Att resa är verkligen livet. Oavsett om det handlar om de ständiga inre och yttre resor vi är på. Inget står stilla. Utveckling/förändring är given. Och det är jag så tacksam för. Tänk så trist det hade varit om allt var likadant hela tiden. Ibland kan det kännas stillastående. Ofta är det innan större förändringar. Ibland passar Crosby, Stills, Nash & Youngs titel: The darkest hour is always just before the dawn. Hur vi nu än upplever det.
Nu sitter jag på Düsseldorf flygplats på väg mot Indien. Det här blir en djupgående livsförändrande resa både på det yttre och det inre planet. Jag ska först ha fyra dagar vid havet och landa, njuta och koppla av med två vänner. Därefter bär det till Tiruvannamalia i Tamil Nadhu, södra Indien. Här ska jag sedan vara i drygt åtta veckor på en meditationsretreat med Sat Shree. Det blir intressant. Minst 4,5 timmars meditation (silent sittings) varje dag. Det kommer säkert att vara både det ena och det andra. Och det känns som en stor gåva och nåd att få göra det här.
Jag kommer också att arbeta några timmar i veckan. Får se hur det går. Jag har varit i Tiru några gånger förut på meditationsretreater. Det är en osedvanligt stark plats. Här levde Sri Ramana Maharishi, ett av de stora inom Advaita, non-duality. Hans guru var berget som ligger här, Arunachala. Det anses vara en representation av Shiva. Han anses upprätthålla världen genom meditation. Jag berättar mer om detta senare.
Bilderna här i bloggen idag tog jag på julaftonens promenad. Jag bara älskar mossa. Speciellt underbar så här på vintern när naturen inte har så mycket färger att tala om. Då lyser mossan med sin livgivande gröna färg. Som vanligt klarade jag av årets alla största helger under loppet av tio dagar. Jul, nyår och födelsedag. Så var det avklarat. Det var lugna, avslappnande dagar.
Efter det har det varit full rulle. Att vara borta mer än två månader kräver lite förberedelser. Inte minst rent praktiskt. Stänga av vatten, kyl och frys m m. Min resväska är knökfull och vägde precis vad den fick väga 23 kg. Utöver lite kläder (nåja – jag åker aldrig med lite kläder … är den full av kosttillskott, hampaproteinpulver, grönt pulver, mixerstav m m.
Jag har nu i två månader ätit frukt och gröna blad. Det har gått mycket bra. Gott, enkelt och skönt för kroppen. Mina vallningar har helt försvunnit. Likaså alla mina extraslag på hjärtat. Sömnen är bättre. Det är helt enkelt väldigt enkelt att leva så här. Det gick faktiskt även bra när jag var på Irland och firade tidig jul med familjen. Min sonson och jag började dagen med melon! Det gillar vi båda två. Nu passar det här sättet att äta så bra i Indien. Minskar risken att bli magsjuk när jag inte äter ute på restauranger. Det blir frukt i långa banor. Inga gröna blad i Indien. Det är därför jag har kompletterat med olika pulver och kosttillskott. Den här kosten (satvic) passar bra för meditation. Matsmältningen stör mindre. Hoppas jag. Vem vet vad som händer?
Jag återkommer – tror jag. Allt gott till dig inför det nya året.
To travel is life
Travel is truly life. Whether it is about the constant inner and outer journeys we are on. Nothing is stationary. Development / change is given. And I’m so grateful for that. Imagine how boring it would be if everything was the same all the time. Sometimes it can feel stagnant. Often right before major changes. Sometimes Crosby, Stills, Nash & Young’s title: The darkest hour is always just before the dawn seems to fit. However we experience it.
I am now at Düsseldorf Airport on my way to India. This will be a profound, life-changing journey both on the outer and the inner planes. I’ll have four days by the sea and just enjoy and relax with two friends. Then I will go on to Tiruvannamalia in Tamil Nadhu, South India. Here I will then be in just over eight weeks on a meditation retreat with Sat Shree. It will be interesting. At least 4.5 hours of meditation (silent its insertion) every day. It will certainly be both this and that. And it feels like a great gift and grace to be able to do this.
I will also work a few hours a week. We’ll see how it goes. I have been in Tiru a few times before on meditation retreats. It is an unusually strong place. Sri Ramana Maharishi, one of the major Advaita saints, non-duality lived here. His guru was the mountain that lies here, Arunachala. It is a representation of Shiva. He is considered to maintain the world through meditation. I’ll tell you more about this later
The pictures in this blog today, I took on the Christmas Eve walk. I just love moss. Especially here in the winter, when nature has not so much color to speak of. Moss lights up with its life-giving green color. As usual, I had all of the year’s biggest holidays over the course of ten days. Christmas, New Year and birthday. So then that was done. It was quiet, relaxing days.
After that, it’s been full speed. Being away for more than two months require quite some preparation. Not the least practical. Turning off the water, fridge and freezer etc.. My suitcase is full to the brim and weighed just what it could weigh 23 kg. Besides some clothes (well – I never go with only some clothes … it is full of supplements, hemp protein powder, green powder, blender etc.
I have now for two months been eating only fruits and green leaves. It has gone very well. Happy, simple and comfortable for the body. My hot flashes have completely disappeared. Likewise, all my extra beats on the heart. Sleep is better. It is simply very easy to live like this. It was even good when I was in Ireland and celebrated an early Christmas with the family. My grandson and I started the day with melon! We both love that. Now it fits to eat like this in India. Reduces the risk of stomach problem when I do not eat out at restaurants. It will be loads of fruit. No green leaves in India. That is why I have supplemented with various powders and supplements. This diet (sattvi) suitable for meditation. The digestive process is less disruptive. I hope. Who knows what happens?
I will return to blog some more – I think. All the best to you for the new year.
Beroende är intressant. Det är något som gäller de allra flesta av oss. Även om vi inte är beroende av något som anses som ett missbrukande, som är socialt mindre acceptabelt eller är mer dysfunktionellt har nog de allra flesta något de är beroende av. Något som skulle vara kännbart att avstå ifrån. Inte minst är vi beroende av våra historier om verkligheten. Som vi kanske många gånger inte är medvetna om. Vi kanske får vår tillvaro att kännas roligare genom att se på TV, läsa böcker, småäta. Inget av detta är rätt eller fel. Det är bara intressant att bli mer medveten om att jag gör de här sakerna för att slippa känna uttråkning, ledsenhet, ensamhet, oro. Att vara medveten är ju nödvändigt för att göra medvetna val. Och jag kan förstås fortsätta att göra samma val, men om jag gör det medvetet är det inte automatiskt styrt av vanor, mönster och inlärda sätt att vara.
Under många år var jag beroende av Coca cola light. Mot slutet drack jag 3 liter om dagen. Det var ett klockrent beroende som jag dessutom skämdes över. Jag hade extra flaskor gömda så att jag inte skulle behöva vara utan. När jag åkte bort planerade jag för att vara säker på att det skulle finnas tillgängligt. Det kändes pinsamt. Jag var helt medveten om att det var ett beroende, att det fick mina dagar att kännas lättare och med mer energi. Och jag var inte redo att sluta förrän jag var det.
En dag hörde jag en grannes barn gå förbi min trädgård med en kompis. Han sa: “Där inne bor det en tant som dricker 3 liter coca cola light om dagen.” Det hade tydligen pratats om mitt beroende hos grannarna. Ridå. Det kändes verkligen pinsamt. Och så sant. Det var en riktig väckarklocka. Jag hade försökt sluta många gånger, men mådde så himla dåligt. Intensiv huvudvärk, illamående, irritation, depression. Vid den här tiden, för 22-23 år sedan, hade jag börjat att arbeta med healing. Under en av våra kurser bad jag inåt om hjälp med att sluta. Alla kursdagarna hade jag som en varm hand över solarplexus. Mycket energi som andra kunde känna. Jag drack ingen cola och fick inga abstinenssymtom (utrensningssymtom). Det var över.
Jag märkte under de kommande åren att jag inte kunde dricka för då kunde jag inte sluta igen. Jag var i Peru och ibland fanns det bara cola att köpa att dricka. Direkt sög beroendet igen och jag bestämde mig också för att inte gå den vägen.
I början av augusti o år gick jag förbi hyllan med cola i mataffären och köpte tre småflaskor med mig hem. Jag var så otroligt förvånad. Varför efter all den här tiden? Jag har inte känt någon längtan eller något sug på många, många år. Och så plötsligt köper jag med mig hem … Att dricka det var helt underbart. Vilken kick! Och så gott! Biokemi. Beroendehjärna. Jag märkte att jag fick mycket mera gjort, mer energi. Ganska snart förstod jag att det måste finnas någon mening med det här. Något jag kan lära mig eller få insikt om. Jag har ju – som du som läst bloggen tidigare kanske vet – under ett bra tag nu haft som intention att möta allt som är oupplevt, allt som hindrar mig från att leva sanning och kärlek fullt ut.
Jag försökte sluta efter en vecka, mådde jättedåligt – men är ju mer van vid sådant idag så det kändes inte som ett problem. Och ändå efter några dagar köpte jag cola igen. Och igen. Så gick tiden. Efter tre veckor skulle jag till England för en retreat med Sat Shree. Jag fick packa ner en halvliters flaska till varje dag för det kändes inte som rätt tillfälle att må dåligt. Jag kom hem mitt i natten till parkeringsgaraget i Malmö och så startade inte min bil. Fick vänta på vägassistans och kom därför hem på morgontimmarna. Kl 9 dagen efter (efter bara några timmars sömn) hade jag bokat tid för en skype-session med en Zen Coach som ett led i vägen mot certifiering.
Det var uppenbart för mig att jag ville använda den här sessionen för att undersöka vad det här handlade om. Min intention för sessionen var tydlig. Jag började med att slappna av, vara närvarande, gå in i kroppen och utforska hur den kändes. Jag bad om att få vägledning kring beroendet. Direkt dök en subtil session kring solarplexus upp. Jag hälsade på den och talade om att jag var redo att lyssna och vara närvarande med sensationen. Sa helt enkelt ja till den precis så som den var. Jag fick då reda på att sensationen hade med beroendet att göra och att här fanns information till mig. Det var tydligt att beroendet hade aktualiserats för att jag skulle känna detta och också förstå varför. Jag frågade om varför jag hade druckit coca cola då för länge sedan och fick svaret att det var för att jag inte klarade av att vara mig själv, att leva min sanning. När jag tittade tillbaka på den tiden såg jag att det stämde. Det var en jobbig tid i mitt liv där jag anpassade mig extremt mycket för att upprätthålla status quo. Det var så intressant att se. Det hade jag faktiskt inte sett så tydligt tidigare. Minnet av då jag slutade förra gången och värmen, healingen över solarplexus dök också upp. Något jag hade glömt bort totalt. Det var också så att med arbetet som healer kom en ökad förmåga och möjlighet att vara mig själv. Att ta ställning för vad jag tyckte var viktigt och sant.
