar ha fått en jättetrevlig person att dela de här närmaste sju veckorna med. Det känns bra. Jag har annars inte delat rum med någon på mycket länge.

Nu väntar jag på att få internet. Jag har beställt en egen liten hotspot som ska komma snart. Då har jag internet var jag än är. Vi har också sett att alla de ställen vi har ätit på också har internet. Men då blir det mest en snabbkoll om det finns något som ska fixas akut.

Jag har med mig mina administrativa arbetsuppgifter för Zen Coaching och Kärlingesund Retreat Center. Men Kåre har semester i fyra månader och Kärlingesund är stängt för vintern så förhoppningsvis blir det inte så mycket att göra. Någon faktura att betala eller skriva. Några uppdateringar av hemsidorna. Några mejl att besvara. Ska försöka samla och göra det en gång i veckan. Vi får se.

Det är riktigt varmt här på dagen, 28-30 dagar. Nätterna är lite svalare. Det kan bli ändå ner till 18 grader på natten. Skönt! Det varar inte länge. Det kommer att bli allt hetare ju längre tiden går.

Allt gott till dig som läser! Jag publicerar detta imorgon när jag har internet och återkommer med nytt blogginlägg när möjlighet ges. Då ska jag skriva mer om meditationerna.

Tyvärr tog det ett par dagar innan det här kunde komma iväg. Ingen internet

Arrived

Yesterday it was time to move on. Leaving the luxury, ocean, lounging life. We rode for four hours in rural India. It is so exciting. Always something happening. During a part of the road there were lots monkeys on the road. They did not care much about the passing cars.

The different villages we passed often seem to have their own specialties. One village was full of stonemasons who created beautiful works of art, often of different gods. In another village they made color powder marketed in small bags at the roadside. These are then used to make mandalas outside the doors, on the stairs, etc. as a ceremonial element in everyday life. More elaborated made for weddings, simple in front of the entrance to an office building, for example. It was so beautiful to see.

I have in previous blog posts from India described how getting here is like going from black and white film to technicolor film. So much are into grayscale in Sweden this time of year, and here there is this incredible richness of color. Lovely bright green paddy fields, palm crowns in different shades of green. Fantastic flowers in a rainbow of colors. Typical houses painted in strong bright colors like lime green, bright blue, bright pink. It will be really happy to see all this generosity with colors. Not least the women in their beautiful colorful saris and Punjabis.

Not to mention the sunrise pink tinted hues of sunset and warmer tones of yellow / orange / red.

Suddenly the mountain Arunachala appeared and we understand that we are approaching our destination.

Tiruwannamalai is a large city with about half a million people, but a city that has not yet been touched so much of contemporary modernity. It still consists of lots of small stalls to the street where everything can be purchased if you just find the right. No shopping malls or supermarkets that can be found in major cities in India.

We turn off the main road in the outskirts of Tiru and drive a few kilometers into the country. Towards the end of the road is the white house where we are 15 participants staying. It’s brand new. We are the first to stay here. Bright and fresh. Typically Indian- nothing is being covered when painting so the new faucets are, for example, full of paint splashes.

My roommate is from the United States and I share a room with a small kitchen at one end, and a private bathroom. It was quite dirty so I started to clean up and then unpack. Then we took a rickshaw to the Tiru and had dinner. Wonderful food every day here in India. Also took the opportunity to buy fruit for breakfast and some little things to our room. Most Americans were kind 18 hours late due to storm over San Francisco so I had the room to myself the first night.

This morning I got up at 4:30 to get ready for meditation. In the dark, we went on small paths and easy route to our meditation room, The Villa. It took about fifteen/twenty minutes. The meditation in the morning is between 6-7.30 pm, but we should be sitting in silence quarter before. Sat Shree is understood with.

Actually the retreat starts on Saturday, January 14, but there are meditations now for us who have come. Last day to arrive today so everyone will get a chance to get over the jet lag and reströtthet before we start for real. Many of the Americans have a difference of 13.5 hours. It takes some time to get used to. Easier for us with just 4.5 hours. So far it’s thus only two meditations a day. At 6 in the morning and at 6 in the evening.

Today has been a lot of practice to fix. Toilet paper is included, for example, often when renting rooms in India. It is quite expensive and you can be sure to purchase yourself. I also bought a towel. Sheets and pillowcases I bought in Chennai.