Det var en mycket kraftfull session och efter kom inte suget efter cola tillbaka. Jag har inte rört det sedan dess och inte heller känt någon som helst längtan efter det. Det som var häftigast var att jag inte heller fick minsta lilla huvudvärk eller illamående. Det var som alltihop löstes upp i intet när jag var med sensationerna i kroppen, sa ja till det och förstod vad det har handlat om. Det är bara att buga sig i största ödmjukhet och tacksamhet inför livets mirakel. Och inse kraften i att tillåta det som är, att vara som det är. Att verkligen känna det som känns i ett “ja”. Det är grunden till transformation.
Tacksam!!!
My addiction to Diet Coke
Addiction is interesting. It is something that applies to most of us. Although we may not have what is considered an abusive addiction, a socially less acceptable or more dysfunctional addiction, we probably have somethi we depend on. Something that would be hard to stop doing. At least, we depend on our stories about reality. Thatwe often are not aware of.. We may have our lives feel more fun by watching TV, reading, snacking. None of this is right or wrong. It’s just interesting to be more aware that I do these things to avoid feeling boredom, sadness, loneliness, anxiety. To be aware is of course necessary to make informed choices. And I can continue to make the same choice, but if I do it consciously, it is not automatically controlled by habits, patterns and learned ways of being.
For many years I was addicted to Diet Coke. Towards the end I drank 3 liters a day. It was an obvious addiction, I also feltreally ashamed. I had extra bottles hidden so that I would not have to be without. When I went away, I planned to be sure that it would be available. It felt embarrassing.. I was completely aware that it was an addiction, that it made my days feel lighter and that it gave me more energy. And I was not ready to quit until I was.
One day I heard a neighbor’s child walk past my garden with a friend. He said: “In that house there is a lady who drinks 3 liters of Diet Coke a day.” They had apparently been talking about my addiction at the neighbors.Ouch. It felt really embarrassing. And so true. It was a real wake-up call. I had tried to quit many times, but felt so very bad. Intense headache, nausea, irritability, depression. At this time, 22-23 years ago, I had begun to work as a healer. During one of our courses, I prayed inwardly for help to quit. All course days, I had a warm hand over the solar plexus. Much energy that others could feel. I had no coke and had no withdrawal symptoms (purging symptoms). It was over.
I noticed in the years to come that I could not drink because then I could not stop again. I was in Peru, and sometimes there was only Coke drink.I noticed directly how the addiction set int and also decided to not go down that route.
In early August,this year I walked past the shelf with Coke in the grocery store and bought three small bottles. I was incredibly surprised. Why after all this time? I have not felt any desire or craving for many, many years. And then suddenly I find myself buying and drinking … To drink it was absolutely wonderful. What a kick! And it tasted so good. It actually made me feel happy. Proof of biochemistry. Addiction brain. I noticed that I got a lot more done, more energy. Pretty soon, I realized that there must be some sense in this. Something I can learn or gain insight around. I’ve – you who read the blog before, you may know – for some time now had the intention to meet all that is unexperienced, all that prevents me from living truth and love fully.
I tried to quit after a week, felt really bad – but I am more accustomed to such feelings today and can allow them more, so it did not feel like a problem. And yet after a few days I bought coke again. And again. So time passed. After three weeks, I went to England for a retreat with Sat Shree. I had to pack a half-liter bottle for each day since it did not feel like the right time to feel sick. I came home in the middle of the night to the parking garage in Malmö and my car did not start. Had to wait for roadside assistance and therefore came home in the morning hours. At 9 am the day after (after a few hours of sleep), I had an appointment for a Skype session with a Zen Coach as part of the road to certification.
It was obvious to me that I wanted to use this session to explore what this was about. My intention for the session was clear. I started to relax, be present, enter my body and explore how it felt. I prayed for guidance on the addiction. A subtle session at the solar plexus up showed up more or less directly. I greeted it and mentioned that I was ready to listen and be present with the sensation. Simply said yes to it exactly as it was. I was then told that the sensation had to do with the addiction and that this information was available to me. It was clear that addiction had arisen again for me to feel this sensation fully and also understand why. I asked why I had been drinking Coca Cola a long time ago and was told that it was because I was not able to be myself, to live my truth. When I looked back on that time, I saw that it was true. It was a difficult time in my life where I adapted a lot in order to maintain the status quo. It was so interesting to see. I had not actually seen this clearly before. The memory of when I quit last time and the wamrth, the healing of the solar plexus also appeared. Something I had forgotten totally. With working with healing came an increased ability and opportunity to be myself. Taking a stand for what I thought was important and true.
It was a very powerful session and after there was no cravinge for Coke any more. I have not touched it since then, nor felt any desire for it. The coolest thing was that I had not the slightest headache or nausea. It was like everything dissolved into nothing when I was with sensations in the body, said yes to it and understood what it was about. I can only bow down in total humility and gratitude for the miracle of life. And realize the power of allowing what is, to be as it is. To really feel what you feel in a “yes”. It is the foundation for transformation.
Om det ändå hade varit så enkelt. Att man åt bara för att överleva. Idag är mat förknippat med så mycket mer för många. Det är socialt. Vi samlas kring maten. För många används det som ett sätt att uppleva en känsla av kontroll. Det fungerar som en distraktion, belöning, tröst – helt enkelt ett sätt att undvika vissa känslor. Och så är det gott.
Jag har klarat att hålla mitt sockersug stången de senaste åren genom att ha kortare perioder då jag äter allt för att sedan sluta med allt onödigt och hålla upp i tre-fyra månader. Det har känts bra att då och då kunna äta allt jag tycker om, ofta i samband med att jag träffar min familj. Och det har varit lätt att bestämma en dag då jag helt bryter med socker, gluten m m. När jag helt har avstått från socker har det efter bara några dagar blivit enkelt och jag har inte känt av sockersuget. Jag har då ätit lågkolhydratkost helt utan socker och annat sött som t ex frukt.
I höstas funkade det plötsligt inte längre. Förmodligen i samband med att jag har en stark intention som handlar om att möta allt som tidigare inte upplevts. Detta har stärkts i kontakten med min lärare. Jag kunde liksom inte upprätthålla den gamla formens kontroll/disciplin längre. En intressant – och något frustrerande – resa som också inneburit en inte försumbar viktuppgång.
För tre veckor sedan bestämde jag mig. Jag kan lika gärna gå tillbaka och äta så som känns enklast och bäst för mig. Ett sätt som inte innefattar samma behov av att tänka på mat, fokusera på hur jag ska hantera det, bestämma mig och sedan inte klara av det – som innebär att jag fritt kan äta det jag gillar. Jag gick tillbaka till 80-10-10, LFRV (low fat raw vegan). Det innebär att jag får 80 % av kalorierna från kolhydrater, 10 % från fett och 10 % från protein. Jag har ätit så ett knappt år tidigare och älskade det.
Om du är nyfiken på 80-10-10 och tankarna kring det rekommenderar jag att läsa ett tidigare blogginlägg som handlar om dieten här.)
Jag påmindes om dieten när jag såg en video om en person som blivit besvärsfri från diabetes genom att äta så här. Det är intressant eftersom det är ett sätt att äta som tillför mycket socker. Tydligen reagerar kroppen inte på sockret när det är naturligt och när det inte kombineras med fett. Det är alltså viktigt i det här sättet att äta att man begränsar fettinnehållet.
Så här kan en dag se ut mig:
Jag börjar fortfarande med att dricka vatten med pressad citron för att stötta leverns utrensningsförmåga.
Till frukost gör jag en smoothie. Det brukar bli tre stora glas. I smoothien idag hade jag t ex två bananer, en pressad apelsin med kött, ett äpple, en matsked mjölksyrade morötter, riven ingefära och lite riven gurkmeja, granatäpplekärnor, 1 tsk syraneutral C-vitamin och massor av ekologisk grönkål. Det här blir supergott och mättande. Ett glas med MSM tar jag till.
Jag dricker också ett glas med vatten, bär och Powder of Life (olika alger t ex) senare under dagen.
Till lunch äter jag en tallrik med massor av gröna blad, tomater, paprika, en halv avocado och lite dressing.
Till kvällen kan det t ex bli en melon.
Underbart gott, mättande, sprängfullt av näring. Lätt att tillaga, tar ingen tid alls. Det blir lite dyrare eftersom jag försöker variera frukterna och exotiska frukter är dyrt. Dessutom handlar jag allt ekologiskt i den mån jag hittar det.
Helst ska man äta monomål. D v s bara en frukt i varje måltid. Det slarvar jag med. Det är fortfarande lite nytt för mig och jag får se hur det blir i framtiden.
Direkt när jag började äta så här märkte jag ett ökat lugn i kroppen. Som om den slappnade av på djupet. Jag sover bättre. Magen mår bra. Jag tänker inte på vad jag ska äta på samma sätt. Det känns jätteskönt och jag stortrivs med att äta så här … just nu. Det betyder inte att jag bestämmer idag att så här ska jag äta resten av livet. Jag gör det så länge det känns bra. Oavsett hur länge jag håller på fungerar det som en detox, en utrensning för kroppen.
Det passar extra bra nu eftersom jag åker till Indien på meditationsretreat om en månad och är borta i två månader. I Indien är det enkelt och billigt att äta frukt! Jag slipper riskera magsjuka av att äta på olika restauranger. Jag tar med mig proteinpulver och gör en drink av det om dagen. Samt mitt gröna pulver. Utöver det blir det bara frukt och kanske avokado om jag hittar det. Inte alltid lätt i Indien.
Förra gången slutade jag eftersom jag hade järn- och B12-brist. Nu vet jag att jag måste tänka på det. Därför äter jag mer gröna blad än tidigare. Jag har rivit rödbetor till salladen. Och jag tar järn- och B12-tillskott redan från början. Jag tog ett kosttillskott med B12 förra gången också, men det räckte inte. Så nu tar jag Behepan som läkaren skriver ut.
Jag känner också att jag inte är bunden att äta på något visst sätt. Det innebär att jag är beredd att lägga till ägg ibland eller kanske t o m ekologiskt kött någon gång om jag märker att tillskotten inte räcker när det gäller järn och B12. Nu förstår jag vikten av att se till att jag inte har brist på dessa viktiga ämnen. Jag fortsätter också tar mina vanliga tillskott: omega3, Q10, E-vitamin, magnesium/kalcium, D3-vitamin i kombination med K2 samt ett B-vitaminskomplex och probiotika. När jag var på Kärlingesund för ett par veckor sedan åt jag lite rawfood till också.
Fösta advent är här! Kommer på lika oväntat och snabbt som varje år. Älskar den här tiden med ljus och värme i allt det mörka. Idag har vi dessutom en otroligt vacker dag med sol och blå himmel. Det blir en härlig promenad efter det här. Önskar dig en underbar adventstid.
(Så här skrev jag i mitt förra inlägg om dieten och det gäller fortfarande.
Jag vill poängtera att jag inte har någon idé om hur någon annan ska äta eller vilken diet som är den bästa. Jag tror inte att det finns ett sätt att äta som passar alla. Jag delar här eftersom det är det jag gör på den här bloggen. Jag går inte i god för de teorier som 80-10-10 står för. Var och en får själv ta ställning till vad som är rätt.)
You eat for survival
If only it had been that easy. That you simply eat in order to survive. Today, food is associated with so much more for many. It’s social. We gather around food. For many, it is used as a way to experience a sense of control. It serves as a distraction, reward, comfort – simply a way to avoid certain emotions. And it tastes good.
I have managed to keep my sugar cravings in check in recent years by having shorter periods when I eat everything and then stop eating everything unhealthy and keeping this up for three to four months. It felt good to occasionally be able to eat everything I like, often in connection with meeting my family. And it has been easy to decide that tomorrow I completely stop eating sugar, gluten etc.. When I completely abstained from sugar, after only a few days, it was easy and no sugar cravings. I have then been on a low carb-diet without sugar and other sweets such as fruit.
This fall it suddenly did not work any longer. Probably in connection with that I have a strong intention to face everything that had not previously been experienced. This has been reinforced by being in touch with my teacher. I have simply not been able to maintain the old control / discipline anymore. An interesting – and somewhat frustrating – journey that also meant a not negligible weight gain.
Three weeks ago, I decided. I might as well go back and eat in the easiest and best way for me. A way that does not involve the same need to think about food, focus on how I should handle it, decide and then not do it – which means that I am free to eat what I like. I went back to 80-10-10, LFRV (low fat raw vegan). It means I get 80% of calories from carbohydrates, 10% from fat and 10% from protein. I have eaten like this for almost a year and loved it.
If you are curious about 80-10-10 and my thoughts about it, I recommend to read an earlier blog post about the diet here.)
I was reminded of the diet when I saw a video of a person who has gotten rid of symptoms of diabetes by eating like this. It is interesting because it is a way of eating that adds a lot of sugar. Apparently, the body does not react not on the sugar when it is natural and when it is not combined with fat. It is important in this way of eating that you limit the fat content.
This is how a day might look like for me:
I still start the day by drinking water with lemon juice to support liver cleansing ability.
For breakfast, I make a smoothie. It tends to be three large glasses. In the smoothie today I had, for example, two bananas, an orange (juice with meat), an apple, a tablespoon of lactic acid carrots, grated ginger and a little grated turmeric, pomegranate seeds, 1 teaspoon of acid neutral vitamin C and lots of organic kale. This is super delicious and filling. I take a glass with MSM with it.
I also drink a glass of water, berries and Powder of Life (various algae, for example) later in the day.
For lunch I eat a plate with lots of green leaves, tomatoes, peppers, half an avocado and a little dressing.
In the evening it can for example be a melon.
Wonderfully tasty, filling, burstingly full of nutrition. Easy to cook, takes no time at all. It gets a little more expensive because I try to vary the fruits and exotic fruits are expensive. Furthermore I buy everything organic that I can find.
Ideally, you should eat mono meals. That is one type of fruit in each meal. I am not too fussy about that. I’ll see how it goes in the future.
Immediately when I started eating like this, I noticed an increased calmness in the body. As if it relaxed deeply. I sleep better. The stomach feels good. I do not think of what to eat in the same way. It feels great and I am very happy with eating like this … right now. Which does not mean that I have decided today to eat like this for the rest of my life. I do it as long as it feels good. No matter how long I’m doing, it will act as a detox, a cleansing of the body.
It’s especially good now because I go to India on a meditation retreat in a month and will be there for two months. In India it is easy and cheap to eat fruit! I do not have to risk an upset stomach from eating at different restaurants. I take protein powder and make a drink of each the day. And my green powder. In addition it will be only fruit and avocados if I manage to find some. Not always easy in India.
Last time I stopped because I got iron and vitamin B12 deficiency. Now I know that I have to think about that. Therefore, I eat more green leaves than before. And sometimes I grate beets for the salad. And I take iron and B12 supplement from the start. I took a supplement with B12 last time too, but it was not enough. So now I take Behepan that the physician subscribes.
I also feel that I am not bound to eat in any particular way. This means that I am prepared to add eggs sometimes or maybe some organic meat sometime if I notice that supplements are not sufficient in terms of iron and B12. Now I understand the importance of making sure that I do not have a shortage of these important nutrients. I also continue taking my usual supplements: omega-3, CoQ10, vitamin E, magnesium / calcium, vitamin D3 combined with K2 and a B-complex vitamins and probiotics. When I was on Kärlingesund a couple of weeks ago, I eat some rawfood too.
So Advent is here! Coming on as unexpectedly and quickly as every year. Love this time of year with lights and warmth in all this darkness. Today, we have an incredibly beautiful day with sunshine and blue skies. I will take a lovely walk after this. Wishing you a wonderful Advent.
(I wrote this in my last post about this diet and it still applies.
I want to emphasize that I have no idea how someone else should eat or what diet is the best. I do not think there is a way of eating that suits everyone. I share this because it’s what I do on this blog. I can not vouch for the theories 80-10-10 stand for. Each one must personally decide what is right.)
Förra veckan var jag tillbaka på Kärlingesund för att vara kursvärd och delta i en fördjupningsworkshop för Zen Coacher. Det var lika underbart som alltid att vara i de här vackra omgivningarna, inre såväl som yttre. Det var första gången jag upplevde Kärlingesund i vit vinterskrud. Det var inte mycket tid att vara ute eftersom jag både var deltagare och kursvärd. Det fantastiska ljuset var dock lika njutbart inifrån.
Den här workshopen tog bl a upp hur vi har en hel grupp av inre röster som alla har sitt ursprung i tidig barndom. “Perfektionisten” t ex är den röst som klargör vilken standard som gäller, idealen. Den avgör vad den inre kritikern kommer att tjata om. Alla våra borde och borde inte är den inre kritikern som talar om hur vi bör vara för att leva upp till perfektionistens krav. Dessutom har vi en “pusher” som tycker att vi bör göra mer, oftare och bättre. Tillsammans bildar de, med många andra, en hel inre kommitté som kommenterar, bedömer, analyserar och kräver.
När vi tror på de här rösterna blir vi ett offer för deras budskap. Om vi väljer att vara vårt medvetna jag, känna igen det vi är bortom personligheten och dess olika identiteter, innebär det oftast kontakt med vår sårbarhet. Något som vi ofta undviker genom att stanna i offerrollen eller t ex dissociera, lämna, “spaca” ut. Vi vet att vi är ett offer för dessa inre röster, tror på vad den inre kritikern säger när vi upplever motstånd, spänningar i kroppen. Det första är att bli medveten om att vi är utsatta för attack av den inre kritikern. Att det inte är sanningen som talar. Det lönar sig inte att gå i debatt med den inre kritikern. Det är bara att ge den mer energi och kraft. Det handlar mer om att byta fokus, tydligt säga nej. Att ifrågasätta sanningshalten. Om man inte är medveten om att det är detta som pågår är det lätt att tro på vad rösten säger. Ja, jag borde verkligen skärpa mig. Vara bättre. Göra mer. Eller andra borde verkligen vara annorlunda än de är. I stället kan vi välja att först ta avstånd från rösten, bli medvetna och så gå in i kroppen och lägga märke till vad som känns där just nu. Tillåta sårbarheten och våga möta det som vill kännas.
Vi lekte lite med kuddar, typ voice dialogue. En kudde var perfektionisten, en den inre kritikern och “the Pusher”. När vi stod på respektive kudde fick vi uttrycka det som vi är så vana att höra inom oss. Sedan fick vi stå på en kudde som representerade offret, den som tror på rösterna. Det var tungt. Energilöshet och trötthet. Här har vi den vanligaste förklaringen till när vi känner oss helt slut. Det tar massor av energi att lyssna på den inre kommittéen. Att sedan betrakta det hela från det medvetna, vuxna, mogna jaget var befriande och gav mycket medkänsla. Roliga och insiktsgivande lekar och övningar. Tack, Kåre, för allt du delar med dig av, allt du är!
Sista morgonen fick jag förmånen att guida en 45 minuter lång meditation för gruppen. Så här underbart såg rummet ut när vi samlades tidigt på morgonen i stillhet och tystnad.
Kåre berättade om Charles Bukowski, en poet som jag skam till sägandes inte känner till. Charles blev slagen av sin far genom hela sin barndom. Han blev tidigt alkoholiserad, men skötte ett arbete på posten under hela sitt liv. Han började också tidigt att skriva något varje dag som ett sätt att bearbeta sin barndom. Regelbundet skickade han in några alster och fick dem refuserade. Tills plötsligt en dag han blev publicerad. Först i olika tidskrifter och sedan sina egna böcker. 60 böcker har publicerats. Han blev riktigt populär och åkte mycket runt på olika föreläsningar, bokläsningar m m. Han fortsatte att dricka, skriva och jobba på posten tills han en dag klarade att leva av sin poesi.. Hans poesi är mycket jordnära och handlar om vardagen för sådana som han som levde i enkla omständigheter. Oftast ganska mörk och ruff.
Här läser Charles en av sina egna dikter, den berörande “The Blue Pearl”.
Här är en annan av hans dikter:
The Blue Pearl
Last week I was back at Kärlingesund to be host and to participate in a deepening workshop for Zen Coaches. It was wonderful as always to be in these beautiful surroundings, inside and outside. It was the first time I experienced Kärlingesund white winter dress. There was not much time to be outside because I was both participants and host. The great light was equally enjoyable from the inside though
This workshop was, among other things, about how we have a whole group of inner voices that all originate in early childhood. “The Perfectionist” for example, is the voice that clarifies which standard goes, the ideals. It determines what the inner critic will rave about. All our shoulds and should nots is the inner critic talking about how we should be to live up to the perfectionist´s demands. We also have a “pusher” who thinks we should do more, more often and better. Together, they, with many others, constitute a big internal committee commenting, assessing, judging, analyzing and demanding.
When we believe in these voices, we become a victim of their message. If we choose to be our conscious self, recognizing that we are beyond the personality and its different identities, it usually means contact with our vulnerability. Something that we often avoid by staying in the victim role or, for example, dissociating, leavinge, spacing out. We know we are a victim of these inner voices, believe in what the inner critic says, when we experience resistance, tension in the body. First vi notice that we are under attack from the inner critic. That it is not truth speaking. It does not pay to go into debate with the inner critic. It will just give it more energy and power. It’s more about changing the focus, clearly saying no. To question the truth in the message. If one is not aware that this is going on, it is easy to believe what the voices say. Yes, I should really get on top of things. Be better. Do more. Or others should really be different than they are. Instead, we can disengage from the inner critic´s voice, become conscious and choose to be aware of the body and notice what is happening right now. Allowing vulnerability and courage to face whatever is arising.
We played a bit with pillows, like Voice Dialogue. A pillow was the Perfectionist, another the Inner Critic and The Pusher. We moved from one pillow to another giving voice to what this voice wanted to say. Then we stood on a pillow that represented the victim, the one that believes in the voices. It was heavy. Lethargy and tiredness. This is one of the most common explanation to why we feel exhausted. It takes lots of energy to listen to the Internal Committee. Then we moved to the conscious I, the adult, the mature me was liberating and gave much compassion. Funny and insightful rewarding games and exercises. Thank you, Kåre, for all you share and are.
The last morning I was privileged to guide a 45-minute meditation group. This is how wonderful, the room looked like when we gathered in the early morning in stillness and silence.
Kåre told us about Charles Bukowski, a poet that I am ashamed to say I did not know of. Charles was beaten by his father throughout his childhood. He soon became an alcoholic, but had a job at the post throughout his life. He also began early to write something every day as a way to process his childhood. Regularly he sent some pictures to different underground magazines and got them rejected. Until suddenly one day he got published. First in various magazines and then his own books. Today there are 60 books by him. He became really popular and traveled a lot around to do various lectures, book readings etc. He continued to drink, write and work in the post office until one day he managed to live off his poetry .. His poetry is very down to earth and is about everyday life for those that liked him lives in humble circumstances. Most often quite dark and rough.
Here Charles reads one of his own poems, the touching “The Blue Pearl”.
Upptäcker när jag går in här för första gången på länge att mitt sista blogginlägg hade titeln “Tystnad”. Vet inte om det var profetiskt, men sant blev det i alla fall. Jag har inte bloggat sedan 20 augusti. Helt otroligt. Det fanns ingen plan bakom det. Jag var nog lite osäker på om jag ville fortsätta att blogga och lät det få vara tills det kändes roligt att skriva igen. Och det gör det idag förvånande nog.
Det har varit en intensiv höst. Som började veckan efter senaste blogginlägget med två retreater med min lärare, Sat Shree. (Här är en intervju med honom.) Det var kraftfulla och rogivande dagar. Först några dagar i ett kloster från 1100-talet utanför Oxford.
Helt otrolig miljö och spännande upplevelser med mycket meditation. Jag mediterar mer nu. Och ändå känns tre meditationer om vardera två timmar i kroppen. Den ropade och skrek. Speciellt i början. Det är intressant att låta allt som pågår få göra det och fortsätta att sitta tyst och stilla. Sat Shree betonar detta genom att inte kalla det för meditationer utan “silent sittings”. Att inte följa våra invanda mönster, våra impulser utan ta ansvar och välja att sitta kvar är häftigt. Inte alltid enkelt. Inte alls enkelt ibland, men kraftfullt och befriande på något sätt.
Vi är så vana att agera som vi alltid har gjort. Inte medvetna om att det kanske ligger en underliggande flyktmekanism i den vanan. Ett medvetet val att göra si eller så blir det inte förrän vi är medvetna när vi gör valet. Jag ser att de flesta valen i mitt liv har varit omedvetna. Det är intressant att se vilka val som görs när de tas i medvetenhet. Och ändå finns det så många lager av trossystem och idéer som tar tid att bli medveten om.
Kolla in den här underbar innergården på klostret. I högra hörnet växer ett fikonträd. I buxbomkvadraterna olika örter och blommor. Så rogivande och vackert. Här stod tiden stilla. Det var lätt att föreställa sig hur det kunde ha varit här för hundra år sedan eller ännu längre tillbaka. Att dessutom själv vara så medveten om den tidlösa dimensionen av tillvaron förstärkte bara detta.
Därefter kom Sat Shree till Sverige för första gången och hade en kväll och en heldag utanför Ljungsbro. Det var också mycket fina dagar. Härligt att få vara med andra som har samma vision om livets möjligheter som jag har. Mycket har kommit upp för mig sedan jag träffade Sat Shree. Känslor, upplevelser som jag inte tidigare fullt har upplevt har visat sig igen som en andra chans. Jag har fått gå igenom en del som jag trodde var över och som jag nu förstår så mycket bättre. Det känns som en form av avslut varje gång. Jag är så tacksam.
Därefter gick jag den sista veckan på min utbildning till Zen Coach. Nu är jag alltså det, Zen Coach. Det har varit en mycket givande utbildning. Inte minst tack vare alla coachningssessioner jag har tagit för att bli certifierad. De har verkligen gett mig mycket. Denna utbildning tillsammans med kontakten med Sat Shree och de längre meditationerna har öppnat dörrar till mycket som jag är tacksam över att få se och uppleva. Nu har jag bara en rapport att skriva för att bli certifierad. Som inte verkar hände den heller, precis som den här bloggen, ligger den i vila.
Den här bilden tog jag sista kvällen på Kärlingesund. Det var 18 september och fortfarande sommarvarmt. Kommer du ihåg? En underbar bild som påminner om hur allt i livet på något sätt speglar ett högre perspektiv. Att det kanske inte finns mer substans än i en spegelbild. Det vi ser runt omkring oss är spegelbilder av oss själva. Allt är tolkat och känns självklart. Tills vi börjar se världen mer öppet och nyfiket. Putsar glasögonen eller kanske t o m tar av dem. Livet är så himla spännande! Varje dag, varje ögonblick, en möjlighet att se mer, naknare, mer öppet som ett barn som inte har lärt sig alla namn och begrepp.
Oktober bara rann iväg. Vet inte riktigt vart den tog vägen. Och idag vaknar jag till första snön. Övergången mellan höst och vinter. Det har varit så otroligt vackert med alla olika färger. Mer eller mindre över natt försvann löven. Nu är det en annan form av skönhet. En kargare, mer avskalad. Denna ständiga förändring. Funderar på om jag ska sluta att översätta bloggen. Det skulle göra det enklare att blogga. Gå fortare. Jag har inte bestämt mig ännu. Men det vilar där i väntan på ett svar.
Ha en riktigt skön söndag!
Life as it is
Realize when I come to the blog for the first time in a long time that my last blog post was titled “Silence”. Do not know if it was prophetic, but it became true. I have not blogged since August 20th. Incredible. There was no plan behind it. I was a little unsure if I wanted to continue to blog and let it be until it was fun to write again. And it is today, surprisingly enough.
It has been an intense fall. It started the week after the last blog post with two retreats with my teacher, Sat Shree. (Here’s an interview with him.) It was powerful and peaceful. It started with a few days in a convent from the 1100s outside Oxford.
Absolutely incredible setting and exciting experiences with a lot meditation. I meditate more now. And yet three meditations of two hours each is felt in the body. It shouts and screams. Especially in the beginning. It is interesting to have all this happening inside and continue to sit quietly. Sat Shree emphasizes this by not calling it meditation, rather “silent sittings.” Not to follow our habits, our impulses, instead taking responsibility and choosing to stay silent and still is awesome. Not always easy. Not at all easy sometimes, but powerful and liberating in any way. We are so used to acting as we have always done. Not being aware of that there might be an underlying flight mechanism fuellling this habit. It won´t be a conscious choice to act or not to act until we are aware when we make the choice. I see that most of the choices in my life have been unaware. It is interesting to see the choices that are made when they taken in consciousness. And yet there are so many layers of belief systems and ideas that takes time to become aware of.
Check out this wonderful inner courtyard of the monastery. In the right end grows a fig tree. The boxwood squares are full of herbs and flowers. So peaceful and beautiful. Here time stood still. It was easy to imagine how it could have been here a hundred years ago, or even further back. Especially when you yourself is so aware of the timeless dimension of existence.
After that Sat Shree came to Sweden for the first time and had one meeting over an evening and then an intensive over one day close to Ljungsbro. It was also very nice days. Great to be with others who have the same vision of life opportunities that I have. Much has come up for me since I met Sat Shree. Feelings, experiences that I had not previously fully experienced has surfaced again as a second chance. I’ve been going through some stuff that I thought were over and I now understand so much better. It feels like a kind of completion each time. I’m so grateful.
Then I took the last week of my training to Zen Coach. So that´s what I am now – a Zen Coach. It has been a very rewarding training. Not least thanks to all the coaching sessions I have to take in order be certified. They have really given me a lot. This training along with the contact with Sat Shree and the longer meditations have opened the doors to much that I am grateful to see and experience. Now I just have to write a report to be certified. That did not seem happened either, just like this blog, it has been at rest for a while.
This picture I took the last evening at Kärlingesund. It was September 18, and still summer warm. Do you remember? A wonderful image that is reminiscent of how everything in life somehow reflects a higher perspective. That there might not be more substance here than that of a mirror image. What we see around us are mirrors ourselves. Everything is interpreted and feels obvious. Until we begin to see the world more openly and curiously. Preening the glasses or maybe even taking them off. Life is so very exciting! Every day, every moment, an opportunity to see more, more nakedly, more openly like a child who has not learned all the names and concepts yet.
October just ran away. Do not really know where it went. And today I wake up to the first snow. The transition between autumn and winter. It has been so incredibly beautiful with all the different colors. More or less over night all the leaves disappeared. Now it’s a different kind of beauty. A harsher, more scaled down. This constant change.
I am considering whether to stop to translating the blog. It would make it easier to blog. Go faster. I have not decided yet. But it rests here awaiting a response.
Jag älskar tystnad. Och jag älskar ljud. Så har det inte alltid varit. Tystnad var en gång i tiden lite skrämmande. Fast det var jag nog inte medveten om. Jag upplevde det sällan. Bakgrunden av mitt liv var en ljudtapet. När det inte var umgänge, samtal, var radion igång eller så spelade jag musik. Förresten var nog allt det i igång även när samtal hände. Och prata har ju alltid haft lätt för.
Vid något tillfälle när jag inte mådde bra utmanade jag mig genom att åka iväg på en tyst retreat i fyra dagar. Jag förstod inte hur det skulle gå. Och var helt oförberedd på den djupa vila och lättnad jag kände i tystnaden. Visst var det ovant och kändes konstigt – men också så otroligt skönt. Efter det åkte jag i väg på tysta retreater så fort jag kunde och hade råd. I början var det här i Sverige. Så småningom blev det allt längre retreater och då blev det i stället i Indien. Det hände så mycket under de här retreaterna. Inte så mycket i det yttre. Men i mitt inre. Det var som om det var lättare att höra den inre rösten när de yttre ljuden inte distraherade. Det blev också svårare att komma ifrån det som ville kännas. Och allt lättare att möta det med närvaro och kärlek. Det blev till ett tydligt behov.
I vardagen blev det också allt tystare. Efter min skilsmässa – då jag hade perioder då jag kunde välja helt själv – valde jag allt oftare att inte ha ljudtapeten på. Att då och då verkligen lyssna till musik. Och att stänga av den när jag var klar.
1996 köpte jag – förvånande nog både för mig och mina vänner – en gård på landet. Tre kilometers grusväg upp till husen som låg vid en liten härlig badtjärn. Mitt i skogen! Det var läskigt första morgonen när jag gick ut för att hämta tidningen och det var becksvart. Ingen belysning någonstans. I december. Sedan var det aldrig läskigt igen, märkligt nog. Här byggde jag om och öppnade en retreatgård där jag kunde dela med mig av min kärlek till tystnaden med andra. Det var fantastiskt. Underbart att se och uppleva vad som hände med gästerna. Hur de gick rastlöst upp och ned på vägen i början, tittade på klockan och försiktigt sökte ögonkontakt med andra. Och sedan förändringen tredje dagen när lugnet blir mer uppenbart. Långsammare gång, munnar med småleenden, njutning vid måltiderna, mjuka ansikten, tårar som rinner. Ingen ville åka hem. Kanske blev det för dem som för mig – mindre bakgrundsljud efter det.
Att vara i tystnad är förstås inte bara njutning. Vad som helst kan komma upp för att upplevas som det är. Mycket oupplevt får en chans att visa sig. En möjlighet till ökad närvaro. Märkliga tankar, förbjudna tankar, utmanande tankar, sorgliga tankar. Minnen av alla de slag. Detta är ännu en av tystnadens gåvor. Och vi kan behöva stöd i att möta allt detta. Ett stöd som finns under retreater. Hemma får vi söka upp det stödet själva.
På väg hem från Båstad efter kurs där.
Retreater, dagar med planerad tystnad, är bra som inspiration, som ett sätt att upptäcka hur värdefull tystnaden är och som en kraftfull återhämtning. Och för mig var det så uppenbart att när jag väl kom tillbaka i vardagen satte allt igång igen. Så att hitta den här inre tystnaden mitt i allt som sker är viktigt för mig. Att hitta sätt att påminna mig om det.
Idag går jag i princip ständigt i tystnad. Jag har aldrig på radio eller musik. Om jag inte direkt lyssnar. Visst ser jag på TV ibland. Men då sätter jag på den och stänger av när jag är klar. Här ute kan det gå veckor utan att jag träffar någon annan än kassörskan på ICA. Det är jag och naturen. Samtal med andra händer på Skype och via telefon. De flesta klienterna har jag också på Skype. Det är verkligen en stor förändring om jag ser till hur det var då för länge sedan. Idag trivs jag i tystnaden. I den vila och öppenhet som råder. Och jag älskar kontrasten att då och då umgås intensivt med andra, som t ex när jag är en vecka på Kärlingesund. Där är inget ljudbrus, men många härliga, intressanta röster i tystnaden. Det får helt enkelt vara som det är. Det behöver inte se ut på något speciellt sätt längre. Och det är befriande.
Att vara i yttre tystnad är ingen garanti för att det blir en inbjudan att möta den inre tystnaden som är alltings bas och grund. Det finns nog många som går i tystnad för att stänga av och där detta har blivit det sätt de kan hantera vardagen. Många är isolerade och i tystnad fast de egentligen skulle vilja – och kanske må bra av – mer kontakt med andra. Som vanligt är det inte svart eller vitt. Balans är oftast det vi mår bra av. Och vi kan ha perioder då vi behöver mer av det ena och sedan mer av det andra.
När man är i retreat är man inte bara i tystnad. Man inspireras också till olika sätt att möta sig själv, t ex i meditation. För mig är båda viktiga. Både tid och utrymme att känna igen den stillhet och kraft jag är och att inte ha för mycket brus i vardagen.
Det pratas om att tystnad idag är en bristvara. Vi är så vana vid bruset att vi inte märker det. Inte ser att vi faktiskt har ett val. Ett val att då och då stanna upp. Lyssna till tystnaden. Till de ljud som alltid finns, men som kanske inte hörs i bruset, som t ex fågelsång. För många är det friskvård. Det är värdefullt och viktigt för hälsan att skapa de här pauserna. Många med utmattningssyndrom beskriver hur de inte längre orkar med alla intryck som vi normalt ständigt matas med. Jag har en vän som fick ligga länge med ögonmask i ett tyst rum med ett besök om dagen som inte fick vara längre än 5 minuter åt gången. Där det länge var svårt att gå på grus p g a ljudvolymen. Lösningen var att gå barfota på gräs.
Det har kommit en bok av Eva Österberg som heter “Tystnad och tider”. Den beskrivs i en artikel av Anna Heberlein på DN, “Tystnaden är nödvändig”. Här kan du läsa den om du vill.
Kanske är det så att värdet av tystnaden är så mycket större än vi är medvetna om. Hur är det för dig? Skulle du vilja bjuda in mer tystnad i ditt liv och hur skulle det i så fall kunna se ut?
Silence
I love silence. And I love sounds. It has not always been like this. Silence was once a little daunting. I don´t think I was aware of that though. I experienced it rarely. The background of my life was an audio wallpaper. When it was not socializing, conversation, the radio was on or I played music. By the way, this was probably running even when conversation happened. And talking has always been easy for me.
At some point when I was not feeling well, I challenged myself by going away to a silent retreat for four days. I did not understand how it would go. And was totally unprepared for the deep rest and relief I felt in silence. Sure, it was awkward and felt weird – but also so incredibly nice. After that I went away on silent retreats as often as I could and could afford. In the beginning it was here in Sweden. Eventually, it became increasingly longer retreats and then they usually were in India. It happened so much during these retreats. Not so much in the exterior. But in my mind. It was as if it was easier to hear the inner voice when the outer sounds are not distracted. It also became more difficult to get away from whatever wanted to be felt. And increasingly easy to meet it with presence and love. And over the days the mind became more wilent. Silence became necessary.
In everyday life, it also became increasingly quieter. After my divorce – when I had periods when I could choose all by myself – I chose more and more often to not turn on the sound wallpaper. To occasional truly listen to music. And to turn it off when I was done.
1996 I bought – surprisingly, both for myself and my friends – a farm in the country. Three kilometers of gravel road up to the houses that lay by a small lovely lake. In the middle of the woods! It was scary the first morning when I went out to fetch the morning paper and it was pitch black. No lights anywhere. In December. After that morning it was never scary again, oddly enough. Here I built and opened a retreat center where I could share with others my love for silence. It was amazing. Wonderful to see and experience what happened to the guests. How they walked restlessly up and down the road at the beginning, looked at the clock and gently seeking eye contact with others. And then the change towards the end when peace is becoming more evident. Slower walking, mouths with a slight smile, enjoyment at meals, soft faces, tears flowing. Nobody wanted to go home. Perhaps it was for them as for me – less background noise after that.
Being in silence is of course not just enjoyment. Anything can arise to be seen as it is. ‘Whatever is unexperience now gets a chance to be seen. An opportunity for increased presence. Strange thoughts, forbidden thoughts, challenging thoughts, sad thoughts. Memories of all kinds. This is another one of silence´s gifts. And we may need support to face all this. A support is available during retreats. At home, you will have to seek out the support yourself.
On the way home from Båstad after the course there.
Retreats, days with scheduled silence, are good for inspiration, as a way to discover how precious silence is and a time for powerful recovery. And for me it was so obvious that when I came back in everyday life, everything is back – up and running. How to find this inner silence in the middle of everything that takes place is important to me. Finding ways to remember this.
Today, I am basically always in silence. I never turn on the radio or music. If I do not listen directly. Sure, I watch TV sometimes. But then I turn it on and and turn it off when I’m done. Out here, weeks can pass without seeing anyone other than the cashier at supermarket. It’s me and nature. Conversations with other happen on Skype and by phone. Most of the clients I have are also on Skype. It is really a big change if I see how it was back then, a long time ago. Today, I enjoy the silence. The rest and the openness. And I love the contrast to occasionally socialize intensely with others, such as when I’m a week on Kärlingesund. There is no sound noise, but many beautiful, interesting voices in the silence. It may simply be as it is. It does not have to be in any certain way anymore. And this is liberating.
Being in outer silence is no guarantee that there will be an invitation to meet the inner silence that is the base and foundation. There are probably many who go in silence to shut down and where this has been the way they handle everyday life. Many are isolated and in silence though they would actually like – and perhaps thrive from – more contact with others. As usual, it is not black or white. Balance is what makes us feel good. And we may have times when we need more of one and then more of the other.
When you are in retreat you are not only in silence. There are also different ways to inspire you to meet yourself, for example in meditation. For me, both is important. Both time and space to recognize the serenity and power am I and not having too much noise in everyday life.
There is talk that silence today is something we lack. We are so accustomed to the noise that we do not notice it. Do not see that we actually have a choice. A choice to occasionally stop. To listen to the silence. To the sounds that are always available, but that may not be heard through the noise, such as bird chirps. For many this is taking care of our health. It is valuable and important for your health to create these intervals. Many people with chronic fatigue syndrome describe how they no longer cope with all the impressions we normally constantly fed with. I have a friend who had to have an eye mask in a quiet room for a long time with only one visit to a day no longer than 5 minutes at a time. Where it was difficult to walk on gravel because of the volume for a long time. The solution was to walk barefoot on grass.