I ate lunch in the Tiru German Bakery with seven others. The lunch cost 22 crowns and tasted so good! I am fortunate this time that my best friend in Sweden is included here. I usually do not know anyone when I go away, but we are actually seven Swedes total of about 34. I have met any of them before.

The idea was that we would Ramana Ashram and meditate a bit in the afternoon, but we had so many bags with everything that we had to postpone it to tomorrow. Now I slept dinner. It got very little sleep last night. Think there was a certain excitement about all the new things that made sleep suffered. A mosquito did not help either. A nap in the afternoon with the fan spinning in the ceiling is not wrong.

Now sit on my bed and writes. Trying to be as quiet as possible so that my roommate gets to sleep of course. She arrived this morning and is obviously super tired. I seem to have got a very nice person to share these next seven weeks with. It feels good. I do not otherwise shared a room with anyone in a long time.

Now I’m waiting to get online. I ordered a small private hotspot that will come tomorrow. Then I have internet access wherever I am. We have also seen that all the places we have eaten in also have internet access. But then it will be mostly a fast track if there is something

Sorry for the English.I dont have time to go over it. This is the google translation.

January 9, 2017
by admin
1 Comment

Första dagen i Indien

Det är så underbart att vara tillbaka i Indien. Bara man går av flygplanet fylls luften av bekanta dofter. Inte minst av rengöringsmedel. Och sedan när man kommer ut i den mjuka magiska kvällen utanför flygplatsen. Det är så bekant och så ljuvligt med alla dofter, ljud och bilder. En och en halv timmes bilresa i rusningstrafik i Indien är så roligt. Otroligt mycket att titta. Alla kontraster. Här går det undan.

Vi var framme vid vårt hotell kl åtta på kvällen. Halv fyra svensk tid. Då hade jag rest d 32,5 timme. Och det var njutbart hela vägen. Tiden gick lite långsamt i Abu Dhabi där vi var försenad några timmar. Jag bara älskar att resa. Den här känslan av att bara vara närvarande mitt i allt som sker. Inget som behövs göras eller tas om hand. Vilsamt. Dessutom träffar man så många intressanta människor.

Restaurangen på stranden

På flygplatsen i Abu Dhabi pratade jag med en ung (28 år) vacker svensk kvinna med långa dreads. Hon var på väg hem till Pakistan. Hon är gift med en pakistansk man. Hans familj tillhör den lägsta kasten, the untouchables, och bor i slummen. Det hade hon och hennes man också gjort till en början, men hade nu fått en liten lägenhet. De sparar till ett kylskåp. Hon berättade att hans familj tagit helt avstånd från henne. Hon hade brutit mot många okända koder i början. Fortfarande lär hon sig ständigt nya sätt att förhålla sig till den pakistanska och muslimska kulturen. Hon och hennes man har startat en skola för barnen i slummen och dit går det mesta av deras pengar. Det var en verkligt berörande historia och jag beundrar henne så. Vilket mod att bryta upp och med så stor öppenhet och vilja till möte börja skapa sig ett nytt liv med sin man.

På flyget till Chennai satt jag bredvid två unga indiska män. Planet var nästan fullt med unga indiska män. Många säkert gästarbetare i arabvärlden eller på andra ställen i världen där de ofta utnyttjas för minimala löner. De två männen jag satt bredvid är ingenjörer på en stor fraktbåt. De hade precis legat utanför Karlshamn och visade stolt upp bilder därifrån. Efter sju månaders tjänstgöring var de nu på väg hem. Den ene har en fru och ett 3 års barn som väntade. De skulle vara hemma i tre månader och sedan iväg igen. De verkade väldigt nöjda med sin livsstil, allt de får se och uppleva och säkert också bättre lön än de allra flesta hemma i Indien.

Idag vaknade jag till en vacker dag. Efter en timmes meditation gick jag en promenad och hamnade sedan vid ett bord längst ut mot stranden och havet med en stor tallrik frukt. Livet på en pinne.

Tyvärr är det förbjudet att bada. Det är mycket strömt och så finns det farliga maneter. Maneter vars trådar kan ta livet av en människa. Så det blev en solbädd i skuggan vid poolen. På hotellet vi bor är de flesta gästerna indier. Flera familjer var vid poolen. Papporna badade med barnen och mammorna såg på i sina vackra punjabis (byxor och tunika). Två kvinnor valde till slut att bada med sina män. I långa byxor, långa tunikor och badmössor. De kunde inte simma och hade så roligt i poolen!!! Det var en fröjd att se.