Perhaps the value of the silence is so much bigger than we are aware of. How is it for you? Would you like to invite more silence in your life, and how would it then look like?
Det är fascinerande att se hur meditation har blivit alltmer accepterat i det västerländska samhället. Jag kommer ihåg när jag började meditera för fyrtio år sedan. Då var det något som ansågs mystiskt och märkligt. Idag vet de allra flesta att meditation har positiva effekter och det är något som stöttas och uppmuntras av många arbetsgivare.
Vad är meditation?
Ordet meditation kommer från latinets “meditare” som betyder att föras mot mitten, mot centrum. Det pekar på syftet med meditation. Att närma sig vårt centrum, vår inre balans och lugn eller mer korrekt som jag ser på det att känna igen vårt centrum, vårt naturliga tillstånd som alltid är här.
Hur mediterar man?
Det finns många olika meditationstekniker. Det kan vara fokus på ett mantra, en ljuslåga, visualiseringar. För mig är meditation idag att en kortare eller längre stund vara med det som är som det är. När jag inte fokuserar på tankarnas tolkningar av verkligheten utan bara låter den vara blir mitt lugn successivt uppenbart. Det betyder inte att sinnet är lugnt nödvändigtvis. Det betyder bara att jag drar min uppmärksamhet tillbaka från rörelsen till det som upplever rörelsen. Det som alltid är stilla. Att t ex inte följa sinnets impulser att avbryta utan bara lägga märke till det och sedan välja att för en gångs skull inte följa gamla mönster utan sitta kvar. Jag låter alla dessa impulser komma och gå, lägger märke till de olika sensationer som uppstår utan att fokusera på tankarna. Tankarna handlar alltid om framtiden eller det förflutna. Att meditera är att träna sig på att vara med det här ögonblicket. Med det som är just nu precis som det är.
Till en början kan det vara hjälpsamt att ha ett annat fokus än tankarna. T ex att vara uppmärksam på alla ljud inne i och runt om mig. Eller att göra en skanning av kroppen och dess olika sensationer. Att vara uppmärksam på andningen, hur luften rör sig i näsborrarna eller hur kroppen rör sig med andningen, är också en möjlighet. För en del blir andningen lite forcerad när de gör det och då kan man i stället välja ett av de andra alternativen. Att ha ett eller flera av dessa fokus är inget självändamål. De kan vara till stöd i början av meditationen för att bryta fokuset på tankarna. Därefter kan man bara låta allt vara. Så kanske det kommer en historia som fångar intresset och då kan jag gå tillbaka till att ha fokus i andningen, kroppen eller lyssnandet en liten stund.
Här berättar en buddistisk munk vackert om hur enkelt meditation kan vara:
Att integrera meditation i vardagen som ett sätt att förhålla sig till alla olika intryck är ett kraftfullt sätt att känna igen mitt naturliga tillstånd som öppenhet och lugn.
Vilka kan anledningarna vara till varför jag väljer att meditera?
Jag tror inte på meditation som ett sätt att uppnå något, att ha fokus på resultatet. Snarare kan motivationen vara resultatet av nyfikenhet, av en naturlig impuls att vilja bjuda in mer kontakt med mig själv. För de allra flesta är meditation dock inte bara njutning i början. Man kan möta stort motstånd, rastlöshet och alla möjliga upplevelser som man beskriver både som behagliga och obehagliga. Därför kan ett beslut vara nödvändigt. Att jag bestämmer mig för att meditera regelbundet under en längre tid. Och först därefter avgöra om jag vill fortsätta eller inte. Annars kommer sinnet att få mig att sluta direkt när de upplevelser dyker upp som jag inte vill ha. För mig är detta just en av de viktigaste värdena av att meditera. Att vänja mig av med att direkt lyssna på sinnets impulser om distraktion och att följa motstånd. I stället vänjer jag mig vid att inte fokusera på alla dessa olika budskap från “monkey mind” utan lär känna min egen förmåga att vara med alla upplevelser. För mig är det sann frihet. Att inte längre vara impulsstyrd, upplevelsestyrd. Inte förrän då kan jag upptäcka hur vilsamt det kan vara med alla olika intryck och upplevelser. Så småningom kommer perioder där upplevelsen mer handlar om expansion, öppenhet, stillhet. I stället för att du mediterar blir du mediterad.
De allra flesta börjar dock meditera för att de vill ha ett resultat. De vill kanske ha ett lugnare sinne, sova bättre, vara mer balanserad, kreativ m m.
Hur länge kan jag meditera och var?
Självklart finns det inga regler för detta. Att integrera meditation i vardagen kan innebära att jag ständigt har ett naturligt fokus i kroppen, andningen, öppenheten som allt rör sig i och som. I stället för att bara ha fokus på tankarnas idéer om det som sker. Ett meditativt förhållningssätt i och till livet helt enkelt. Att om och om igen byta fokus till det som alltid är det samma. Det som upplever i stället för de ständigt förändrade upplevelserna.
Och för många har det ett värde att varje dag sitta i tystnad och stillhet. Som meditationslärare har jag sett att det blir lättare för de allra flesta om man skapar en regelbunden vana. Att sitta vid ungefär samma tid varje dag gör att det blir av. Annars är det lätt att man säger till sig själv att jag gör det senare och det senare blir inte av. Många väljer att börja dagen med en stunds meditation. Kanske 20 minuter, en halvtimme eller bara en kort stund. Det känns ofta skönt att börja dagen så. Samma sak på kvällen. Som ett sätt att städa upp efter dagen. Släppa taget om allt som har hänt och förbereda sig för sömn.
Att sitta med rak rygg stödjer vakenhet och fritt energiflöde.
Vad har meditation för effekter?
Idag är meditation väldigt välundersökt. Det finns mycket forskning som visar på regelbunden meditations positiva effekter. Meditatörers subjektiva upplevelser handlar ofta om ökad balans i tillvaron, mer kreativitet, ökad tillgång till min glädje och kraft, mer energi. Undersökningar har visat på förbättrat immunförsvar, förbättrad sömn, stärkt mental klarhet, bättre minne. Några av de områden där meditation har positiv påverkan och där ny forskning har kommit fram på sistone är:
. Förlängning av telomererna
De senaste åren har telomererna (de yttersta ändarna på våra kromosomer) kommit i forskningsfokus, eftersom det visat sig att återbildningen, förminskandet, av telomerer kan ha en viktig funktion bl a inom åldrande och cancer. En nobelpristagare visade att man bl a genom meditation kan aktivera ett enzym som får telomererna att bli längre.
. Stärkning av hippocampus
En av de senaste studierna visar på att hippocampus stärks genom meditation; att kontakten mellan nervcellerna i hippocampus blir kraftigare. Hippocampus är involverat i minnesbildning och tar emot impulser från våra olika känsloorgan. När hippocampus stärks, stärks också vår förmåga att inte fastna i känslor, tolkningar av historier. Vi fungerar helt enkelt bättre. Dessutom bildas många nya celler just i hippocampus.
I den här videon från Nyhetsmorgon berättar professor Åsa Nilsonne om den nyaste forskningen och vad den innebär.
It is fascinating to see how meditation has become increasingly accepted in Western society. I remember when I started to meditate forty years ago. Then it was something that was considered mysterious and strange. Today most of us know that meditation has positive effects and it is something that is supported and encouraged by many employers.
What is meditation?
The word meditation comes from the Latin “meditare” which means to move towards the middle, towards the center. It points to the purpose of meditation. Approaching our center, our inner balance and peace, or more correctly as I see it to recognize our center, our natural state that is always here.
How to meditate?
There are many different meditation techniques. It may be focusing on a mantra, a candle flame, visualizations. For me today, meditation is – for a shorter or longer time – to be with what is as it is. When I do not focus on the thoughts, the interpretations of reality, rather simply let it be, the basic natural peacefulness will gradually be increasingly obvious. It does not mean that the mind necessarily is calm. It just means that I pull my attention back from the movements to what experiences the movements, the ever changing experiences. It is always still. To not follow the impulses of the mind to quit, rather just noticing it, and then choose to, for once, not follow old patterns, but stay with the meditation a bit longer. I let all these impulses come and go, notice the different sensations that occur without focusing on the thoughts. The thoughts are always about the future or the past. To meditate is to practice how to be with this moment. With what is now just as it is.
At first, it may be helpful to have a different focus than the thoughts. For example, to be alert to any sound within and around me. Or to do a scan of the body and its sensations. To be aware of my breathing, the air moving in the nostrils, or how the body moves with breathing, is also a possibility. For some. breathing can become a little forced when focusing on the breath and then you can instead choose one of the other options. Having one or more of the focus is no end in itself. They can be of support in the beginning of the meditation to break focus on the thoughts. Then you can just let it all be. So maybe there will be a story that captures my interest and then I can go back to focusing on the breath, body or listening a little while.
In this video, a Buddhist monk beautifully talks on how simple meditation can be:
Integrating meditation in everyday life as a way to relate to all the different impressions is a powerful way to recognize my natural state of openness and calm.
What could the reasons be why I would meditate?
I do not think of meditation as a way to achieve something, to have a focus on results. Rather, the motivation to be the result of curiosity, a natural impulse to want to invite more of being in touch with myself. For most people, meditation is not only enjoyment in the beginning. You can meet great resistance, restlessness and all sorts of experiences that you describe as both pleasant and unpleasant. Therefore, a decision may be necessary. To decide to meditate regularly for a certain period of time. And only then decide if I want to continue or not. Otherwise, the mind will tell me to stop immediately when the experience comes along that I do not want. For me, this is precisely one of the most important values of meditating. To get used to being aware of impulses of the mind for distraction and to monitor resistance. Awareness is the first step to conscious choices. Instead, I get used to not emphasizing all these different messages from the “monkey mind” in stead I get to know my own ability to be with all experiences. For me this is true freedom. To no longer be impulse-driven, experience-dependent. Only then can I discover how restful it can be with all the different impressions and experiences. And over time there may be silent periods where expansion and openness is the dominant experience. Instead of you meditating, you are being meditated.
The vast majority is starting to meditate because they want to have a result. They may want to have a calmer mind, better, sleep, being more balanced, creative, etc..
How long could I meditate and where?
Obviously there are no rules for this. Integrating meditation in everyday life may mean that I constantly have a natural focus in the body, the breath, the openness that everything moves in and as. Rather than just focusing on the thoughts, ideas about what is happening. A meditative approach to life. To again and again shift focus to that which is always the same. The experiencing itself rather than the constantly changing experiences.
And for many, it is valuable to sit every day for a while in silence and stillness. As a meditation teacher, I have seen that it is easier for most people if you create a regular habit. Sitting at about the same time each day makes it happen. Otherwise, it is easy to say to yourself that I´ll do it latter, and the latter is not of. Many people choose to start their day with a moment of meditation. Maybe 20 minutes, half an hour or just a short while. It often feels nice to start the day that way. Same thing in the evening. As a way to clean up after the day. Letting go of all that has happened and prepare for sleep.
To sit with a straight back supports wakeness and free energy flow.
What are some of the effects of meditation?
Today, meditation is very well researched. There is much research that shows the positive effects of meditating every day. Meditators subjective experiences are often of greater balance in life, more creativity, better access to joy and power, more energy. Studies have shown improved immune function, improved sleep, enhanced mental clarity, improved memory. Some of the areas where meditation has a positive impact and where new research has emerged lately is:
. Extension of telomeres
In recent years, the telomeres (the outermost ends of our chromosomes) come into research focus, as they proved to be regenerating, The telomeres could have a major role among others in aging and cancer. A Nobel laureate showed that, among other things through meditation can activate an enzyme that make telomeres longer.
. Strengthening the hippocampus
One of the latest studies show that the hippocampus is strengthened through meditation; the contact between nerve cells in the hippocampus becomes stronger. The hippocampus is involved in memory formation and receives impulses from our various sense organs. When the hippocampus strengthens, it strengthens our ability to not get caught up in our emotions, interpretations of stories, to experience more balance. We simply works better. Additionally, many new cells are formed in the right hippocampus.
För ett par dagar sedan kom jag hem efter en vecka på Irland, i Cork. Min son bor ju där med sin familj. Det var mycket praktiskt fix eftersom familjen hade köpt ett hus som de flyttade till i helgen. Det var en stor gåva att få vara med vid flytten, att ha fått lära känna det nya huset och deras liv i det. Ett hus som jag tyckte mycket om. Så hemtrevligt och mysigt. Trädgården blev jag speciellt förtjust i. Den var som den hemliga trädgården. Omgärdad av murar med stora blommande buskar framför. Som ett alldeles eget litet paradis. Vincent, 4 år, älskar speciellt växthuset där vi sådde salladsfrön. Det blir spännande för honom att se något växa fram som han sedan kan äta.
Att tillbringa tid med honom var förstås det allra bästa med resan. Han är en underbar liten kille. Så kärleksfull och pratsam. Det är något visst med att få lyssna till vad en fyraåring pratar om. Mitt emot det nya huset, på andra sidan gatan, ligger en stor fotbollsplan och en lekplats. Perfekt! Där var vi en liten stund mest varje dag. Ett par hundra meter längre bort låg en kyrka. Dit ville han gå varje dag. Han var så fascinerad av byggnaden och känslan där. Där satt vi och pratade om livet och döden. Han undrade t ex när jag skulle få en ny pappa eftersom min, så sorgligt, hade dött. Ja, det var verkligen värdefulla stunder.
Irland är så vänligt. Människorna är mycket hjälpsamma och trevliga. Det är lätt att få kontakt med dem. Tempot upplevs mer långsamt på något sätt. Det känns som en bra, lugn och trygg plats för en liten pojke att växa upp på. Och det är mycket som också upplevs som gammalt. Som det var här för kanske 10 år sedan. På gott och på ont.
Om några veckor börjar Vincent skolan. Eller mer korrekt – förskolan. Den riktiga skolan börjar man när man är fem år. Han kommer att gå i en skola bara ett par hundra meter hemifrån. Skolan är katolsk och har 30 minuters religionsundervisning varje dag. Häpp! Han kommer också att få lära sig irländska. Det är det lag på. Alla skyltar står på både engelska och irländska. Skolan är bara för pojkar. Det ligger en flickskola bredvid. Det känns förstås utmanande att tänka sig att separera pojkar och flickor på det sättet. Som om de vore olika sorters människor. Nu håller Irland tydligen på att gå över till könsblandade skolor och förhoppningsvis blir det en sådan från Secondary school, då han är typ 12. Det är inte helt klart att han får börja på den här skolan eftersom han inte är döpt. Vi får väl se hur det blir med det. En fördel är dock att han kommer att gå i skolan med sina kamrater, de som bor i närheten av honom och slipper långa resor.
Som du kanske vet är abort förbjuden på Irland. Det innebär att de som vill göra abort måste ha tid och råd att åka till England. Detta innebär ökade risker och senare aborter.. och förstås stora familjer med många barn. Det kan inte heller vara lätt att åka bort ensam för att göra abort. Abort är inte ens tillåten om fostret är skadat på något sätt eller om det innebär risker för mamman. För inte så länge sedan fick just ett sådant fall en hel del publicitet. Mamman fick inte tillåtelse till abort och dog också senare. Svårt att föreställa sig det som vi tar som självklart.
Dessutom är det inte lätt för kvinnor att kombinera barn med förvärvsliv. Det finns inga subventionerade dagis. Att arbeta heltid och lämna bort sitt barn till en “childminder” kostar nästan 10.000 SEK/månad. Då ska man vara väldigt motiverad och tjäna bra för att det ska bli ett alternativ. Någon pappaledighet att tala om verkar inte heller att finnas. Om man inte arbetar på ett internationellt företag.
Irland har dock bättre förmåner än t ex USA. Om du får barn på Irland har kvinnor rätt till 26 veckors betald och ytterligare 16 veckors obetald föräldraledighet. I USA (och i två andra länder i världen) finns inga krav på arbetsgivarna att ge betald föräldraledighet. 12 % har rätt till betald föräldraledighet i USA. 25 % av mödrarna i USA går tillbaka till arbetet 10 dagar efter födelsen. Något som känns helt omöjligt att föreställa sig.
Allt detta är en påminnelse om hur bra vi har det i Sverige i många avseenden. Jag tänkte på det under min resa. Med vit hy och svenskt pass är det väldigt enkelt att resa. Du blir sällan stoppad eller ifrågasatt. Det är läskigt att se hur olika förutsättningar vi har redan från starten. Jag såg en skrämmande video på Fb (vet inte hur tillförlitlig den är, men det känns inte otroligt) där barn fick välja mellan ett svart och ett vitt ansikte och olika beskrivningar. Vem är vackrast, smartast, ljuger mest, stjäler m m. Både svarta och vita barn valde konsekvent att para de negativa beskrivningarna med det svarta ansiktet och tvärtom. Hur lång tid kommer det att ta att bryta upp de här trossystemen?
Tyvärr funkar det inte att ladda upp nya bilder så jag fick ta två gamla. Beklagar. Hoppas det löser sig snart.
Ireland
A few days ago I came home from a week-long trip to Ireland, Cork. My son lives there with his family, in Cork. The trip had a practical focus since the family had bought a house and moved there while I was there. It was a great gift to be part of the move, having gotten to know the new house and their lives in it. A house which I enjoyed very much. So homely and cozy. I was particularly fond of the garden. It was like a secret garden. Surrounded by walls with large flowering shrubs in front. As its very own little paradise. Vincent, 4 years, especially loves the greenhouse where we planted lettuce seeds. It will be exciting for him to see something grow that he then can eat.
To spend time with him was of course the very best of the trip. He is a wonderful little boy. So loving and talkative. It is something very special to listen to what a four year old has to say. Opposite the new house, across the street, is a big soccer field and a playground. Perfect! We were there most every day. A few hundred meters from the house was a church. Where Vincent wanted to go every day. He was so fascinated by the building and the feeling there. We sat there and talked about life and death. He wondered, for example, when I would get a new dad since my dad so sadly had died. Yes, these were really precious moments.
Ireland is so friendly. The people are very helpful and pleasant. It is easy to make contact with them. I perceive that love flows on more slowly somehow. It feels like a good, quiet, safe place for a little boy to grow up. And there is much that is perceived as old. As it was here maybe 10 years ago. For better and for worse.
In a few weeks, Vincent will start school. Or more accurately – preschool. The real school starts when he is five. He will attend a school just a few hundred meters from home. The school is Catholic and has 30 minutes of religious instruction each day. Okay ….! He will also get to learn Irish. It is required by law. All signs are in both English and Irish. The school is only for boys. There is a girls’ school next door. Of course it is challenging to imagine separating boys and girls in that way. As if they were different sorts of people. Now, Ireland is apparently switching to coed schools, and hopefully it will be one from secondary school, when he is about 12. It is not entirely clear if he can start at this school because he is not baptized. We’ll see what happens. One advantage is that he will go to school with kids that live near him so that they can play after school and he will avoid long journeys.
As you may know, abortion is banned in Ireland. This means that those who want an abortion must have the time and money to go to England. This involves increased risks and later abortions .. and of course large families with many children. It can not be easy to travel abroad on your own to have an abortion. Abortion is not even permitted if the fetus is damaged in any way or if it poses a risk for the mother. Not so long ago, a case like that a lot of publicity. The mother was not permitted to have an abortion even though it put her life at risk. And she died later. Hard to imagine something that we take for granted.
Moreover, it is not easy for women to combine children with professional life. There are no subsidized daycare. Working full time and leaving your child to a “childminder” cost almost 10 000 SEK / month. Then you have to be very motivated and make a lot of money for this to be an option. Some paternity leave to speak of does not seem to exist. If you do not work in an international company.
Ireland, however, has better benefits than for example the United States. If you have children in Ireland, women are entitled to 26 weeks of paid leave and 16 weeks of unpaid parental leave. In the US (and in two other countries in the world) there are no requirements for employers to provide paid maternity leave. 12% are entitled to paid maternity leave in the United States. 25% of mothers in the United States go back to work 10 days after birth. Something that seems impossible to imagine.
All this is a reminder of the benefits we take for granted in Sweden. I thought about it during my travel. With white skin and a Swedish passport, it is very easy to travel. You will rarely be stopped or questioned. It’s scary to see how different conditions we have right from the start. I saw a horrifying video on Fb (do not know how reliable it is, but it does not feel unlikely) where children were allowed to choose between a black and a white face and match the face with different descriptions. Who is the most beautiful, smartest, most lying, stealing, etc? Both black and white children consistently chose to pair the negative descriptions with the black face and vice versa. How long will it take to break up these belief systems?
Unfortunately it does not work to upload new pictures so I have inserted two old ones. Hopefully it works soon again.
För många år sedan gick jag en kvällskurs till florist på Kom Vux. Det var nog 1989. Jag hade precis öppnat min heminredningsbutik, Country Style och höll mycket på med olika arrangemang med torkade blommor. Det var den tiden… du kommer kanske ihåg.
Jag ville så gärna lära mig mer och gick därför den här utbildningen. Jag lärde mig en enkel sak som jag har haft otroligt stor nytta av. Att binda buketter i spiral. När man gör det blir alla buketter fina på något sätt. Även en enkelt bukett med vilda blommor, strån och gräs. De faller ut snyggt i vasen. Jag har också gjort stående buketter av t ex påskliljor till påsk som har fått stå på ett fat med vatten i. Eller bundit torkad råg i spiralbuketter som med en fin röd rosett har prytt julbordet (på den tiden då jag hade torkade blommor inne.) Jag skulle så gärna vilja dela med mig av den tekniken. Vet inte hur det går att göra det så här i text- och bildform, men testar.
Man börjar med att lägga två stammar i kors. Sedan fortsätter man att lägga en blomma i taget utan att korsa någon annan. Då blir det som en spiral. Ser du på den här bilden hur inga pinnar korsar varandra utan ligger åt samma håll? Det är detta som gör att en sådan bukett kan stå av sig själv om materialet är tillräckligt stabilt.Jag lägger sedan bara till blomma efter blomma. Det är bra att dra bort alla blad som kommer att hamna under vattenlinjen innan buketten sätts i vasen. Då håller buketten längre. Inga blad som ligger och ruttnar i vattnet.
Det kanske inte syns lika tydligt här eftersom stammarna på ängs- och trädgårdsblommor inte är så raka. Men inga stammar är korsade. Sedan är det bara att skära av stammarna längst ned. Så här blir det då.
Några punkter som kan vara bra att tänka på:
Ha alltid en ren vas. Då håller buketten längre.
Skär alltid av stammarna. Klipp inte. Stammar har kanaler som suger upp vatten. Om man klipper kan dessa kanaler stängas.
Inga blad under vattenytan.
Byt gärna vatten ofta. Ju oftare desto längre håller buketten.
Om man binder en bukett av ängs- eller trädgårdsblommor är det bra att skära av ändarna direkt när man kommer in och låta dem stå och dra vatten ett par timmar innan man binder buketten. Sedan skär man en gång till innan man sätter den i vasen.
Blommor med vedartade stammar som t ex rosor gillar att stå i varmt vatten. Icke-vedartade i rumstempererat. Om man tar in kvistar med riktigt hård stam, som t ex syrener kan man behöva banka på stammarnas nederkant med en hammare för att öppna upp för vattendragning. En sockerbit i vattnet hjälper också till.
På sommaren när det är varmt mår buketten bra av att stå svalt på natten.
Ja, det var ungefär vad jag kommer ihåg. Och som verkligen har varit till nytta för mig. Lycka till. En bra tid att testa nu när naturen delar så generöst med sig av sitt överflöd …
How to make a bouquet of flowers
Many years ago I took part in an evening course to become a florist. It was probably in 1989. I had just opened my interior decorating store, Country Style and made a lot of various arrangements with dried flowers. It was that time … maybe you remember.
I so wanted to learn more and did this training for that reason. I learned at least one thing that I have had incredible good use of. To bind bouquets in spirals. When you do it this way it all turns out beautiful somehow. The flowers fall out nicely in the vase. I have also made bouquets that were standing up from for example daffodils at Easter. They stood up on a plate with some water on. Or I would make spiral bouquets out of rye with a nice red bow to grace the Christmas table (in the days when I had dried flowers inside.) I’d love to share that technique with you. Do not know if I can make it clear by simple writing about it and posting a few picutre, but here we go.
You start by crossing two stems. You then continue to add flowers without the stems crossing. Then it becomes like a spiral. Do you see in this picture how no sticks are crossing each other, but are in the same direction? It is this that makes it possible for such a bouquet to stand on its own if the material is sufficiently stable. I then keep on adding flowers. It is good to pull off the leaves that will be below the waterline before the bouquet is put in the vase. This will make the bouquet keep much longer. No rotting leaves in in the water.
It may not look as clear on the picture with the flowers since the stems of meadow and garden flowers are not so straight. But no stems are crossed. You then simply cut the stems at the bottom.
Some points that may be helpful to consider:
Always have a clean vase. The flowers stay fresh longer if you do.
Always cut the stems with a knife. Do not use scissors. The stems have channels that suck up the water. If you cut these channels with a pair of scissors they can be sqeezed and closed.
No leaves below the water surface.
Change the water often. The more frequently the longer the bouquet holds up.
If you pick a bouquet of meadow or garden flowers, it is good to cut off the ends as soon as you come in and let them stand in water for a few hours before you make your bouquet. This allows them to drink and be fully hydrated when you pick them up again. Then you cut the ends again before putting them in the vase.
Flowers with woody stems such as roses like to stand in hot water. Non-woody at room temperature. If one picks flowers with really thick and solid stems, such as lilacs you may need to hammer a bit on the stems to open them up so that they can draw water. A sugar cube in the water also helps.
In the summer when it’s warm, it is recommended to keep the flowers cool at night.
This is all I remember. And that really has been useful for me. Good luck. It is a great time to test at this time of year when nature is overflowing with material.
I fredags fick jag besked om att min domän har flyttats till en ny server med mycket mer kapacitet. Det känns så befriande. Min sida ligger på wordpress.org (open source) vilket gör att alla bilder tar utrymme hos mig. Om man har en sida/blogg på wordpress.com ligger bilderna där. Fördelen – utifrån mitt högst begränsade tekniska kunnande om detta – med att ha materialet på min egen domän är att t ex att jag själv bestämmer storleken på bilderna. Bilderna har hela tiden varit en viktig del för mig. En del bloggar jag har sett har små bilder. Så små vill jag inte ha.
Ett av naturens finstämda giftermål. Chokladblomma och pelargon.
Under de senaste månaderna har jag legat precis vid min övre gräns vad gäller utrymme. Jag har fått ta bort gamla bilder och några gånger har jag inte kunnat lägga ut ett blogginlägg när jag hade tänkt det för det har varit för stort. Nu har jag i alla fall fått 50 gånger mer utrymme!!! Så skönt att inte behöva vänta med andan i halsen när jag trycker på knappen för att publicera en ny bild. Jag är mycket tacksam till Erik som har min domän som själv tog kontakt och fixade detta utan extra kostnad.
Älskade ljuva stjärnflokan
Nu har jag, med andra ord, inga ursäkter. Det känns lite som en nystart. Det är inte det enda som känns som början på en nystart. I september, början av hösten, är jag förhoppningsvis klar med min utbildning till certifierad zen coach. Redan nu känner jag att något rör sig, något nytt som föds, integreras och manifesteras. Hur och vad vet jag inte riktigt ännu. Det känns roligt och spännande. Jag ser fram emot att öppna mig för ny inspiration, vägledning och kreativitet.
Livet har sina olika faser och perioder. Tider av inåtvändhet vänds i utåtvändhet. Perioder av process och bearbetning övergår i integrering och leder kanske så småningom till praktisk handling, manifestation. Det är ett naturligt flöde som bäst bejakas av tillit och förtroende till livet. Det är lätt att glömma bort att ingenting stannar, varar. Allt är i ständig förändring och det som är nu kommer inte att vara sen. Att veta det – komma ihåg det – instinktivt och självklart, gör att det blir så mycket lättare att bara åka med i livets dans samtidigt som jag håller en tydlig intention. Balansen mellan överlämnandet och den egna avsikten känns inte alltid enkel, men är viktig.
Ute vräker regnet ner och det är så mysigt att sitta här inne i det varma och torra. Tacksam för det och så mycket mer.
A new start
Two days ago I found out that my domain has been moved to a new server with mycket more capacity. It feels very freeing. My page is on wordpress.org (open source) which means that all images that I post take up space on my domain. If you have a page / blog on wordpress.com instead, the pictures are stored there. Benefits – from my highly limited technical capacity – to having my material stored on my own domain is that I decide the sizes of my images. The pictures have always been important for me. Some blogs that I have seen have very tiny picutres. Something that I would prefer not to have.
During the last months I have been just under my maximum capacity when it comes to storage. I have had to delete some older pictures and several times I have not been able to post when I had planned to because the pictures were too large (even though I of course had minimized them). I now have 50 times more storage space!!! So nice to not need to worry about whether it will work to publish a picture or not. I am very grateful to Erik that owns the company where I have my domain, for suggesting this solution, moving the domain and all this without extra charge.
So no excuses any more. It feels a bit like a new beginning. And that is not all that feels like a new start. In September I will hopefully certify as Zen Coach. Already now I feel that something is moving, being integrated and manifested. How and what I don´t know yet. I am looking forward to opening up for new inspiration, guidance and creativity in my everyday life.
Life has its different phases och periods. Times of introversion changes into extroversion. Periods of processing turns into integration och leads perhaps to practical action, manifestation. It is a natural flow that is best affirmed by trust and confidence in life. It is easy to forget that nothing stays, lasts. Everything is in constant change and what is now will not be later. To instinctively know this/remember this makes it so much easier to simply join the dance of life and at the same time hold on to a clear intention. The balance between letting go/following the flow and having a clear purpose may not always seem simple but is important I think.
The rain is pouring down outside and it is so cozy to be inside; warm and dry. Grateful for that and so much more.
är den full av kosttillskott, hampaproteinpulver, grönt pulver, mixerstav m m.
Jag har nu i två månader ätit frukt och gröna blad. Det har gått mycket bra. Gott, enkelt och skönt för kroppen. Mina vallningar har helt försvunnit. Likaså alla mina extraslag på hjärtat. Sömnen är bättre. Det är helt enkelt väldigt enkelt att leva så här. Det gick faktiskt även bra när jag var på Irland och firade tidig jul med familjen. Min sonson och jag började dagen med melon! Det gillar vi båda två. Nu passar det här sättet att äta så bra i Indien. Minskar risken att bli magsjuk när jag inte äter ute på restauranger. Det blir frukt i långa banor. Inga gröna blad i Indien. Det är därför jag har kompletterat med olika pulver och kosttillskott. Den här kosten (satvic) passar bra för meditation. Matsmältningen stör mindre. Hoppas jag. Vem vet vad som händer?
At least 4.5 hours of meditation (silent its insertion) every day. It will certainly be both this and that. And it feels like a great gift and grace to be able to do this.