För övrigt har jag redan gått emot vad jag skrev för ett par dagar sedan. Till lunch drack jag en drink med mina olika pulver, hampaprotein, alger m m. Men till middag valde vi att lämna hotellområdet och gå till en verkligt lokal indisk restaurang. Det var supergod mat. Det jag åt var vegetariskt och utan gluten eller mjölk. Vi beställde in två rätter var och det kostade 100 kr för oss alla tre. Bl a åt jag masala dosai. Det är supertunna, luftiga typ pannkakor av rismjöl med en grönsaksfyllning baserad på potatis samt olika såser att doppa i. Smaskens!

Perfekt ställtid. Tid för omställning. Från vardagen full av uppgifter och projekt. Till ett liv med fokus inåt. Det märks direkt. Meditationerna blir annorlunda. Vilan djupare.

Ett perfekt sätt att landa här, koppla av och ställa om till det som komma ska. Så tacksam.

First day in India

It is so wonderful to be back in India. Just coming out of the airplane and meeting the air filled with familiar smells. Not least of chlorine. And then when you come out of the airport, the soft magical evening. It is so familiar and so lovely with all the smells, sounds and images. One and a half hour drive in rush-hour traffic in India is so much fun. Incredibly much to look at. All contrasts. Intense!

We arrived at our hotel at eight in the evening. After 32.5 hours of traveling. And it was enjoyable all the way. The time was a little slow in Abu Dhabi where we were delayed a few hours. I just love to travel. This feeling of just being present in the middle of everything that happens. Nothing needs to be done or taken care of. Restful. Additionally, you meet so many interesting människor.
At the airport in Abu Dhabi, I talked with a young (28 years old) beautiful Swedish woman with long dreads. She was returning to Pakistan. She is married to a Pakistani man. His family belongs to the lowest caste, The Untouchables, and lives in the slums. There she and her husband also made a start, but now had a small apartment. They are now saving up for a fridge. She told me that his family has taken quite a distance from her. She had violated many unknown codes at the beginning. Still, she learns constantly new ways to relate to the Pakistani and Muslim culture. She and her husband started a school for the children in the slums and there goes most of their money. It was a truly touching story, and I admire her so. What courage to break up with so much openness and willingness to meet all the new and start creating a new life with her husband.

On the flight to Chennai, I sat next to two young Indian men. The plane was almost full of young Indian men. Many guest workers probably for the Arab world or from other places in the world where they are often exploited for minimal wages. The two men, I sat next to were engineers on a large freighter. They had just been outside Karlshamn and proudly showed off pictures from there. After seven months of service, they were now on their way home. One of them has a wife and 3-year children waiting at home. They would be home for three months and then off again. They seemed very happy with their lifestyle, everything they see and experience, and certainly also better paid than most at home in India.

Today I woke up to a beautiful day. After an hour of meditation, I went for a walk and then ended up at a table out towards the beach and sea with a large plate of fruit.

Unfortunately, it is forbidden to swim in the ocean. It is full of currents, and dangerous jellyfish. Jellyfish whose threads can take the life of a human being. So Ilanded on a sun bed in the shade at the pool. At the hotel we were staying, most guests are Indians. Several families were at the pool. Fathers bathed with the children and the mothers watched in their beautiful Punjabis (trousers and tunic). Two women ultimately chose to swim with their men. In long pants, long tunics and swim caps. They could not swim and had so much fun in the pool !!! It was a delight to see.

Moreover, I have already gone against what I wrote a few days ago. For lunch I drank a drink with my various powders, hemp protein, algae, etc.. But for dinner, we chose to leave the site and go to a real local Indian restaurant. The food was supertasty. It was a vegetarian restaurant and I ate a meal without gluten or dairy. We ordered two dishes each and it cost $ 10 for all three of us. Among other things, I ate masala dosai. It is super thin, airy type of rice flour pancakes with vegetable filling based on potatoes and various sauces to dip in. Yummy!

Time for reorientation. From everyday life full of tasks and projects to a life with its focus turned inward. It shows immediately. Meditaitons are different. Rest is deeper

The perfect way to land here, relax and adjust to what will come. So grateful.

Out of my comfort zone!

Share this:

On my way to Sweden

Share this:

The ocean, Auroville and life right now

Share this:

About being in retreat in India

Share this:

Processing

Share this:

Share this:

Life in the Indien countryside

Share this:

Into the retreat and the silence

Share this:

Arrived

Share this:

First day in India

Share this: